Phenomena (1985)

alt. titel: Creepers

Rättsentomologi började inte med Gil Grissom. Snarare är det en vetenskaplig gren med en lång och stolt historia som i Phenomena, femton år innan CSI, förkroppsligas av den i Schweiz boende entomologen Dr. McGregor. Efter en bilolycka är han förpassad till sin rullstol men har god hjälp av Inga, en chimpans. Av en slump träffar McGregor Jennifer, en ung amerikansk flicka som går på ett flickinternat i närheten. Grejen med Jennifer är att hon har en koppling till insekter som den gode doktorn aldrig skådat förut. Han menar att hon till och med kan vara ”slightly telepathic”, på samma sätt som insekter är.

Jennifer å sin sida önskar möjligen att hon vore mer ”normal”, då kanske de andra flickorna på internatet inte skulle reta henne för att hon går i sömnen och gillar skalbaggar. Hon kommer i och för sig rätt bra överens med sin rumskompis Sophie men den franska flickan försvinner efter ett förbjudet nattligt möte med sin pojkvän. Och med en mördare som härjar i trakten ser prognoserna inte så goda ut för att hon ska återfinnas levande.

Phenomena tillhandahåller en lite förvirrande filmupplevelse. Inte så att den är obegriplig, men den pendlar vilt mellan fullkomlig briljans och ren ostighet. Dess klarast lysande stjärna är utan tvekan den unga före detta barnmodellen Jennifer Connelly. Utan Jennifer som Jennifer hade Phenomena sannolikt sjunkit som en sten till botten av giallohavet, men hennes rolltolkning är tillräckligt kompetent och stabil för att lyfta inte bara de delar av filmen där saker och ting går väldans fort, utan också en i ärlighetens namn rätt halvtaskig dialog.

Även som karaktär är Jennifer en ovanligt frisk fläkt i skräckfilmsvärlden: självständig och tuff samtidigt som hon fortfarande är väldigt flickig. Obligatoriska sexuella anspelningar hålls på en hyfsad nivå (hon blir i och för sig uppvaktad av en skalbagge), vilket man får vara tacksam för då Connelly i likhet med sin karaktär bara var 15 år när Phenomena spelades in.

Samtidigt som Argento ibland får till fantastiska stämningar med benäget bistånd av av krossat glas, glimmande stål och ensamma leksakståg i grodperspektiv blir det aldrig mer än fläckvis. Han gör ibland också sitt bästa för att bryta dem genom att lägga in Iron Maiden och Motörhead när i alla fall jag hade velat ha något lite mindre ösigt. Å andra sidan är Simonetti/Goblinscoret riktigt fint.

Jag vet inte om det är för mycket begärt att önska sig lite logik av regissören men ibland går det hela överstyr. Den rätt hårdhänta behandlingen av Jennifer på internatet tjänar egentligen inget större syfte än att driva henne därifrån. Samt visa upp en rektor som ser ut att komma direkt från inspelningen av Ilsa: She Wolf of the 80’s SS. När Jennifers liksniffande fluga hjälper henne att hitta ett ödsligt och tills synes övergivet hus där vi tittare vet att hemska saker hände, måste hon givetvis trava rakt in. Argentos användande ett insektsperspektiv är spännande (insect-o-vision!) men det utnyttjas inte tillräckligt konsekvent eller frekvent för att fungera fullt ut.

Jag har också väldigt svårt att tänka mig att rättsentomologi är en så pass exakt vetenskap att man i maj kan precisera ett dödsfall till ett spann om blott fyra dagar i september året innan (exempelvis bör det rimligtvis finnas en vinter som hejdar förloppet en aning). Dessutom blir alla hänvisningar till regionen som ”det schweiziska Transsylvanien” lite fåniga.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska tycka om Phenomena, så ojämn är den. Men visst, när Argento får till det är det jäkligt läckert.

Litar du inte på min Argento-gen var Blue Rose Case betydligt mindre ambivalent.