Collateral Damage skulle nästan lika gärna ha kunna vara ett actionspäckat avsnitt av ”When Plastic Surgery Goes Horribly Wrong”. Allas vår Arnie ser ut som om han storhandlat ansiktsimplantat på Lidl, vilka sedan påbörjat en oplanerad migrering under hunden på honom. Jag svär, han ser konstigare ut än vanligt. Franscesca Neri tycks ha fått en överläpp i julklapp hos en av Colombias mindre nogräknade kirurger. I filmen spelar Arnie brandmannen. Det kanske är så? Vi ska tro att han har fått svåra brännskador vid något tillfälle? Gordon Brewer som förlorar både hustru och barn (det är alltså de som är ”collateral damage”) på grund av en samvetslös bombterrorist.

Nej, denna terrorist är faktiskt inte från mellanöstern utan sydamerikan. Collateral Damage skulle nämligen ha gått upp på biografer i oktober 2001 och fick alltså genomgå ordentlig revidering och viss omklippning tack vare 9-11. Bland annat hamnade en flygplanskapning på klipprumsgolvet. Nå, outsägligt ond är i alla fall terroristen El Lobo, så där är det ju ingen större skillnad. Han vill pressa USA till att dra tillbaka CIA som attackerar dennes gerillatrupper eftersom de skaffar pengar genom kokainproduktion och -smuggling. Efter bombdådet fegar politikerna givetvis ur men agenten Peter Brandt vet vad som behöver göras och återvänder till Colombia tvärs emot alla order. Väl där tycks ingen längre bry sig om att han blev uttryckligen förbjuden att åka… Well, a man’s gotta do what a man’s gotta do.

I LA är Gordon ledsen över fru och barn som inte finns längre. Så ledsen att han måste slå på en massa saker och grymtskrika på det där sättet som bara Arnie kan. Eftersom våld är en fullt rationell reaktion på sorg bestämmer han sig för att terroristen måste dö och börjar planera sin resa till Colombia, medan han sippar kaffe ur sin USA-mugg. Hela tiden förväntar man sig att det ska visa sig att Gordon varit en Navy Seal eller något liknande, men icke. Någon vettig förklaring till hur det kommer sig att Gordon faktiskt tar sig fram till El Lobo genom vad som i filmen beskrivs som veritabla krigszoner, tre mil av oländig djungelterräng och detta i ett land där hans språkkunskaper sträcker sig till ”Gracias” får man alltså inte.

Collateral Damage är ett hafsverk, varken mer eller mindre. Dialog och manus ligger på gymnasienivå och storyn har så många logiska luckor att den bara med yttersta nöd hänger ihop. Möjligen inbillade man sig att publiken inte skulle tänka på det tack vare alla explosioner och effekter men då skulle de ha behövt vara jäklar så mycket bättre än vad de är. Det är som om man velat göra ett omtag på den 80-talsaction som faktiskt var underhållande i all sin våldsamhet. Det man har försökt göra nytt är att faktiskt ge Arnie en anledning till att ångvälta sig ut i Colombias djungler och det är ett misstag eftersom man lägger ett minimum med tid på att etablera den. Ohejdat, obesvärat och, framförallt, okomplicerat lyckligt familjeliv i två sekunder, sedan pang splatt. Schwarzeneggernegger behöver ingen anledning för att bruka våld, han gör det så bra ändå.

Det som är mest fascinerande med den här filmen (förutom Arnies vandrande implantat ) är hur den överhuvudtaget har kommit att realiseras. Hur får man pengar till sådan här skit? Hur får man Greame Revell att komponera musiken? Inser man inte hur apbisarrt det blir att låta Jane Lynch skymta förbi i två sekunder som CIA-agent? Hur kan man fixa så pass duktiga skådisar som John Turturro och John Leguizamo för att sedan bara kasta bort dem på två formidabelt meningslösa rollkaraktärer som dessutom får en sammanlagd screentime på typ 10 minuter? Uppenbarligen inte och frågan är vem som är suckern i sammanhanget eftersom jag sitter och tittar på skiten…