Anders Jallai, fd stridspilot och dykare, har gjort en Clive Cussler. Eller en Dirk Pitt om man så vill. Spionen på FRA är ett förstlingsverk och den första i en utlovad serie om den fd stridspiloten och dykaren Anton Modin. Till skillnad från Cussler har Jallai som synes rent utförandemässigt betydligt mer gemensamt med sin hjälte, vilket gör att det hela blir ännu lite mer speciellt när Anton Modin beskrivs som en ”jävla filmhjälte” och någon som åtminstone tidigare drog damernas blickar till sig. Jallai säger att Modin är som han själv när han var 20 och det hade säkert fungerat bättre om författaren inte gjort sin hjälte till närmare 40.

För i den nutid som boken utspelar sig, 2008, är Modin rejält nedgången efter förlusten av fru och två barn. Dock inte mer nedgången än att han satt sig före att ”förstå allt” om det kalla kriget och när han får tips om en okänd sovjetisk miniubåt som ska ha sänkts av svenska marinen i början av 80-talet är han inte sen att hoppa på båten. Projektet ska genomföras med vännerna Bill Bergman, Harry Nuder och Jon Axman. Men de ska alla fyra bli varse om den orm de stunget haver genom att ge sig ut på ubåtsjakt — mot sig får de nämligen Modins förre arbetsgivare, den militära Sektionen för särskild inhämtning (SSI), en stat i staten och en instans man inte bråkar med.

Anders Jallai sitter på mycket kunskap, det är inte tu tal om den saken. Han är också noga med att poängtera att det läsaren håller i händerna är en roman och att allt i boken ”inte är sant”. Förvisso ärligt, men samtidigt synnerligen frustrerande eftersom man som betydligt mindre initierad har helt omöjligt att hålla reda på vad Jallai möjligen kan ha läst sig till i superhemliga arkiv och vad som är direkta påhitt. Inte minst som handlingen är pepprad med antydningar, utlagda trådar eller, om man så vill, Tjechovska gevär.

Jallai rivstartar redan i första kapitlet med ubåtsjakt och Estonia för att sedan gå vidare till Catalinaaffären, toppspionen och sannolika Wennerströmhjälparen Mr. X samt mordet på Olof Palme (Norrmalmspiketen får också vara med på ett hörn). Det hela gör att handlingen känns en smula spretig, överlastat osammanhängande eller i bästa fall en hyfsad första pusselbit i ett spel som kommer att kräva åtskilliga Modin-böcker till innan det är klarlagt (boken slutar dessutom med inte bara en utan två saftiga cliffhangers, en personlig och en toppolitisk).

Språkmässigt får Jallai godkänt, inte minst med tanke på vad som lurar där ute i deckarträsket, vi slipper exempelvis en massa mer eller mindre lyckade liknelser. Tyvärr är själva berättandet klumpigt, vilket drar ned intrycket rätt rejält. När det bränner till, när Jallai ska beskriva rafflande händelseförlopp och hemskheter, tycks han vara i sitt rätta element för då kan det bli både medryckande och på sina ställen rätt otäckt. Vissa uttryck blir man däremot lite fundersam över, som att en inredning är ”modernistisk men [min betoning] exklusiv” eller när en person smälter in som en ”sill bland sillar”.

Men framförallt är det dialoger och tankegångar som nog får bli bättre till nästa gång, inte minst fakta förmedlas ofta på ett rätt valhänt sätt. När man tänker på en person, tänker man knappast ”Chris Loklint, min gamla chef”. Och när två i spionaffärer initierade personer konverserar känns följande utläggning rätt onödig: ”menar du spionringen Cambridge Five vid Oxford där den berömde spionen Kim Philby ingick?”, inte minst epitet ”berömde”.

Även utveckling av och relationer mellan karaktärerna blir ibland lite knepigt, alternativt skissartat. De makthungriga och manipulativa SSI:arna som sitter i moder Rysslands knä ser fram emot semestrar i Kaliningrad där de ska beskåda krigsmonument. Modins familj omkom på Estonia men ibland, framförallt i samtal mellan honom och Bergman, låter det som om det hände för max ett par år sedan, inte fjorton. Här och var blänker det till av självmordsbenägenhet hos Modin, men det blir så glimtvis att man undrar om Jallai helt plötsligt kommit ihåg att hans hjälte ska vara deprimerad, innan handlingen forsar vidare. Även kärlekshistorien mellan Modin och servitrisen Ellie känns mer som ett tillägg för att få till lite extra (sexuell) spänning, visa att Modin inte kan vara ett totalt kräk eftersom en kvinna som Ellie kan älska honom och dessutom en nödvändig nyckel för den avslutande personliga cliffhangern.

En klar slagsida när det gäller detaljrikedom är i och för sig inte är så förvånande i den här typen av böcker. Jallai ger oss fakta som gränsar till Tom Clancy-nivå när det gäller båtar och teknik (och givetvis lokaliteter, särskilt i Stockholm)  men gör rätt svepande generaliseringar i andra lägen. Anton Modin noterar konst för ”hundratusentals kronor” trots att inget tidigare antytts om att han skulle vara särskilt konstkunnig. ”Kent E var en skicklig konversatör. Han hade högskolepoäng.” känns inte heller som något helgjutet omdöme. Jallai menar också i bokens inledning att namn har ändrats av sekretesskäl, men det är ibland inte särdeles svårt att förstå vem han skriver om och omskrivningarna blir därför mest skrattretande, ta till exempel statsministrarna Torbjörn Fälder, Carl Bult och Paul Olofsson (mördard 1986).

Inte heller går det att bli särskilt förvånad eller ens upprörd över den genusmässiga slagsidan, men visst måste genus-o-metern få gäspa lite. Modin och gänget blir ”grabbarna” trots att de är i fyrtioårstagen allihop. Känslor blir ofta för jobbigt att tala om, då är det bättre att ta sig en rejäl G&T. I Modins unga liv är det modern som ger kärlek, medan fadern stod för ”stadga”. Kvinnor har helt enkelt ingen större plats i denna värld av politiskt rävspel på högsta nivå, sporadiskt råsupande och fysiskt utmanande aktiviteter, Ellie känns som sagt inslängd lite i efterhand. Hon är dessutom inte bara så snygg att hon i Staterna jobbat som strippa (men hon är givetvis inget offer, utan gjorde det som en kul grej och för frigörelse från föräldrarna) utan också smart eftersom hon samtidigt med strippandet är på väg att skaffa sig en juristexamen. Varför skulle hon inte falla för en tjugo år äldre halvalkoholiserad, våldsbenägen och suicidal änkeman?

Men för all del, gillar du böcker där det mesta som görs och sägs kan hänvisas till ”rikets säkerhet” (återupprepas en sisådär 28 miljoner gånger), är lite smånyfiken på svenska spionaffärer och dessutom inte har något emot att det stora landet i öst och alla som med det är förknippade framställs som den store satan, kan Jallai säkert vara en ny och spännande bekantskap. Själv har jag en gnagande misstanke om att jag likt en målsökande robot sannolikt kommer att sitta med en ny Modin-bok i händerna förr eller senare.