A Clockwork Orange (1962 och 1971)

Klarar människan (Homo sapiens sapiens) sig verkligen utan våldsyttringar i olika former? Spontant skulle nog de flesta säga ja på den frågan, men är det snarare ett utopiskt önsketänkande som träder fram då och inte något i verkligheten genomförbart? För en snabbt titt i den historiska backspegeln utkristalliserar sig snabbt ett tydligt mönster att där människan befinner sig, finns även våldsyttringar av olika former med på ett hörn. År det så att mänskligheten definieras genom sina våldsinslag och hur man yttrar detta gentemot andra individer? Och hur ska man förhålla sig och skildra en sådan väsentlig del av mänskligheten inom kulturen?

Kapitel

1962 skrev den brittiske författaren Anthony Burgess science fiction-romanen A Clockwork Orange (svensk titel: En apelsin med urverk) som anspelar på detta våldsamma och primitiva inom oss. Historien berättas av Alex och kretsar kring han och hans drogisar som varje natt ”gör stan” och tillbringar stor tid åt sitt stora fritidsintresse, genom att utföra lite av det gamla hederliga ”ultravåld” och ”in-och-ut”. Alex är förutom denna sociopatiska böjelse annars en till synes vanlig tonåring som är klipsk, har föräldrar som vill honom väl och som gillar att lyssna på ”Ludvig van”.

Berättarstilen är konkret, rakt-på-sak och genom Alex visar författaren prov på en stor portion humor och självdistans där vissa partier snabbt återberättas i farten, för annars hade det enligt Alex varit för tråkigt att lyssna på. På sina dryga 150 sidor är det mycket som presenteras och berättas i boken, så det gäller att hänga med från början. Burgess anammade genom Alexs berättarröst ett speciellt skrivspråk som är en blandning mellan cockneyslang och ryska. Det är en tydlig markering gentemot sina läsare att historien här utspelar sig i en någon form av tidsepok som inte riktigt hänger ihop med vår egen, men som ändå är högst aktuell.

Det är även en fördel bokmässigt att urskilja sig så tydligt från mängden, då man inte, likt annan form av kultur, har både ett visuellt och intellektuellt plan att jobba med. Inte nog med den speciella språkblandningen så läste jag även en svensk översättning av boken som alltså även lägger till svenska i mixen. Översättaren Caj Lundgren har sannerligen gjort ett hästjobb med att lyckas förmedla på ett gripbart sätt, utan att originaliteten och nyanserna i texten försvinner. Det medföljer även en liten ordlista till den svenska utgåvan men bara man läser vidare i texten fattar man instinktivt vad de olika slanguttrycken betyder.

Fördelen med att berätta en sådan kontroversiell historia i bokform är friheten medieformen ger författaren. Man leker med läsarens fantasi och inre bilder och kan egentligen lägga in de mest groteska antydningar i berättelsen. I slutändan är det ändå du som läsare som målar upp dessa bilder själv i dina tankar och du har således själv möjlighet att ändra dem efter dina behov. Genom att hela boken berättas ur Alex perspektiv får man genom olika episoder och anspelningar i berättelsen verkligen lära känna honom (i alla fall hur han är just nu). Fast samtidigt gör detta också att allt filtreras genom honom, vilket leder till att man inte riktigt vet hur stor sannings- kontra manipulationshalten är i historien. Vilket sätter igång tankeverksamheten ytterligare.

Scener

Två tydliga problem uppstår när man ska överföra en sådan våldsam historia till den vita duken. För det första gäller det klassiska problemet vid bokadaptioner att bokens charm oftast aldrig följer med hela vägen i filmatiseringsprocessen och orden ”boken var bättre” brukar oftast dyka upp som ett brev på posten. Ett annat är att det är en sak att skriva om våldsamheter, men en annan att faktiskt filma dem. Lite lämnas åt fantasins filtreringsprocess och devisen ”en bild säger mer än tusen ord” gör sig snabbt påmind.

Så när regissören Stanley Kubrick tog sig an filmatiseringen av A Clockwork Orange ställdes han därför snabbt inför många tuffa problemställningar att försöka lösa. Bokadaptionsproblematiken löste han på ett sådant sätt att han nästan ordagrant följde bokens historia och lade till över det sin visuella särprägel till en perfekt mix. På detta sätt lyckades han både med att fånga kärnan i ursprungsberättelsen och ändå skapa något eget som står på sina egna ben. Till dagens datum är filmatiseringen A Clockwork Orange definitivt en av de bättre bok-till-film-transformationer jag har fått ta del av.

