alt. titel: Farlig omväg
Al är en ”ordinary, healthy guy”, Sue är en ”ordinary, healthy gal” och mellan sig har de en ”ordinary, healthy romance” med honom som pianist och henne som sångerska på en liten klubb i New York. Al känner sig på det hela taget rätt lyckligt lottad men Sue vill mer och åker till Hollywood för att slå igenom.
Efter en vecka är Al så kärlekskrank att han satsar allt på ett kort och liftar sig fram till sin käresta. När han kommit så långt som till Arizona är han svettig, skrynklig och orakad, men blir trots det upplockad av en karl som, visar det sig, ska köra hela vägen till L.A. och tycker att det är bra att ha en passagerare så de kan turas om att köra.
Mitt i natten är det Al som kör och ett plötsligt regnväder tvingar honom att fälla upp suffletten. Han försöker väcka bilens ägare, men när han öppnar passagerardörren faller denne till marken, livlös, och slår i asfalten. Med ett rejält sår i mannens huvud resonerar Al att polisen aldrig skulle tro honom om han försökte berätta sanningen och han gör det enda logiska: släpar ut kroppen i öknen samt snor plånbok och kläder (plånboken för körkortet och kläderna för att ingen skulle tro att någon med hans slitna kläder skulle köra en så snajsig bil).
Al bestämmer sig för att dumpa bilen, ta kontakt med Sue och lägga hela mardrömmen bakom sig. Men så plockar han upp en kvinnlig liftare och medan Al i godan ro sitter och funderar på att hon egentligen inte ser så illa ut, sätter hon sig kapprak upp i sätet och säger ”Where did you leave his body?!”.
Detours styrka ligger inte i foto eller miljöer, allt sådant är egentligen ganska dåligt, eller åtminstone lite klumpigt, gjort (vilket kan hänga ihop med att filmen spelades in på sex dagar och hade en budget på $20.000). Den kan knappast kallas för subtil: språket är hårdkokt på gränsen till parodiskt (framförallt genom Als berättarröst och det faktum att alla kvinnor är ”dames”), användandet av skuggor och ljus är överdrivet dramatiskt och så fort Al står där med en död man för sina fötter blir både blick och kroppsspråk förstulet och jagat. Däremot är själva berättandet ett föredöme av minimalism och effektivitet: Detour klockar in på 67 minuter.
Men här finns en stämning av total fatalism och hopplöshet som nästan är hypnotisk. Genom att man låter den döde bilägaren Haskell vara en rätt obehaglig typ (han tycker exempelvis att kvinnliga liftare borde vara lite ”trevliga” mot den som plockar upp dem) känns Als beslut att dumpa kroppen inte särskilt moraliskt upprörande. Det blir icke desto mindre en stund av svaghet och feghet som obevekligen beseglar hans öde.
Handlingen är en skön djupdykning rakt ned i sammanbrott, desperation och förnedring där Al blir totalt kushad av den stenhårda och fullkomligt skoningslösa lifterskan Vera. Ingen av dem är särskilt förtjust i den andre, ändå binds de allt hårdare till varandra i ömsesidig utpressning som bara kan sluta på ett sätt. Länge efter att The End har fladdrat förbi kommer jag på mig själv med att gå och småskratta över historiens totala uppgivenhet å Als vägnar.
Detour har numera gått över till Public Domain och finns därför att bese gratis på utmärkta webbplatsen archive.org. Ta chansen idag!
11 kommentarer
Comments feed for this article
2 april, 2011 den 09:25
BlueRoseCase
Låter som en film helt i min smak! Tack för tipset, ska definitivt kolla in den!
2 april, 2011 den 12:07
Sara BE
Jag såg den här rätt nyligen och gillade den också skarpt!
”Men här finns en stämning av total fatalism och hopplöshet som nästan är hypnotisk.” – väl beskrivet!
2 april, 2011 den 01:39
Sofia
@BRC: Gör gärna det — det skulle vara kul att veta hur du gillade den.
@Sara: Tack! Ja, jag såg det på din lista — kan man hoppas på en recension à la Glory Box eller är det fullt upp med bok för närvarande?
2 april, 2011 den 06:31
Jojjenito
Bra skrivet. Jag såg Detour för några år sen när jag körde ett noir-tema och den var en av de bättre. Ja, haha, Vera var inte att leka med, i alla fall tyckte inte Al det.
2 april, 2011 den 07:44
Sofia
@Jojjenito: Tack, vad roligt att du gillade texten. Jag är sorgligt obekant med noir egentligen men filmer av den här kalibern ser jag gärna fler av.
3 april, 2011 den 06:03
Sara BE
Sofia – Det vore kul att recensera den, men jag vågar inte lova något just nu. Har redan dåligt samvete för att jag aldrig recenserade Boxing Helena, Hard Candy och Old Boy som jag utlovade förut (efter att du bad mig). Men vem vet, det kanske händer! 😉
3 april, 2011 den 06:52
Sofia
@Sara: Haha, bara för att man önskar behöver ju det inte innebära att de blir uppfyllda 😀 Det är bara jag som är olovligt nyfiken på vad andra tycker…
3 april, 2011 den 07:17
filmitch
Verkar vara bra åtminstone lyckas du med din text väcka mitt intresse. Tack för länken ska kolla upp innehållet där närmare.
3 april, 2011 den 07:26
Sofia
@filmitch: Kul att du tycker det. Archive.org är verkligen en guldgruva.
3 april, 2011 den 07:44
Jojjenito
Jo, archive.org är en trevlig sida. Har bl a sett The Last Man on Earth och White Zombie där. Och just det D.O.A. finns ju där också som jag tänkt se (tack för ”påminnelsen”).
3 april, 2011 den 08:32
Sofia
@Jojjenito: You said it, det finns många godbitar där.