På förekommen anledning från Sara på Glory Box, hennes söndagsfilm får bli min måndagsfilm. Läs gärna också Saras intressanta inlägg om Thora Birchs djupdykning karriärmässigt.

Kompisarna Enid och Rebecca går ut high school och tur är väl det. Annars hade nog risken varit stor att de skulle ha kvävts av sina egna cyniska iakttagelser av denna totalt inrutade och föga överraskande värld. Som det är nu är det knappt att de hankar sig igenom en avslutningsceremoni med floskler som ”High school is like the training wheels for the bicycle of of life” och en likaledes deprimerande typisk avslutningsfest.

Nu återstår bara att dra runt på stan och känna sig lite lagomt tonåringsöverlägsen gentemot massinvandringen av snabbmatsställen och shoppinggallerior. Frågan är bara vad de ska göra när det man väntat på hela livet, att sluta high school, äntligen har inträffat. För Rebecca är saken klar, hon ska snart börja jobba (sommar- eller permanent får man aldrig riktigt klart för sig) och vill att hon och Enid ska hyra en lägenhet tillsammans.

Enid är från början med på den planen men känner sig så småningom mer och mer osäker på vad hon egentligen vill och vart hon är på väg. En del i denna förändring står Seymour för. Mannen som hon och Rebecca till en början utsatte för ett grymt skämt men som Enid efter hand tar sig an mer och mer. En totalt inbunden skivnörd som enbart kan umgås med andra skivnördar och bli upphetsad över ovanliga ragtime-78-varvare i mint condition. Han är helt enkelt en extremt mycket töntigare upplaga av Rob Gordon i High Fidelity.

Till en början blir jag inte helt klar över vändningen som Ghost World går igenom och det är nästan att jag ser den först i backspegeln. Till en början är nämligen filmen som bygger på Daniel Clowes seriebok en nästintill ren ironisk komedi, framförallt kryddad av de två tjejernas bitska iakttagelser av världen och alla de människor som nöjer sig med Nikeskor och Big Macs för att bli nöjda med livet samt deras försök (som jag ser det i alla fall) att istället hitta det särskilda och äkta på stadens gator.

Men utan att man riktigt blev klar över hur det gick till förändras Ghost World till att bli ett existentiellt drama som centrerar sig kring Thora Birchs Enid. Inledningsvis framträder hon som självsäker och kaxig, i alla fall självsäker i den meningen att hon helt klart vet vart hon inte vill vara på väg. Utan att skämmas för sig rotar hon igenom andras post för att ta reda på den information som hon tycker att hon behöver, hon driver med sin typiskt bohemiska konstlärarinna och hennes förhållande till Rebecca tycks tryggt och självklart.

Allt eftersom börjar hon emellertid avlägsna sig från detta trygga och hamnar istället i något slags vacuum där hon inte riktigt vet vart hon ska ta vägen. En första antydan om att hon och Rebecca inte står på lika god fot som förr kommer ganska tidigt: kompisen tycker att de ska se yuppieartade ut när de letar efter lägenhet för att framstå som mer vuxna och pålitliga varvid Enid prompt går hem och färgar håret grönt. Kanske var det bara den gemensamma avskyn för high school-världen som höll dem samman?

Möjligen skulle man kunna se detta faktum som ytterligare markerat av att rollen som Rebecca spelas av Scarlett Johansson. Nog för att man försökt fula ned henne och nog för att detta var två år innan Lost in Translation men kom igen, det är Scarlett! Det känns väldigt osannolikt att en tjej av hennes utseendekaliber skulle vara kompis med Thora Birchs säregna Enid i den brutala hackordning som är high school. Tjejerna har dock en bra kemi mellan sig, både när de kommer överens och när de inte gör det.

I sammanhanget måste Steve Buscemi som Seymour också nämnas, detta kan mycket väl vara den mest avslappnade roll jag någonsin sett honom i. Han är otroligt bra som en väldigt vanlig och i grund och botten väldigt snäll man. Vilket dock inte hindrar att han bär på en hel del demoner som kanske inte alltid är så lätta att handskas med.

Jag ville verkligen gilla Ghost World men tyvärr blev jag aldrig riktigt engagerad i Enids vilsenhet. Jag skäms lite för att erkänna det, men så länge filmen var mer av en ren komedi gick den ned alldeles utmärkt men de existentiella elementen fastnade tyvärr i halsen en smula. Trots bra skådespelarinsatser från alla inblandade, ett strongt manus som lyckades överraska en hel del och lika eviga som oundvikliga frågeställningar blev det här inte min film.

Annonser