Lika mycket som berättelsen inte kan vara utan sina moraliska och etiska frågeställningar, kan jag knappast tänka mig den utan sina vita dräkter, svarta plommonstop, suspensoarer och överlag härligt kitschiga och futuristiska retroframtoning (vinyler är dock alltid coolt).

Våldsproblematiken löste han på sådant sätt att han spelade mycket på att antyda till de grövsta våldshandlingarna, snarare än att explicit återskapa dem. Kubrick lyckades under filmens gång skickligt bygga upp en intensiv och våldsam premiss vid olika filmsekvenser, men när våldsaktionerna precis ska övergå till riktigt grova sådana så lämnar han scenen och således våra tankar till sitt öde. På detta sätt menar jag att han urskiljer sig från ”våldsglorifieringen” som så ofta filmer anklagas för som ska försöka återspegla det negativa med våld.

Våldet

Om man känner sig tvingad att erkänna att människan och våldshandlingar inte kan separeras från varandra, hur mycket man än försöker, måste man försöka lära sig att leva med det. Men hur gör man det när våld är ett sådant påtagligt problem i dagens samhälle och ingen vill ju bli vare sig fysiskt eller psykiskt skadad på något sätt. Gällande praxis och lösning på detta är att fängsla brottslingar, men likt berättelsen om Alex riskerar en brottsfixerad miljö leda till mer brott och att en inhuman behandling av fångar är ett brott i sig.

Denna rättsprocess handlar även om den eviga konflikten mellan ”offer vs. utövare”. Man ska både kunna visa offret, de anhöriga till offret eller samhället i stort att man inte accepterar detta beteende. Samtidigt måste man kunna ge brottslingarna en andra chans för att de ska kunna bryta sitt destruktiva beteende. Det hela slutar dock oftast med att ingen part blir riktigt nöjd och framförallt glöms offret själv snabbt bort i processen. Just den kniviga situation och problematiken kring den presenteras enligt mig på ett briljant sätt i A Clockwork Orange.

Under berättelsens inledning görs det snabbt klart att den onda i leken är Alex och hans drogisar. Deras ”lek” får de flesta som läser eller ser filmen att tycka illa om och kanske till och med avsky dem. När sedan operation ”vänlig medborgare” påbörjas börjar ens starka övertygelse snabbt naggas i kanten och snart vet man knappt vad man ska tycka längre. Man bygger skickligt upp två scenarier, låter de kämpa mot varandra och överför slutresultatet okommenterat till sin publik/läsare som själva får bestämma utfallet av historien. Det blir en kaosartad upplevelse där allt vänds ut-och-in, fram-och-tillbaka och kvar lämnas man med sina egna tankar om berättelsen som inte riktigt vill släppa taget om en. Man försöker nysta ut en moralisk frågeställning, för att snabbt inse att det påverkade något annat negativt på den andra sidan.

Det är storheten med både boken och filmen att de ställer en massa jobbiga frågor utan att försöka lösa dem på ett enkelt eller slentrianmässigt sätt enbart för berättelsens skull. Detta är komplexa problem som tas upp utan några definitiva slut och de behandlas därför som just komplexa problem utan några definitiva slut. Analysmöjligheterna är närmast oändliga och man kan skriva/diskutera till absurdum om filmen/boken.

Klart står det att berättelsen förmodligen inte lär lämna dig oberörd och vi människor klarar oss nog – tyvärr – inte utan våld. Men kultur är trots allt en lämplig ventil för ändamålet att ”få det ur oss” fiktivt än verkligt och därför gör sig A Clockwork Orange sig bra indelad i både kapitel och scener.

Skrivet av Martin på Royale with Cheese.

13 reaktioner till “A Clockwork Orange (1962 och 1971)”

  1. Jag tycker du har skrivit en väldigt bra och tänkvärd text här! Att funderingarna kring våld och individens samt samhällets hantering av fenomenet låg både Burgess och Kubrick varmt om hjärtat går knappast att motsäga.

    Sedan tycker jag att det är intressant det du säger om att Kubrick valde att mer antyda de grövsta våldsskildringarna eftersom jag fastnade på att jag upplevde honom som så mycket mer explicit när det gällde det sexuella i förhållande till Burgess. Samtidigt som han i ffaallt ett läge slipande bort alla obehagliga övertoner av pedofili och övergrepp.

