Susan är nog lyckligast i hela Modesto. Idag ska hon gifta sig med väderkillen Derek (som verkligen inte kommer att vara väderkille på lokalkanalen länge till, han är gjord för bigger ‘n better things) och sedan ska de åka på bröllopsresa till Paris. Att Derek redan innan de hunnit stå framför prästen avbokat Parisresan på grund av en audition i det betydligt mindre romantiskt betonade Fresno är en bisak i sammanhanget. De ska ju vara ett team, två personer som håller ihop i vått och torrt.
Den tomteboperfekta tvåsamheten vänds dock på ända när Susan blir träffad av en meteor och under själva vigselceremoni helt plötsligt börjar växa och till slut har sprängt hela kyrkan (men dock inte sin bröllopsklänning som hon måste ha köpt i samma butik där Hulken köper sin brallor). Hon själv har ingen aning om vad som händer, men det har tydligt staten, för militärer samt ett topphemligt departement står strax redo att ta hand om jättekvinnan.
Instängd i en hemlig förläggning blir Susan informerad om att hon numera går under namnet Ginormica och har införlivats i en grupp monster som varit instängda sedan 50-talet. Förutom Ginormica själv består gruppen av BOB (en gelatinös klump som i princip är oförstörbar), Dr. Cockroach (en briljant vetenskapsman med kackerlackshuvud), The Missing Link (en ap- och fiskhybrid) och Insectosaurus (en muterad larv som är betydligt större än Ginormica).
Men helt plötsligt behövs monstren, San Fransisco är under attack från en jättestor robot och inget militären gör biter på den. Tillsammans skeppas gruppen till den kaliforniska staden för att ta itu med alla monsters ärkefiende — utomjordingar.
Jämsides med Pixar och Disney är Dreamworks en av jättarna på det animerade himlavalvet och Monsters vs Aliens rättar väl in sig i ledet bland filmer som, i likhet med Shrek eller Kung Fu Panda, satirdriver med etablerade koncept. Det är ivriga och idoga både blinkningar och nickningar mot såväl klassiska monsterfilmer, som Close Encounters… och det hela är faktiskt ganska underhållande. Monstren har röster väl avpassade efter deras karaktärer med Seth Rogen som återigen dumglatt hjärnbefriad och Hugh Laurie som den pennstrecksmustaschprydde Dr Cockroach. En guldstjärna i kanten reserveras också för Kiefer Sutherland som den bistre general W.R. Monger (inte minst för hans karaktärs namn som är underbart underfundigt).
Framförallt känns det väldigt trevligt att inte behöva komma dragandes med min sedvanliga invändning när det gäller animerad (barn/familje)film, för här är det faktiskt Susan/Ginormica som får vara den klarast lysande stjärnan. Inte bara är hon filmens protagonist, det är faktiskt också hon som får klara upp de flesta situationer som monstren hamnar i. Hon upptäcker till och med att hon inte behöver någon Derek i sitt liv, att den tvåsamhet hon drömde om egentligen handlade om en ensamhet där han förutsatte att hon skulle rätta sig efter honom och hans villkor men knappast tvärtom. Att Monsters vs Aliens trots detta med knapp nöd klänger sig igenom Bechdel-testet är jag beredd att se mellan fingrarna med.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Kul att du också gillade den! Det här är en personlig liten favorit som faktiskt ÄR nytänkande och fräsch, just sett till den här genren. Susan är grym!
Sen är Monsters vs. Aliens även den film jag sett i 3D som varit utan konkurrens den allra ballaste.
Åh, vad roligt att du också tycker om den — vill minnas att jag letade efter en recension hos dig men hittade ingen. Den enda som kan konkurrera med Ginormica är den gode doktorn 😀 Jag kan absolut tänka mig att den här borde vara riktigt häftig i 3D.
Jag har inte recenserat den på bloggen, det har du rätt i. Jag har tänkt att jag ska göra det flera gånger men det har kommit andra skriverier i vägen. Kan ju bli så ibland 😉
Tyckte den var helt ok, inga större överraskningar. BOB och Usa:s president var roligast. Ska kanske ta och se om den, blev faktiskt lite sugen efter ha läst din recension.
