Klarar människan (Homo sapiens sapiens) sig verkligen utan våldsyttringar i olika former? Spontant skulle nog de flesta säga ja på den frågan, men är det snarare ett utopiskt önsketänkande som träder fram då och inte något i verkligheten genomförbart? För en snabbt titt i den historiska backspegeln utkristalliserar sig snabbt ett tydligt mönster att där människan befinner sig, finns även våldsyttringar av olika former med på ett hörn. År det så att mänskligheten definieras genom sina våldsinslag och hur man yttrar detta gentemot andra individer? Och hur ska man förhålla sig och skildra en sådan väsentlig del av mänskligheten inom kulturen?

Kapitel

1962 skrev den brittiske författaren Anthony Burgess science fiction-romanen A Clockwork Orange (svensk titel: En apelsin med urverk) som anspelar på detta våldsamma och primitiva inom oss. Historien berättas av Alex och kretsar kring han och hans drogisar som varje natt ”gör stan” och tillbringar stor tid åt sitt stora fritidsintresse, genom att utföra lite av det gamla hederliga ”ultravåld” och ”in-och-ut”. Alex är förutom denna sociopatiska böjelse annars en till synes vanlig tonåring som är klipsk, har föräldrar som vill honom väl och som gillar att lyssna på ”Ludvig van”.

Berättarstilen är konkret, rakt-på-sak och genom Alex visar författaren prov på en stor portion humor och självdistans där vissa partier snabbt återberättas i farten, för annars hade det enligt Alex varit för tråkigt att lyssna på. På sina dryga 150 sidor är det mycket som presenteras och berättas i boken, så det gäller att hänga med från början. Burgess anammade genom Alexs berättarröst ett speciellt skrivspråk som är en blandning mellan cockneyslang och ryska. Det är en tydlig markering gentemot sina läsare att historien här utspelar sig i en någon form av tidsepok som inte riktigt hänger ihop med vår egen, men som ändå är högst aktuell.

Det är även en fördel bokmässigt att urskilja sig så tydligt från mängden, då man inte, likt annan form av kultur, har både ett visuellt och intellektuellt plan att jobba med. Inte nog med den speciella språkblandningen så läste jag även en svensk översättning av boken som alltså även lägger till svenska i mixen. Översättaren Caj Lundgren har sannerligen gjort ett hästjobb med att lyckas förmedla på ett gripbart sätt, utan att originaliteten och nyanserna i texten försvinner. Det medföljer även en liten ordlista till den svenska utgåvan men bara man läser vidare i texten fattar man instinktivt vad de olika slanguttrycken betyder.

Fördelen med att berätta en sådan kontroversiell historia i bokform är friheten medieformen ger författaren. Man leker med läsarens fantasi och inre bilder och kan egentligen lägga in de mest groteska antydningar i berättelsen. I slutändan är det ändå du som läsare som målar upp dessa bilder själv i dina tankar och du har således själv möjlighet att ändra dem efter dina behov. Genom att hela boken berättas ur Alex perspektiv får man genom olika episoder och anspelningar i berättelsen verkligen lära känna honom (i alla fall hur han är just nu). Fast samtidigt gör detta också att allt filtreras genom honom, vilket leder till att man inte riktigt vet hur stor sannings- kontra manipulationshalten är i historien. Vilket sätter igång tankeverksamheten ytterligare.

Scener

Två tydliga problem uppstår när man ska överföra en sådan våldsam historia till den vita duken. För det första gäller det klassiska problemet vid bokadaptioner att bokens charm oftast aldrig följer med hela vägen i filmatiseringsprocessen och orden ”boken var bättre” brukar oftast dyka upp som ett brev på posten. Ett annat är att det är en sak att skriva om våldsamheter, men en annan att faktiskt filma dem. Lite lämnas åt fantasins filtreringsprocess och devisen ”en bild säger mer än tusen ord” gör sig snabbt påmind.