  2. Sofia: Scenen jag framförallt kom att tänka på är det som sker i ”Huset” (Home) under inledningen av berättelsen. Kubrick sätter upp scenariet med välta bokhyllor, bilder på hur offren reagerar på allt och hela ackompanjerad av ”Singing in the Rain” som enligt många aldrig har blivit sig lik igen efter denna film. Det jag menade att han antyder snarare än att visa är när det riktigt våldsamma ska ske i denna sken så klipper han snabbt bort det, men publiken förstår ändå vad som ska ske utan att de explicit visas på duken.

    Jag säger inte att filmen är mindre explicit än boken, för upplägget är ungefär detsamma. Det jag säger att jag tyckte Kubrick lyckades väl med att förmedla känslan av obehag i den scenen, och andra, utan att explicit visa vad som hände. Det trots att filmmediet är ett mer explicit automatiskt i grunden än bokformen.

    Sen är det beskrivet i boken att Alex är femton år, men jag fick inte den uppfattning av McDowells gestalt i filmen. Jag upplevde att Alex i filmen var äldre och då försvinner också en del onödiga obehagskänslor som presenterades i boken och som hade varit omöjlig att presentera fullt ut i filmatiseringen.

  3. Jo, jag håller helt med. Min poäng var att Kubrick visar betydligt mer naken hud (och explicita konstverk ;)) än våld medan jag upplever Burgess som lika nedtonad om bägge fenomenen.

    Just åldern är en grej som jag tycker gör boken klart bättre än filmen för just som du säger blir det mycket obehagligare. Visst ska väl Alex vara 17 i filmen eller något (när han skrivs in i fängelset tror jag han säger sin ålder)? Det kommer ju knappast den nästan 30-årige McDowell undan med…

  4. Otroligt tänkvärt och bra skrivet. Diskussionen om filmen och annat tar jag på det skapade forumet. Jag gillade boken när jag läste den för många herrans år sedan. Filmen gillade jag oxå. När jag såg om filmen för tiotalet år sen fann jag den faktiskt ganska tramsig och lite gubbsjuk av just den aledningen som Sofia tog upp Kubrick satsar på mer naket än Burgess. Ngt jag inte tänkte alls på när jag såg denn som hormonstinn tonåring.

  5. @ Sofia: Fast att Kubrick inkluderar explicita konstverk anser jag är ett smart drag som visar just, lite av det vi var inne på i diskussionen, det utbredda ”våldet” inom samhället och hyckleriet kring detta. Presentera sex på ett visst sätt och det är konst och fint. Gör det på något annat sätt är det hemskt och fult. Det är en skör gräns mellan ”sensuell” och ”pornografisk” och detta tycker jag nog Kubrick lyckas väl med när han låter explicit konst ligga i bakgrunden av sin historia.

    Fast just Alex ålder i filmen var helt klart en sak Kubrick var tvingad att ändra för att överhuvudtaget kunna filma den. Kubrick fick redan mycket skit för den nuvarande versionen och han drog till och med självmant tillbaka filmen i Storbritannien för det och beslutade att den inte fick visas förrän han dog (vilket var 30 år senare). Som jag var lite inne på i min text så har bokformen fördelen, och det som jag gillar just med böcker, att den i grunden möjliggör med vågade saker då man inte visar upp det lika explicit som när man filmar det. Där har filmmediumet en begränsning, men tack vare Kubricks filmspråk och att han bibehåller de flesta av bokens tankar, utan att explicit berätta det, så tycker jag det fungerar.

  6. Jo, det är klart att det blir svårare att visa vissa saker på film än att skriva om dem i text, men även om jag kan förstå det gör det ändå att jag tycker att filmens impact blir mindre.

    Just konstverken kan jag acceptera som ett uttryck för ett ”våldsamt” samhälle, även om de var förhållandevis oskyldiga. Håller dock ändå med filmitch om gubbsjukevarningen eftersom det blev ett så ensidigt kvinnligt objektifierande (med ett anmärkningsvärt undantag, då).

  7. Det hade jag faktiskt inte riktigt tänkt på Martin ang sex o våldsamt samhälle men det är lite ensodigt åt det kvinnliga hållet. Å andra sidan är det ändock lite gubbvarning.

  8. @Sofia: Fast kan man då inte ställa motfrågan att när det kommer till mänskligt objektifierande (med en sexuell underton) är det främst kvinnlig sådan som presenteras om det handlar om så vitt skilda saker som böcker, tidningar, Tv-serier och filmer? Om man generaliserar å det grövsta (ber om ursäkt i förväg) så kan man ta ett ”herrmagasin” och en valfri modetidning, lägga de bredvid varandra och bilderna är upplagda på ett ungefär likartat sätt. Det är snarare texterna som skiljer dem åt.

