”I didn’t think the Mingotts would have tried it on”. Så avslutas ett av de absolut bästa första kapitel jag någonsin läst. I The Age of Innocence får vi genom Edith Whartons lika träffsäkra som bitska öga stifta bekantskap med Newland Archer, en välbärgad ung man som tillhör en av New Yorks mest respekterade familjer och i 1870-talets New York är det ingen liten sak. Han anländer till operan en januarikväll när sopranen Christina Nilsson framför Faust i ett litet moln av förnöjsamhet. Han har precis förlovat sig med den högst respektabla May Welland och är lika stolt över sitt manliga initiativtagande som han är ömsint vördnadsfull inför sin unga fästmös ”abysmal purity”.

Men bland operabesökarna börjar det viskas med hänvisning till den loge där May sitter. Vad som står på är Mays kusin Ellen Olenska. Hon är kommen från Europa där hon flytt ett olyckligt grevligt äktenskap och New York-socitéen kan knappt tro att familjen har mage att visa upp henne offentligt. Att ta emot henne i familjekretsen är väl en sak, men på operan! Newland finner dock snart att Ellen är en högst förtjusande främmande fågel och blir mer och mer dragen till henne, samtidigt som han känner sig allt mer tyngd av tanken på framtidens själsdödande rutiner.

Triangeldramat mellan Newland, Ellen och May utspelas mot en utsökt levandegjord New York-scen där Wharton inte helt sällan tar chansen att beskriva deltagarna i antropologiska termer. Det är exempelvis inte ”the thing” att anlända tidigt till operan och vad som är ”the thing” eller ”fashionable” styr stadens överklass lika hårt som totemrädslorna styrde deras förfäder och det görs upprepade hänvisningar till Newlands ”tribe”. Här spelar det mindre roll vad man gör än hur man gör det och vem det är som gör det.

Den naturliga huvudpersonen är Newland Archer, men efter ett tag kan jag inte låta bli att bli lite irriterad på honom. Han leds ihjäl vid tanken på att gå in i samma slentrianmässiga vanor som alla andra män i hans ålder. Han börjar tvivla på att han någonsin kommer att kunna ingjuta i May den perfekta balansen mellan världsvana och tjänstvillighet. Samtidigt lyckas han aldrig samla mod nog för att bryta upp. Istället låter han sig ledas runt och övertalas, än av May, än av Ellen. Han rättar sig efter dem eftersom det är enklare men avskyr samtidigt sina val.

I det här avseendet dröjer det ett tag innan man inser finessen med Whartons underbart genomtänkta och kontrollerade stil (vars ironi påminner inte så lite om Jane Austens). Helt plötsligt går det dock upp för en att den uppfattning man fått av både Ellen och May är genom Newlands ögon och det är ett par ganska överlägsna och självgoda ögon. Han berömmer gärna sig själv med att han har läst mer, rest mer och tänkt mer än andra i hans närhet.

Tyvärr blir framställningen I The Age of Innocence nu och då lite seg, exempelvis görs det av och till noggranna genomgångar av familjerelationer, vilka stoppar upp själva historien. Boken är också uppdelad i två delar och när den första boken är slut känner man nästan att det skulle kunna räcka med det, bok nummer två blir lite påhakad och känns ibland snarare som en upprepning än en fördjupning av berättelsen och relationen mellan Newland, Ellen och May.

Librivoxkvalitet: Vad väntar du på?!

Annonser