@filmitch: Omtag är aldrig fel. Sedan var jag som sagt betydligt mer förtjust i Dr Cockroach än BOB — lite för mycket dumglädje för min del 🙂 Däremot var Colbert som presidenten klockren!
En helt ok animerad film enligt mig vars stora fördel är filmens röstskådespelare. Kan knappt tänka mig hur filmen blir om man ser den med svenskt tal. Annars har den en drös härliga kulturella referenser, blinkningar och nickningar som de flesta fungerar.
Bechdel-testet hörde jag först talas om i föregående nummer av Fokus och det är en intressant aspekt på dagens filmindustri. Och med tanke på att jag gillar dina ”genus-o-meter”-inlägg ser jag gärna att du inkluderar Bechdel-testet mer i dina kommande recensioner. Känns som om det behöver uppmärksammas mer i dagens filmklimat 🙂
@Martin: Absolut, rösterna gör väldigt mycket. Och har jag något val skulle jag aldrig drömma om att se en animerad film nu för tiden utan originalrösterna.
Bechdeltestet är en riktigt bra hållpunkt eller tankeväckare eller vad man nu vill kalla det, inte minst eftersom det går att använda åt bägge hållen sas. Vad trevligt att du gillar genus-o-metern, ibland kan jag bli orolig för att den blir lite tjatig… De bästa är ju oftast de filmer där man inte ens tänker på om karakärerna är män eller kvinnor, utan individer i främsta rummet.
Nä, det blir inte tjatigt eftersom du är en av de få som verkar ta upp detta faktum när du skriver om film. Så det är intressant och precis som du säger är de bästa filmerna där karaktärerna är individer i främsta rummet. Det är trist när tankar som ”klart att man stoppade in en kvinna/man där” dyker upp och det brukar bero på lata manusförfattare som inte vågar bryta mönstret, än någon med onda avsikter.
Mina fördomar om Jane Austen säger mig att få av hennes berättelser lär klara Bechdeltestet. Har du större kunskap inom hennes värld och kan bekträfta min test, eller är det helt uppåt väggarna?
@Martin: Absolut! Generellt sett känns det svårare att applicera Bechdel på böcker tycker jag eftersom det är svårare än i film att stoppa in de där ”nonsens”-samtalen — handlar en kaffe, bestämmer en träff, etc. Jane Austen är lite knivig, det är nog inte särkskilt många av böckerna som skulle klara ett inverterat Bechdel vad jag kan påminna mig, de rör sig ju i primärt kvinnliga sfärer. Vad gäller kvinnorna förekommer det självklart många samtal som rör män men eftersom historierna ofta är inriktade på själva det sociala spelet (och inte minst spelreglerna) kring giftemål blir det ju i alla fall på ett lite högre abstraktionsplan. Förstår du vad jag menar?
Jo, det lär vara knivigare med Bechdel på böcker.
Anledningen till att jag just tog upp Austen är att min nidbild av hennes historier är att huvudkaraktärernas främsta syfte i livet är kärleken, hitta den rätte (Darcy) och sedan har de till synes uppnått livets främsta mål. Men som du skriver låter det snarare som om Jane skriver med samhällskritisk ton och då faller hennes historier i en annan dager hos mig. Min fördom om Austen verkar helt enkelt grunda sig i min stora okunskap om hennes författarskap, där ser man.
Grejen är väl att Austen beskriver ett samhälle där många kvinnors uppehälle/samhälleliga status var helt beroende av om de lyckades hitta en karl eller inte. Då blir ju liksom väldigt mycket avhängigt av denna karl. När man sedan gör film av hennes böcker är det väl också lätt att fokus hamnar på kärleksbekymren eftersom det är mycket där humorn ligger.