    Problemet med att presentera i sin film denna tes att ”vi fortfarande inte har lärt oss” och att det fortfarande är så här med den kvinnliga sexualiteten är att när man faktiskt visar upp det så här så cementerar man samtidigt den samrådande bilden. Det är en svår balansgång att gå, helt klart. Dessutom har Kubrick, på tal om egentligen något helt annat, själva talat om att han har haft förvånansvärt svårt att lyckas skriva bra kvinnliga roller i sina filmer. Det ser jag som hans stora nackdel och det var han själv väl medveten om.

  9. @Martin: Jag håller absolut med om att det förekommer en hel del objektifierande av både män och kvinnor i dagens samhälle, så jämförelsen mellan modetidningar och ”herrmagasin” (underbart uttryck :D) tycker jag känns helt följdriktig.

    Intressant att Kubrick själv inte var nöjd med sina kvinnliga karaktärer, frågan är om det beror på de filmerna han har gjort eller att han har valt filmer/manus utifrån denna svaghet?

  10. @Sofia: Jag vet faktiskt inte om det beror på hur filmerna har lagts upp eller hur originalhistorierna är som har gjort att han kände så. Kubrick har ju genom åren visat stort intresse för filmer med krig som främsta fokus och då skärs det per automatik direkt ner möjligheten till starka kvinnliga karaktärer på grund av detta.

    Sen gjorde han en film noir (The Killing) vars genre inte direkt är kända för sin trevliga kvinnosyn och andra filmer som blev väldigt mansfokuserade (som A Clockwork Orange och The Shining). Jag hade en del förhoppningar på att Kidman/Cruise skulle få ett jämnt samspel i ”Eyes Wide Shut”, men det visade sig snabbt att Kidman blev mer som en sidokaraktär åt Cruise historia. Jag rankar filmen fortfarande som Kubrick bästa (detta trots att det var den sista filmen jag såg och förväntningarna på den var skyhöga) men där fanns åtminstone en chans till en starkare kvinnlig karaktär som tyvärr försvann lite på vägen.

    Fast om han själv insåg denna brist kanske det var lika bra att låta det vara. Känns konstigt ifall han skulle försöka sig på det ”bara för att”. Hade dock varit intressant ifall han hade genomfört sina planer på Aryan Papers, en film om den Nazitysklands ockupation i Polen ur två karaktärers synvinkel varav den ena var kvinna. Tyvärr kom Schindler’s List emellan och Kubrick kände att han inte kunde slå den. Så tråkigt nog kom Spielberg ännu en gång och ”förstörde” 😉
    http://en.wikipedia.org/wiki/Aryan_Papers

  11. Fast det går ju att inkorporera kvinnliga karaktärer i krigsfilmer, man måste kanske bara lägga ned lite tankemöda på att få det att fungera.

    Intressant det där med ockupationsfilmen. Men Wikipedia anger ju anledningen till att det inte blev något av som ”Kubrick eventually concluded that an accurate film about the Holocaust was beyond the capacity of cinema”.

  12. Jo, det går helt klart att inkludera starka karaktärer i krigsfilmer. Men det jag menade, och som du är inne på, är att i krigsfilmer inkluderas automatiskt en mängd manliga karaktärer vilket ökar chansen att någon av dem är stark/välskriven. Och om man då känner att man inte riktigt är kapapel till att skapa välskrivna kvinnliga karaktärer kan det blir trixigt att inkorporera dessa i historien på ett naturligt sätt, utan att det blir den klassiska fru/flickväns-rollen.

    Jo, det var den främsta anledningen till varför han lämna projektet. Men det som fick upp ögonen att det inte var hållbart att fortsätta, och som även står med på Wikipedia, var Schindler’s List. Men att hans fru märkte att Stanley blev deprimerad av arbetet med Aryan Papers ger ju en inblick i hur passionerad han, på gott och ont, jobbade med sina filmer.

  13. Fast man skulle ju kunna göra det så ”enkelt” för sig som att göra den klassiska fru/flickvän-rollen till huvudkaraktären 😉 Men visst, ska det vara en krigsfilm som innehåller någon form av stridsscener/beskrivningar får man som du säger en hel del många fler manliga karaktärer att välja mellan om inte annat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: