Med tanke på att dataanimerade filmer nu för tiden ofta utgör höjden av ny teknik och spetskompetens inom texturering, 3D-visualisering, animering och jag vet inte hur många andra områden, är det anmärkningsvärt hur många av dem som försöker återkalla känslan av en svunnen tid. En tid när allt var enklare, hederligare och mer genuint. En tid som förkroppsligar idealet: ”You can shine, no matter what you’re made of”. Gärna försöker man mer eller mindre skickligt förklä detta amerikanska 50-tal (för det var väl ingen som troode att jag pratade om det 30-talets glada WeimarBerlin?) genom att förlägga handlingen till en annan planet (Planet 51), inkorporera andra varelser (Monsters vs. Aliens) eller, som i det här fallet, robotar.

I lilla lugna Rivet Town går livet sin gilla gång och familjen Copperbottom (Herb, Lydia och sonen Rodney) lever ett högst ordinärt medelklassliv på pappa Herbs diskarlön. Han älskar sonen Rodney över allt annat och tillsammans missar de aldrig ett avsnitt av The Bigweld Show på TV. Rodney vill bli uppfinnare och, uppmuntrad av mor och far, ger han sig så småningom iväg till Robot City, storstaden, för att förverkliga sina drömmar hos Bigweld Industries. Men väl på plats inser han att Bigwelds inkluderande och samhällsnyttiga visioner (”See a need, fill a need”) har ersatts av girighet och cynisism.

Robots blev för mig en svårbedömd film. Animeringarna är helt fantastiska och uppfinningsrikedomen vad gäller små och stora detaljer i Robot City går inte att ta miste på. Men detaljerna fyller inte alltid någon särskild funktion och ”översättningarna” av mänskliga företeelser och beteenden känns inte genomtänkta (exempelvis undrar jag om inte Rodney borde jämställas med en hädisk Victor Frankenstein genom sin konstruktion av sidekicken Wonderbot, han skapar ju liv? Eller är vissa robotar mer jämlika än andra robotar?). Röstgalleriet är ovanligt välfyllt, till och med för att vara en storskalig produkt av den här typen, med Ewan McGregor, Robin Williams, Greg Kinnear, Mel Brooks och Halle Berry i spetsen men de lyckas ändå inte ingjuta något liv i sina karaktärer.

Humorn finns naturligtvis där men är generellt ganska sliten. Det avslutande sång-och-dans-numret till tonerna av James Brown blir inte så mycket lustfyllt som pliktskyldigt: det funkade ju för Shrek. Det hela är kompetent, ett gediget hantverk, men ett rätt trist sådant. Eller trist är också fel ord, man har inte direkt tråkigt när man tittar på Robots, utan fylls snarare av en tomhet och funderingar av typen ”Varför tittar jag egentligen på det här?” Jag tror att problemet är att man hela tiden känner att upplägget robotar-istället-för-människor har betydligt mer potential än man utnyttjar i denna högst ordinära tro-på-dig-själv-och-du-kan-uppnå-vad-som-helst-historia. Det känns taskigt att i sammanhanget ta upp Wall-E, men jämförelsen är oundviklig.

När allt kommer omkring finns det också exempelvis mer klurighet i ”översättningen” robotiskt-mänskligt under tio minuter med Futurama-Bender (exempelvis i avsnittet ”Hell is other robots”, när Bender börjar missbruka elektricitet) än i hela Robots.