Jag tycker att även ur detta perspektiv är nog ändå Pride and Prejudice den absolut bästa, om du känner att du skulle vilja testa Austen. Jag har dock inte sett någon filmatisering av den som jag kan rekommendera.
https://bilderord.wordpress.com/2010/08/05/pride-and-prejudice-1813/
Jo, du har förmodligen rätt i det du skriver om att mycket av Austens tyngd i sina berättelser riskerar att försvinna vid överföringen till film. Och då jag främst (enbart?) har fått min bild av Jane Austens via filmatiseringar av hennes historier (som jag inte ens har sett) är min bild av författaren sannerligen snevriden.
Ska försöka ta mig an Pride and Prejudice någon gång för att skapa mig en egen uppfattning till Austen. Kanske till och med ska läsa zombieversionen som släpptes för något år sedan, så att jag inte riskerar att förlora min manlighet (den lilla som finns kvar) 😉
Annars är väl BBC’s minisere av samma historia och ”Sense and Sensibility” från 1995 som jag har förstått rankas bland de främre av filmatiseringarna.
@Martin: Haha, eller också kan man ju se det som att du är så säker i din manlighet att du faktiskt kan läsa Austen utan zombies 😉 Har den stående i bokhyllan, men inte kommit mig för än. Den har ju dock fått rätt positiv kritik, så lite nyfiken är jag allt.
Ang Lees Sense and Sensibility tycker jag nästan är bättre än boken (ffallt huvudkaraktärerna är mer sympatiska och mindre hysteriska). Annars är Emma från ’96 med Gwyneth också väldigt trevlig. Miniserien har jag inte sett, så den kan jag inte uttala mig om.
https://bilderord.wordpress.com/2010/11/05/emma-1996/
Hehe, kanske det. Men jag blev så sugen på och se hur man kan göra en zombieversion av Austen. För vad jag har förstått är den ganska trogen sitt original. Blev också intresserad över tankegångarna gick när man bestämde sig för att göra den. Var det precis som vi har varit inne lite här att den är gjord för att kunna locka en fördomsfull manlig publik?
Emma har jag knappt hört talas om tidigare. Min Austen-kunskap sträcker sig till ”Sense and Sensibility” och ”Pride and Prejudice” så jag tackar ödmjukast för tipset 🙂 Dessutom tyckte jag det intressanta med den förstnämnda är att Emma Thompson, en av mina favoritbritter när det kommer till film, står för manuset (som dessutom blev Oscarsprisad). Känns spontant som om det är mer lämpligt att en kvinna överför Austen till filmduken så att alla nyanser i hennes berättelser kommer fram.
@Martin: Jag tror nog det handlar mer om att man kallt räknar med att en känd förlaga ska dra ytterligare läsare, oavsett om de är manliga eller kvinnliga, än en ”vanlig” zombiebok. Och omtag på kända historier men ur en annan vinkel är ju rätt vanligt.
Thompsonversionen av Sense and Sensibility är som sagt väldigt trevlig. Däremot vet jag inte om en kvinna skulle få mer ut av att bearbeta Austen än en man. Skulle tro att skillnaden i tid spelar större roll än skillnaden i kön.
Jo, det är i och för sig vanligt med kända historier ur en annan vinkel, men jag undrar just varför de valde en zombievinkel av det hela.
Anledningen till varför jag ansåg att en kvinna kunde var mer lämplig att överföra Austen till vita duken än en man är just den aspekten att hennes böcker handlar mycket om kvinnans status i samhället som vi pratade om tidigare. Då kanske det är att föredra att en kvinna står för manuset som enklare kan sätta sig in och tänka sig in i problematiken och på så sätt kan förmedla det tydligare. Men precis som du säger lär det snarare bero på individen än kön.
Jag ska komma med en bekännelse: Jag har inte sett en enda av de senaste 20 årens animerade filmer från Disney/Pixar/Dreamworks.
@Jojjenito: Wow, det är ju nästan lite av en bedrift. 😉 Är man inte så förtjust i den typen av film är det ingen förlust, annars har du definitivt fina filmupplevelser framför dig i alla fall.