På förekommen anledning från Filmmedia.se som har Tootise med på sin lista över Topp 60 bästa komedier (plats 57). Och så inser jag alldeles för sent att jag naturligtvis borde ha publicerat den här texten i tisdags, när det var internationella kvinnodagen. You snooze, you loose… (i det här fallet ett sammanhang utöver en lösryckt recension om en 80-talskomedi).

Jag vet helt säkert att jag inte såg Tootise när den var helt ny även om jag var tio mogna år när den kom och mycket väl kunde ha gjort det. Men det var bra länge sedan jag såg den för första gången och det har blivit en hel del omtittningar sedan dess. Jag har alltid tyckt att den varit rätt underhållande och lite charmig, på det där sättet som Dustin Hoffman själv kan vara. Själva dragqueen-historien som är Tootsies kärna förutsätter jag är så pass välbekant att jag inte behöver rapa upp den här.

Och så blev det så här. Helt plötsligt kan jag inte sluta störa mig på vilken totalt egotrippad skit Michael Dorsey egentligen är. Han utnyttjar sina vänner och sin agent. Michael har helt rätt när han som Dorothy påpekar för regissörskräket Ron att han vet precis hur karlar fungerar eftersom han själv gör exakt samma sak med stackars Sandy. Problemet är att Michael själv inte verkar må särskilt dåligt över sina upprepade svek och manuset ger inte Sandy tillräckligt med sympati för att ens vi som tittare ska tycka att han borde må dåligt. Sandy beter sig som någon som är värd att trampas på med sina ständiga ursäkter och dåliga självförtroende.

Tootsie är inte heller någon egentlig kvinnor-kan-film eftersom filmens kvinnor helt uppenbart inte kan. De kan inte klara sig utan en karl, de kan inte säga ifrån — allt detta faller istället på mannen i klänning. Och enda anledningen till att han agerar är (1) svartsjuka, (2) önskan att slå igenom i en TV-såpa och (3) motvilja att bli kysst av en annan man. Alla standardskämt som handlar om att Michael som genom ett trollslag blir fullkomligt utseendefixerad bara för att han ska låtsas vara kvinna känns rätt unkna. Han påstår att han vet hur det är att vara kvinna eftersom han också har väntat vid telefon på besked från en audition. Genus-o-metern misstänker dock att han inte träffat på alltför många kvinnliga regissörer eller producenter som klappat honom i baken, kallat honom för Smulan (eller något annat smeknamn som inte är ett namn) och/eller förväntat sig att han ska vara lite ”trevlig” för att få rollen som han provspelar för ( i alla fall inte så länge det var 1982).

Jaha, så här kan det också gå. Ibland kanske man ska låta gamla favoriter få vila tryggt i sitt nostalgiska skimmer och inte granska dem med kritiska nutidsögon. Inte ens en ung Geena Davies i sin första filmroll förmår pigga upp mig något nämnvärt.

Annonser