Passion Fish (1992)

Ett sjukhusrum. En såpa som rullar på TV:n. En kvinna som förtvivlat trycker på larmknappen medan hon med ögonen klistrade på TV:n muttrar ”He gave her my fucking close up!” Kvinnan är såpastjärnan May-Alice Culhane som efter en bilolycka nu är paralyserad från midjan och nedåt. Fast besluten att inte ha den minsta positiva attityd till sin situation gör hon sig snart omöjlig på sjukhuset — hon vägrar peptalks och när sjukgymnasten försäkrar henne om att hon inte kommer att drunkna i rehabbassängen blir svaret ”I knew there was a catch”.

I ett försök att fly alla som vill få henne på benen igen beger sig May-Alice tillbaka till det hus i Louisiana där hon växte upp. Men för att klara det behöver hon någon som kan hjälpa henne. Såsom regerande bitch on wheels går hon igenom sköterskor lika snabbt som hon går igenom sina vinflaskor (sköterskorna är knappast några juveler de heller) och lyckas till och med skapa sig en illusion av självständighet så länge hon får ligga ifred på soffan med fjärrkontrollen inom räckhåll. Det är en illusion som utmanas av den sista sköterskan i raden — Chantelle.

När man tänker efter är historien i Passion Fish egentligen rätt banal. Vi förstår ju med en gång att May-Alice och Chantelle till slut kommer att komma överens och hjälpa varandra. Det blir nästan lite slappt att den första man som Chantelle träffar i Louisiana inte bara är svart och alltså Rätt för henne, utan också hygglig och med precis den rätta sorglösheten för att få den överdrivet behärskade kvinnan att släppa upp lite. Men när en historia är så här bra berättad gör det ingenting. Det viktiga är ju heller egentligen inte vad som händer utan hur det händer, relationen som övergår från att existera mellan arbetsgivare och anställd till att vara mellan två vänner är mejslas långsamt fram till att bli trovärdig och subtil.

Stämningen är avslappnad, vi slipper oftast större känsloutbrott (det innebär emellertid inte att man inte blir engagerad i de två kvinnornas öden, något som många andra filmer skulle kunna dra lärdom av), vilket också understryks av den heta Louisianasolen och landskapet med träsk och alligatorer. Musiken består till stor del av den cajunmusik som man, rätt eller fel, förknippar med regionen. David Strathairn spelar inte, han är May-Alices gamla flamma Rennie Boudroux och bär karaktären som ett par lagomt slitna, synnerligen bekväma jeans.

Samtidigt är Passion Fish också väldigt rolig, fast även det på ett rätt avslappnat sätt, John Sayles har skrivit ett replikmässigt riktigt bra manus. May-Alice kan få skryta med att hon var ”the best voider in my rehab group” och när hon skriker på Chantelle att hon inte kan sköta rullstolen själv ute på gräsmattan — ”It’s up hill” — kommer svaret rappt: ”So’s life!”

7 reaktioner till “Passion Fish (1992)”

  1. Den här recensionen väckte verkligen minnen om en film jag tyckte väldigt mycket om när den kom. Jag har inte sett den sen dess och minns inte mycket, inte mer än känslan och den där bittra Mary McDonnell. Hon är bra, synd att hon inte får chansen att visa det så ofta nuförtiden. Har hon gjort nåt vettigt efter denna? Spelade hon inte presidentens fru i Independence day förresten? Hur som helst så är det länge sedan och Dansar med vargar är ääääännu längre sedan…

  2. A just det, det var ju HON, hade helt glömt bort det där med DMV 🙂 Som presidentfru fick hon ju inte så särdeles mycket scentid om vi ska vara helt ärliga, men hon dog ju vackert i alla fall. Tycks ha varit en hel del TV på senaste tiden, men hon ska tydligen dyka upp i Scream 4 och så var hon väl mamman i Donnie Darko? Hon borde få vara bitter oftare…

  3. Gillade den här rullen. Trots att det var länge sen jag såg den minns jag liksom känslan, den där avslappnade. Båda skådisarna är strålande. Blev en stark trea i betyg.

    Japp, McDonnell är Donnie Darkos mamma! Är president i Battlestar Galactica om nån sett den

    En av de bästa replikväxlingarna i DD.

  4. Battlestar Galactica tycks bara ha varit en av de rätt många serier som McDonnell har haft lite större roller i, har dock inte sett den själv. Kanske ett enklare sätt att slita ihop till brödfödan än att spela in film?

  5. Enda jag minns är att jag gillade filmen när jag såg den ung. när den släpptes på VHS japp det är så länge sedan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: