Susan är nog lyckligast i hela Modesto. Idag ska hon gifta sig med väderkillen Derek (som verkligen inte kommer att vara väderkille på lokalkanalen länge till, han är gjord för bigger ‘n better things) och sedan ska de åka på bröllopsresa till Paris. Att Derek redan innan de hunnit stå framför prästen avbokat Parisresan på grund av en audition i det betydligt mindre romantiskt betonade Fresno är en bisak i sammanhanget. De ska ju vara ett team, två personer som håller ihop i vått och torrt.

Den tomteboperfekta tvåsamheten vänds dock på ända när Susan blir träffad av en meteor och under själva vigselceremoni helt plötsligt börjar växa och till slut har sprängt hela kyrkan (men dock inte sin bröllopsklänning som hon måste ha köpt i samma butik där Hulken köper sin brallor). Hon själv har ingen aning om vad som händer, men det har tydligt staten, för militärer samt ett topphemligt departement står strax redo att ta hand om jättekvinnan.

Instängd i en hemlig förläggning blir Susan informerad om att hon numera går under namnet Ginormica och har införlivats i en grupp monster som varit instängda sedan 50-talet. Förutom Ginormica själv består gruppen av BOB (en gelatinös klump som i princip är oförstörbar), Dr. Cockroach (en briljant vetenskapsman med kackerlackshuvud), The Missing Link (en ap- och fiskhybrid) och Insectosaurus (en muterad larv som är betydligt större än Ginormica).

Men helt plötsligt behövs monstren, San Fransisco är under attack från en jättestor robot och inget militären gör biter på den. Tillsammans skeppas gruppen till den kaliforniska staden för att ta itu med alla monsters ärkefiende — utomjordingar.

Jämsides med Pixar och Disney är Dreamworks en av jättarna på det animerade himlavalvet och Monsters vs Aliens rättar väl in sig i ledet bland filmer som, i likhet med Shrek eller Kung Fu Panda, satirdriver med etablerade koncept. Det är ivriga och idoga både blinkningar och nickningar mot såväl klassiska monsterfilmer, som Close Encounters… och det hela är faktiskt ganska underhållande. Monstren har röster väl avpassade efter deras karaktärer med Seth Rogen som återigen dumglatt hjärnbefriad och Hugh Laurie som den pennstrecksmustaschprydde Dr Cockroach. En guldstjärna i kanten reserveras också för Kiefer Sutherland som den bistre general W.R. Monger (inte minst för hans karaktärs namn som är underbart underfundigt).

Framförallt känns det väldigt trevligt att inte behöva komma dragandes med min sedvanliga invändning när det gäller animerad (barn/familje)film, för här är det faktiskt Susan/Ginormica som får vara den klarast lysande stjärnan. Inte bara är hon filmens protagonist, det är faktiskt också hon som får klara upp de flesta situationer som monstren hamnar i. Hon upptäcker till och med att hon inte behöver någon Derek i sitt liv, att den tvåsamhet hon drömde om egentligen handlade om en ensamhet där han förutsatte att hon skulle rätta sig efter honom och hans villkor men knappast tvärtom. Att Monsters vs Aliens trots detta med knapp nöd klänger sig igenom Bechdel-testet är jag beredd att se mellan fingrarna med.

Annonser