Frances Hodgson Burnett (1849-1924) var en brittiskfödd dramatiker och författare som sannolikt blivit mest känd för sina tre barnböcker, vilka alla återuppstått i många olika versioner och adaptioner. Hon var tidigt påhittig och skrev små historier i anteckningsböcker. När Frances var i femtonårsåldern tvingades den ruinerade familjen att flytta över Atlanten, från Manchester till Knoxville. Innan den unga kvinnan var tjugo hade hon börjat tjäna pengar på sitt skrivande genom att få sina alster publicerade i bland annat Godey’s Lady’s Book och Harper’s Bazaar. Ungefär tio år senare publicerade hon fortfarande texter och efter ett möte med bland andra Louisa May Alcott (Little Women) i Boston började hon också skriva för barn.

På ett mer personligt plan var hon förtjust i att sy rysch-pyschklänningar till sig själv och sammetskostymer till sina söner (som dessutom fick sitt långa hår dagligen lockat av lilla mamma). Under det tidiga 1880-talet blev hon dessutom mycket intresserad av Christian Science, spiritualism och teosofi, ett intresse som kom att hålla i sig. I sedvanlig ordning faller hon till yttermera visso i en nutida kvinnofälla: på grund av mångahanda krav från familj och skrivarmödor kommer hon under hela livet av och till att lida av utmattning och depression.

Little Lord Fountleroy (1886)

Detta var Burnetts första bok som omedelbart blev en hejdundrande succé och översattes till en mängd andra språk. En modern barnboksförfattare har korat den till dåtidens Harry Potter, inte minst därför att den gav upphov till en hel industri av parafernilia och mode. Om Harry Potter nu istället för blixtärr och osynlighetsmantel ståtat med blonda korkskruvslockar och sammetsoutfit.

Historien som sådan är förvisso söt om än lite väl sliskig där den käcke och amerikanskt oförvägne lille Cedric, bara genom att tro sin farfar om gott, omvänder den gamle surkarten fullkomligt. Men så hjälpe mig Gud, jag kan bara inte få bilden ur skallen av Bart Simpson som i sin sammetskostym från butiken Wee Monsieur får stryk av Jimbo, Kerney och Nelson. Det är helt enkelt svårt att läsa en så pass ikonografisk historia med fräscha ögon. Och vem kan egentligen ta en unge som kallar sin mor ”Dearest” på allvar?

Librivoxkvalitet: Riktigt bra inläst av en och samma person.

A Little Princess (1904)

Kanske Burnetts mest välkända berättelse och defintivt den mest filmatiserade och dramatiserade. Och vilket stenhjärta kan inte röras av historien om den modiga och generösa Sara Crewe som startar på toppen på Miss Minchins internatskola i London? När den snåla och lättstötta föreståndarinnan får veta att Saras pappa har omkommit (och därmed avslutat flödet av pengar till det lilla sockergrynet) förpassas den lilla prinsessan raskt till den utkylda och dragiga vinden som hon delar med den fattiga tjänsteflickan. Men som Sara redan visste är ett käckt humör och en rik fantasi allt man egentligen behöver.

Med hjärnan full av bilder på Shirley Temple var jag helt inställd på att tycka att den här boken är ganska fånig men tji fick jag. Historien är tillräckligt välskriven och Sara Crewe tillräckligt sympatisk för att man faktiskt ska bli indragen i den hela. Jag kan bara inte låte bli att glädjas med Sara, oavsett om hon upptäcker att alla hennes fantasier om mysiga vindsrum blir sanna eller hon får chansen att skicka den otrevliga Miss Minchin på dörren.

Libirvoxkvalitet: Riktigt bra inläst av en och samma person.

A Little Princess (1995)

Det blev den här versionen istället för den klassiska med – just det – Shirley Temple (eller annars kanske jag skulle ha gått på den ännu äldre från 1917 med Amerikas älskling Mary Pickford som Sara). Möjligen hade de varit bättre val för den här var ärligt talat inte mycket att hänga i julgranen.

Trots att det faktiskt är Alfonso Cuarón som står för regin höjer den sig aldrig över en rätt medioker Disneymatinéstandard. Man har gjort förändringar i den ursprungliga historien som gör den nästan ännu mer osannolik, om nu något sådant är möjligt. Skådespelandet är inte mycket att yvas över (å andra sidan fick kanske Cuarón här välbehövlig erfarenhet av barnskådisar inför HP and the PoA?) och slutet har blivit alldeles för smörigt (en korrektare beskrivning skulle väl kanske vara ännu smörigare).

The Secret Garden (1911)

Mary Lennox överlever den kolera som tar hennes upptagna föräldrar (åtminstone för upptagna för att ägna sig nämnvärt åt sin dotter) och blir därmed förpassad till England och sin farbror Archibald Craven. Det kärva Yorkshireklimatet och den likaledes kärva Yorkshireattityden hos tjänstefolket är precis vad Mary behöver och hon utforskar framförallt den trädgård som hör till herrgården. Men vad är det för konstig gråt som ekar genom huset om nätterna?

Den tredje i raden av Burnetts barnböcker propagerar tydligt att det man skickar ut i världen får man också tillbaka. Om man bara tror på sig själv och inte är elak får man till slut sin belöning. Inte minst alla hundra miljoner trädgårdsanalogier och Marys kusin Colins självbekräftelser visar tydligt Burnetts svaghet för teosofiska funderingar. Även den här är charmig, inte minst eftersom Mary Lennox inte alls är lika präktig som Sara Crewe i A Little Princess, men jag är ändå inte riktigt lika svag för den som den förutnämnda. Möjligen för att det på slutet blir lite väl andligt.

Librivoxkvalitet: Riktigt bra inläst av en och samma person.

The Secret Garden (1993)

Den tredje av den tredje: Agnieszka Hollands version är den tredje filmatiseringen av denna tredje bok. Holland är en mycket kompetent regissör, men av någon anledning lyfter filmen aldrig riktigt, trots bedårande vackert foto av blommade Yorkshirehedar och Allerton Castle. Jämfört med boken känns berättelsen lite splittrad och slutet är fortfarande ganska smörigt men å andra sidan har manusförfattaren Caroline Thompson klokt nog valt att utesluta de mest uppenbara andliga perspektiven. Men en viss charm finns ändå där och så spelas ju husfrun Mrs. Medlock av Maggie Smith.

Annonser