Phenomena (1985)

alt. titel: Creepers

Rättsentomologi började inte med Gil Grissom. Snarare är det en vetenskaplig gren med en lång och stolt historia som i Phenomena, femton år innan CSI, förkroppsligas av den i Schweiz boende entomologen Dr. McGregor. Efter en bilolycka är han förpassad till sin rullstol men har god hjälp av Inga, en chimpans. Av en slump träffar McGregor Jennifer, en ung amerikansk flicka som går på ett flickinternat i närheten. Grejen med Jennifer är att hon har en koppling till insekter som den gode doktorn aldrig skådat förut. Han menar att hon till och med kan vara ”slightly telepathic”, på samma sätt som insekter är.

Jennifer å sin sida önskar möjligen att hon vore mer ”normal”, då kanske de andra flickorna på internatet inte skulle reta henne för att hon går i sömnen och gillar skalbaggar. Hon kommer i och för sig rätt bra överens med sin rumskompis Sophie men den franska flickan försvinner efter ett förbjudet nattligt möte med sin pojkvän. Och med en mördare som härjar i trakten ser prognoserna inte så goda ut för att hon ska återfinnas levande.

Phenomena tillhandahåller en lite förvirrande filmupplevelse. Inte så att den är obegriplig, men den pendlar vilt mellan fullkomlig briljans och ren ostighet. Dess klarast lysande stjärna är utan tvekan den unga före detta barnmodellen Jennifer Connelly. Utan Jennifer som Jennifer hade Phenomena sannolikt sjunkit som en sten till botten av giallohavet, men hennes rolltolkning är tillräckligt kompetent och stabil för att lyfta inte bara de delar av filmen där saker och ting går väldans fort, utan också en i ärlighetens namn rätt halvtaskig dialog.

Även som karaktär är Jennifer en ovanligt frisk fläkt i skräckfilmsvärlden: självständig och tuff samtidigt som hon fortfarande är väldigt flickig. Obligatoriska sexuella anspelningar hålls på en hyfsad nivå (hon blir i och för sig uppvaktad av en skalbagge), vilket man får vara tacksam för då Connelly i likhet med sin karaktär bara var 15 år när Phenomena spelades in.

Samtidigt som Argento ibland får till fantastiska stämningar med benäget bistånd av av krossat glas, glimmande stål och ensamma leksakståg i grodperspektiv blir det aldrig mer än fläckvis. Han gör ibland också sitt bästa för att bryta dem genom att lägga in Iron Maiden och Motörhead när i alla fall jag hade velat ha något lite mindre ösigt. Å andra sidan är Simonetti/Goblinscoret riktigt fint.

Jag vet inte om det är för mycket begärt att önska sig lite logik av regissören men ibland går det hela överstyr. Den rätt hårdhänta behandlingen av Jennifer på internatet tjänar egentligen inget större syfte än att driva henne därifrån. Samt visa upp en rektor som ser ut att komma direkt från inspelningen av Ilsa: She Wolf of the 80’s SS. När Jennifers liksniffande fluga hjälper henne att hitta ett ödsligt och tills synes övergivet hus där vi tittare vet att hemska saker hände, måste hon givetvis trava rakt in. Argentos användande ett insektsperspektiv är spännande (insect-o-vision!) men det utnyttjas inte tillräckligt konsekvent eller frekvent för att fungera fullt ut.

Jag har också väldigt svårt att tänka mig att rättsentomologi är en så pass exakt vetenskap att man i maj kan precisera ett dödsfall till ett spann om blott fyra dagar i september året innan (exempelvis bör det rimligtvis finnas en vinter som hejdar förloppet en aning). Dessutom blir alla hänvisningar till regionen som ”det schweiziska Transsylvanien” lite fåniga.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska tycka om Phenomena, så ojämn är den. Men visst, när Argento får till det är det jäkligt läckert.

Litar du inte på min Argento-gen var Blue Rose Case betydligt mindre ambivalent.

6 reaktioner till “Phenomena (1985)”

  1. Jag tycker Phenomena är en sån film som blir bättre om man lägger stora delar av hjärnan i malpåse medans man tittar, eller helt enkelt trycker på den mentala pausknappen och go-with-the-flow-tittar liksom. 🙂

    Det är intressant och snyggt och Argento-häftigt men jag håller med dig, filmen är väldigt ojämn.

  2. Oj, var jag sådär positiv? Hahaha, jag tyckte du hade prickat in precis vad jag tyckte överlag, bortsett från Connellys insats kanske. Men jag tror jag lät mig svepas med av stämningen. Musiken gick också rätt in i hjärtat.

  3. Håller på att så sakteliga beta av Argentos filmer och det som fascinerar mig mest är just blandningen av kalkon med kanon i samma film. Trash is king förklarade lite varför det blir på det sättet. Tydligen är argento ganska ointresserad av skådisar och skådespelri och då kan resultatet bli lite si o så – om jag nu uppfattade honom rätt.
    Din recension? Utmärkt som vanligt 🙂

  4. @Fiffi: Ja, man får inte vara alltför petig med logik och sådana trivialiteter när man ska avnjuta herr Argento 🙂

    @BRC: Det kan ju vara lite olika hur man upplever filmen just för stunden och vad som sedan kommer till uttryck i texten. Men stämningen är absolut viktigast när det kommer till Argento och här störde jag mig nog lite för mycket på soundtracket (men alltså inte på scoret)

    @filmitch: Vad roligt att du gillade den, det känns inte helt lätt att göra Argento rättvisa… Han är ju häftig i det avseendet, kanske det är därför vi verkar vara flera som är inne och tafsar på hans filmer lite nu och då? Har du också den där billiga boxen som saknar Profondo Rosso? 😉 Ja, TiK’s genomgångar är ju alltid så vansinnigt bra, tror jag länkar till hans Giallo- och PRartikel här, för de innehöll bägge rätt mycket allmän info om Argento.

    http://trashisking.wordpress.com/2010/05/19/giallo-2009/

    http://trashisking.wordpress.com/2010/09/09/il-maestro-dario-argentos-deep-red-1975/

  5. Oh det här är min Argento-favoirt tillsammans med Tenebre. Och ja – Argentos filmer är ju verkligen inte felfria, men när han lyckas bygga upp den där fantastiska stämningen (som han gör ganska ofta) så ser man lätt förbi alla fel och brister och bara flyter med. En skön känsla och inte många filmskapare som besitter den förmågan.

    Skrev lite kort om Phenomena här: http://www.plox.se/?p=715

    Det som ofta gör att bubblan spricker för mig är dubbningen, som ibland kan vara så jobbig att jag måste stänga av en Argento-film helt. Blir som ett filter.

  6. @Plox: Kul att den första fortfarande är den bästa trots att du testat mer Argento efter den. Dubbningen störde jag mig inte ens hälften så mycket på som soundtracket, det hör liksom till italiensk film 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: