alt. titel: Farlig omväg

Al är en ”ordinary, healthy guy”, Sue är en ”ordinary, healthy gal” och mellan sig har de en ”ordinary, healthy romance” med honom som pianist och henne som sångerska på en liten klubb i New York. Al känner sig på det hela taget rätt lyckligt lottad men Sue vill mer och åker till Hollywood för att slå igenom.

Efter en vecka är Al så kärlekskrank att han satsar allt på ett kort och liftar sig fram till sin käresta. När han kommit så långt som till Arizona är han svettig, skrynklig och orakad, men blir trots det upplockad av en karl som, visar det sig, ska köra hela vägen till L.A. och tycker att det är bra att ha en passagerare så de kan turas om att köra.

Mitt i natten är det Al som kör och ett plötsligt regnväder tvingar honom att fälla upp suffletten. Han försöker väcka bilens ägare, men när han öppnar passagerardörren faller denne till marken, livlös, och slår i asfalten. Med ett rejält sår i mannens huvud resonerar Al att polisen aldrig skulle tro honom om han försökte berätta sanningen och han gör det enda logiska: släpar ut kroppen i öknen samt snor plånbok och kläder (plånboken för körkortet och kläderna för att ingen skulle tro att någon med hans slitna kläder skulle köra en så snajsig bil).

Al bestämmer sig för att dumpa bilen, ta kontakt med Sue och lägga hela mardrömmen bakom sig. Men så plockar han upp en kvinnlig liftare och medan Al i godan ro sitter och funderar på att hon egentligen inte ser så illa ut, sätter hon sig kapprak upp i sätet och säger ”Where did you leave his body?!”.

Detours styrka ligger inte i foto eller miljöer, allt sådant är egentligen ganska dåligt, eller åtminstone lite klumpigt, gjort (vilket kan hänga ihop med att filmen spelades in på sex dagar och hade en budget på $20.000). Den kan knappast kallas för subtil: språket är hårdkokt på gränsen till parodiskt (framförallt genom Als berättarröst och det faktum att alla kvinnor är ”dames”), användandet av skuggor och ljus är överdrivet dramatiskt och så fort Al står där med en död man för sina fötter blir både blick och kroppsspråk förstulet och jagat. Däremot är själva berättandet ett föredöme av minimalism och effektivitet: Detour klockar in på 67 minuter.

Men här finns en stämning av total fatalism och hopplöshet som nästan är hypnotisk. Genom att man låter den döde bilägaren Haskell vara en rätt obehaglig typ (han tycker exempelvis att kvinnliga liftare borde vara lite ”trevliga” mot den som plockar upp dem) känns Als beslut att dumpa kroppen inte särskilt moraliskt upprörande. Det blir icke desto mindre en stund av svaghet och feghet som obevekligen beseglar hans öde.

Handlingen är en skön djupdykning rakt ned i sammanbrott, desperation och förnedring där Al blir totalt kushad av den stenhårda och fullkomligt skoningslösa lifterskan Vera. Ingen av dem är särskilt förtjust i den andre, ändå binds de allt hårdare till varandra i ömsesidig utpressning som bara kan sluta på ett sätt. Länge efter att The End har fladdrat förbi kommer jag på mig själv med att gå och småskratta över historiens totala uppgivenhet å Als vägnar.

Detour har numera gått över till Public Domain och finns därför att bese gratis på utmärkta webbplatsen archive.org. Ta chansen idag!