På förekommen anledning från Filmmedia.se som har Tootise med på sin lista över Topp 60 bästa komedier (plats 57). Och så inser jag alldeles för sent att jag naturligtvis borde ha publicerat den här texten i tisdags, när det var internationella kvinnodagen. You snooze, you loose… (i det här fallet ett sammanhang utöver en lösryckt recension om en 80-talskomedi).
Jag vet helt säkert att jag inte såg Tootise när den var helt ny även om jag var tio mogna år när den kom och mycket väl kunde ha gjort det. Men det var bra länge sedan jag såg den för första gången och det har blivit en hel del omtittningar sedan dess. Jag har alltid tyckt att den varit rätt underhållande och lite charmig, på det där sättet som Dustin Hoffman själv kan vara. Själva dragqueen-historien som är Tootsies kärna förutsätter jag är så pass välbekant att jag inte behöver rapa upp den här.
Och så blev det så här. Helt plötsligt kan jag inte sluta störa mig på vilken totalt egotrippad skit Michael Dorsey egentligen är. Han utnyttjar sina vänner och sin agent. Michael har helt rätt när han som Dorothy påpekar för regissörskräket Ron att han vet precis hur karlar fungerar eftersom han själv gör exakt samma sak med stackars Sandy. Problemet är att Michael själv inte verkar må särskilt dåligt över sina upprepade svek och manuset ger inte Sandy tillräckligt med sympati för att ens vi som tittare ska tycka att han borde må dåligt. Sandy beter sig som någon som är värd att trampas på med sina ständiga ursäkter och dåliga självförtroende.
Tootsie är inte heller någon egentlig kvinnor-kan-film eftersom filmens kvinnor helt uppenbart inte kan. De kan inte klara sig utan en karl, de kan inte säga ifrån — allt detta faller istället på mannen i klänning. Och enda anledningen till att han agerar är (1) svartsjuka, (2) önskan att slå igenom i en TV-såpa och (3) motvilja att bli kysst av en annan man. Alla standardskämt som handlar om att Michael som genom ett trollslag blir fullkomligt utseendefixerad bara för att han ska låtsas vara kvinna känns rätt unkna. Han påstår att han vet hur det är att vara kvinna eftersom han också har väntat vid telefon på besked från en audition. Genus-o-metern misstänker dock att han inte träffat på alltför många kvinnliga regissörer eller producenter som klappat honom i baken, kallat honom för Smulan (eller något annat smeknamn som inte är ett namn) och/eller förväntat sig att han ska vara lite ”trevlig” för att få rollen som han provspelar för ( i alla fall inte så länge det var 1982).
Jaha, så här kan det också gå. Ibland kanske man ska låta gamla favoriter få vila tryggt i sitt nostalgiska skimmer och inte granska dem med kritiska nutidsögon. Inte ens en ung Geena Davies i sin första filmroll förmår pigga upp mig något nämnvärt.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Oj! Intressant tolkning! Det är säkert en elva-tolv år sedan jag såg Tootsie och det är hög tid för en omtitt, speciellt med dina kommentarer i åtanke. Minns den enbart som rolig.
Hade precis samma tankar som dig kring kvinnor-kan-temat, för jag antar att det på något sätt var filmskaparnas syfte med filmen? Blev mest komiskt när man var tvungen att ta in en man ”för att visa var skåpet skulle stå”.
Som komedi (med budskapet lagt åt sidan) tycker jag fortfarande att det är en sevärd film. Dustin Hoffman bidrar främst till detta och hans komiska ådra står i full blom.
Intressant vinkling av den här historien!
Annars har man ju alltid sett på filmen som lite oskyldigt komediromantik i annorlunda form. Kommer ihåg när den kom, vilket hallaballoo det var om att Hoffman så fantastiskt kunde gestalta kvinna.
Som ren komedi känns den fortfarande kul i minnet dock. Ser jag om den kommer jag absolut att ha med mig dina tankar…
Skönt, fredag som det är, att du sågar liiite liite i alla fall! Enligt traditionen menar jag. 🙂
Håller med: det är polariserat som tusan, med lite väl många billiga drag-skämt och en sensmoral som – medvetet eller inte – verkar gå ut på att män inte bara är bäst på att vara män, de är (trumvirvel) bäst på att vara kvinnor också.