Så när regissören Stanley Kubrick tog sig an filmatiseringen av A Clockwork Orange ställdes han därför snabbt inför många tuffa problemställningar att försöka lösa. Bokadaptionsproblematiken löste han på ett sådant sätt att han nästan ordagrant följde bokens historia och lade till över det sin visuella särprägel till en perfekt mix. På detta sätt lyckades han både med att fånga kärnan i ursprungsberättelsen och ändå skapa något eget som står på sina egna ben. Till dagens datum är filmatiseringen A Clockwork Orange definitivt en av de bättre bok-till-film-transformationer jag har fått ta del av.

Lika mycket som berättelsen inte kan vara utan sina moraliska och etiska frågeställningar, kan jag knappast tänka mig den utan sina vita dräkter, svarta plommonstop, suspensoarer och överlag härligt kitschiga och futuristiska retroframtoning (vinyler är dock alltid coolt).

Våldsproblematiken löste han på sådant sätt att han spelade mycket på att antyda till de grövsta våldshandlingarna, snarare än att explicit återskapa dem. Kubrick lyckades under filmens gång skickligt bygga upp en intensiv och våldsam premiss vid olika filmsekvenser, men när våldsaktionerna precis ska övergå till riktigt grova sådana så lämnar han scenen och således våra tankar till sitt öde. På detta sätt menar jag att han urskiljer sig från ”våldsglorifieringen” som så ofta filmer anklagas för som ska försöka återspegla det negativa med våld.

Våldet

Om man känner sig tvingad att erkänna att människan och våldshandlingar inte kan separeras från varandra, hur mycket man än försöker, måste man försöka lära sig att leva med det. Men hur gör man det när våld är ett sådant påtagligt problem i dagens samhälle och ingen vill ju bli vare sig fysiskt eller psykiskt skadad på något sätt. Gällande praxis och lösning på detta är att fängsla brottslingar, men likt berättelsen om Alex riskerar en brottsfixerad miljö leda till mer brott och att en inhuman behandling av fångar är ett brott i sig.

Denna rättsprocess handlar även om den eviga konflikten mellan ”offer vs. utövare”. Man ska både kunna visa offret, de anhöriga till offret eller samhället i stort att man inte accepterar detta beteende. Samtidigt måste man kunna ge brottslingarna en andra chans för att de ska kunna bryta sitt destruktiva beteende. Det hela slutar dock oftast med att ingen part blir riktigt nöjd och framförallt glöms offret själv snabbt bort i processen. Just den kniviga situation och problematiken kring den presenteras enligt mig på ett briljant sätt i A Clockwork Orange.

Under berättelsens inledning görs det snabbt klart att den onda i leken är Alex och hans drogisar. Deras ”lek” får de flesta som läser eller ser filmen att tycka illa om och kanske till och med avsky dem. När sedan operation ”vänlig medborgare” påbörjas börjar ens starka övertygelse snabbt naggas i kanten och snart vet man knappt vad man ska tycka längre. Man bygger skickligt upp två scenarier, låter de kämpa mot varandra och överför slutresultatet okommenterat till sin publik/läsare som själva får bestämma utfallet av historien. Det blir en kaosartad upplevelse där allt vänds ut-och-in, fram-och-tillbaka och kvar lämnas man med sina egna tankar om berättelsen som inte riktigt vill släppa taget om en. Man försöker nysta ut en moralisk frågeställning, för att snabbt inse att det påverkade något annat negativt på den andra sidan.

Det är storheten med både boken och filmen att de ställer en massa jobbiga frågor utan att försöka lösa dem på ett enkelt eller slentrianmässigt sätt enbart för berättelsens skull. Detta är komplexa problem som tas upp utan några definitiva slut och de behandlas därför som just komplexa problem utan några definitiva slut. Analysmöjligheterna är närmast oändliga och man kan skriva/diskutera till absurdum om filmen/boken.

Klart står det att berättelsen förmodligen inte lär lämna dig oberörd och vi människor klarar oss nog – tyvärr – inte utan våld. Men kultur är trots allt en lämplig ventil för ändamålet att ”få det ur oss” fiktivt än verkligt och därför gör sig A Clockwork Orange sig bra indelad i både kapitel och scener.

Skrivet av Martin på Royale with Cheese.