Ett sjukhusrum. En såpa som rullar på TV:n. En kvinna som förtvivlat trycker på larmknappen medan hon med ögonen klistrade på TV:n muttrar ”He gave her my fucking close up!” Kvinnan är såpastjärnan May-Alice Culhane som efter en bilolycka nu är paralyserad från midjan och nedåt. Fast besluten att inte ha den minsta positiva attityd till sin situation gör hon sig snart omöjlig på sjukhuset — hon vägrar peptalks och när sjukgymnasten försäkrar henne om att hon inte kommer att drunkna i rehabbassängen blir svaret ”I knew there was a catch”.

I ett försök att fly alla som vill få henne på benen igen beger sig May-Alice tillbaka till det hus i Louisiana där hon växte upp. Men för att klara det behöver hon någon som kan hjälpa henne. Såsom regerande bitch on wheels går hon igenom sköterskor lika snabbt som hon går igenom sina vinflaskor (sköterskorna är knappast några juveler de heller) och lyckas till och med skapa sig en illusion av självständighet så länge hon får ligga ifred på soffan med fjärrkontrollen inom räckhåll. Det är en illusion som utmanas av den sista sköterskan i raden — Chantelle.

När man tänker efter är historien i Passion Fish egentligen rätt banal. Vi förstår ju med en gång att May-Alice och Chantelle till slut kommer att komma överens och hjälpa varandra. Det blir nästan lite slappt att den första man som Chantelle träffar i Louisiana inte bara är svart och alltså Rätt för henne, utan också hygglig och med precis den rätta sorglösheten för att få den överdrivet behärskade kvinnan att släppa upp lite. Men när en historia är så här bra berättad gör det ingenting. Det viktiga är ju heller egentligen inte vad som händer utan hur det händer, relationen som övergår från att existera mellan arbetsgivare och anställd till att vara mellan två vänner är mejslas långsamt fram till att bli trovärdig och subtil.

Stämningen är avslappnad, vi slipper oftast större känsloutbrott (det innebär emellertid inte att man inte blir engagerad i de två kvinnornas öden, något som många andra filmer skulle kunna dra lärdom av), vilket också understryks av den heta Louisianasolen och landskapet med träsk och alligatorer. Musiken består till stor del av den cajunmusik som man, rätt eller fel, förknippar med regionen. David Strathairn spelar inte, han är May-Alices gamla flamma Rennie Boudroux och bär karaktären som ett par lagomt slitna, synnerligen bekväma jeans.

Samtidigt är Passion Fish också väldigt rolig, fast även det på ett rätt avslappnat sätt, John Sayles har skrivit ett replikmässigt riktigt bra manus. May-Alice kan få skryta med att hon var ”the best voider in my rehab group” och när hon skriker på Chantelle att hon inte kan sköta rullstolen själv ute på gräsmattan — ”It’s up hill” — kommer svaret rappt: ”So’s life!”