Men okej: det finns roliga scener utanför själva könsrollsspektaklet – och birollerna är fina: Bill Murray, Sidney Pollack och Charles Durning m.fl. (Fast nog är det symptomatiskt att det är manliga skådisar som serveras de bästa replikerna, medan Jessica Lange och Teri Garr skrivs in som stereotyper?).
Jag minns nästan ingenting av den här filmen. Förutom att jag verkligen inte fattade varför ”alla” gillade den så mycket, och att den kändes sunkig och omodern. Men var inte Bill Murray bra? Det har jag något vagt minne av …
Du har rätt i dina påståenden Sara. En annan film med ganska unket budskap om man tänker till lite är Pretty Woman som också ses som en trevlig komedi. Kan hålla med föregående talare att Tootsie är en ganska trevlig komedi men man ska kanske tänka till lite extra när det gäller filmens budskap.
@BRC: Ja, det gjorde ju jag också 🙂 Det är ju lite som en sådan där 3D-bild, när man väl börjat tänka på det går det inte att bortse från.
@Martin: Jag började tyvärr störa mig alldeles för mycket på temat för att kunna uppskatta Dustin, han blir helt enkelt för osympatisk.
@Steffo: Här håller vi på traditionerna 😉 Det är klart att det blir lite orättvist att se den så här pass ”anakronistiskt” men det är ju rätt intressant just att Dorsey å ena sida blir ”precis som en kvinna” (oroar sig för utseende, osv) å andra sidan är den enda som kan säga ifrån, vilket alltså innebär att han absolut inte är som en kvinna. Den perfekta kvinnan – som en man? 😀
@Henrik: Välkommen till kommentarsfältet! Håller absolut med både om din första poäng och din andra (och den tredje) – ffallt Charles Durning gör en väldigt sympatisk roll.
@Sara: Du var långt före oss andra 🙂 Bill Murrey är lite småcharmig men får lite för lite scentid, och jag tyckte som sagt att Durning var trevligare.
@filmitch: När det gällde Pretty Woman gjorde ju faktiskt Fiffi en väldigt skarp analys av just det rätt unkna temat utifrån musiken för inte så länge sedan.
http://fiffisfilmtajm.blogspot.com/2010/08/pretty-woman.html
Har aldrig riktigt fattat hypen, gillade den inte första gången jag såg den och gillade den sannerligen inte heller vid omtitten för ett par år sedan. Även om Geena Davies är filmens enda höjdpunkt. Men överlag – tack men nej tack.
Sofia – Fast jag måste tillägga att jag såg den först i sena tonåren, i slutet av 90-talet, så jag vet inte om jag var före, snarare efter. 🙂
filmitch och Sofia – Eurgh, Pretty Woman … Don’t get me started … Jag avskyr den filmen från djupet av mitt hjärta, och kan med stolthet säga att jag inte ens föll för den som tioåring och Roxette-fan.
Jag har inte sett den på hundra år men jag minns den som helt okej. Ganska småkul. Men jag ska lära av dina misstag och låta den vila i frid 🙂
Jo jag minns fiffis inlägg med värme, tyckte det var så härligt att jag inte var ensam om att avsky Pretty Woman
@Plox: Då har du gjort gemensam sak med Sara, alltså. Det är bara att gratulera 🙂
@Sara: Ok, i sena tonåren är det iofs inte mycket som passerar godkänt 😉 Det låter som att vi kanske skulle kunna starta en antifanklubb — ”Vi som avskyr Pretty Woman”…
@Fiffi: Du är klok som en pudel du. Fast du gillade ju inte hundar…du är klok som en…mungo? 😀
@filmitch: Visst är det skönt när man upptäcker att man har själsfränder i den typen av frågor…
Jag såg ju om Tootsie (1982) för några dagar sen och även om jag håller med dig till viss del kanske jag inte tänkte på det lika mycket. Det var inget som störde min upplevelse då jag mer såg den som ren underhållning.
@Movies – Noir: Det störde inte mig heller de femtielva första gångerna jag såg den, men den här gången blev det av någon anledning för mycket. Damned if I know why…
Hahaha, ja om man sett den SÅ många gånger kan jag tänka mig att det kan blir för mycket. Själv hade jag inte sett den på år och dar så jag kunde njuta av den 😉
@Movie – Noir: Haha, ja, någonstans vid femtitolv brukar det finnas en gräns 😉