Haute Tension (2005)

alt. titel: Switchblade Romance

Efter att ha läst snälla saker om den här franska slashern hos Fiffi var jag ju bara tvungen att testa. Sedan titten har regissören Alexande Aja också fått en hel del uppmärksamhet för sitt omtag på filmen-med-de-många-små-och-arga-firrarna-med-vassa-tänder.

Kommunikation är viktigt i skräckfilmer. Inte bara kommunikationen mellan offer och förövare, utan också den kommunikation som offret på ett eller annat sätt försöker etablera med Tryggheten. Någon gång borde man därför undersöka lite mer noggrannt hur mobiltelefonin egentligen påverkat denna genres narrativ. Nu för tiden måste det ju alltid på någon sätt förklaras om karaktärerna av någon anledningen inte har tillgång till en mobil, att batteriet är slut, att den är trasig eller något liknande. Eller också måste någon stå och högt och ljudligt svära över att det inte finns någon täckning för att man som tittare inte ska sucka och tänka ”Men använd förihelvete mobilen ditt pucko” när filmens karaktärer springer runt och istället ber till gud om förlösning.

Eller också kan man som i Haute Tension elegant komma undan detta genom att förlägga handlingen i något obestämbart icke-mobilårtal, egentligen bara tydligt signalerat i förväg av en Walkman som inte är en iPod. I övrigt är det som sagt inget särskilt specifikt årtal när kompisarna Alex och Marie kommer till Alex avlägset förlagda föräldrahem för att få lite ostörd pluggtid. Men friden bryts snabbt genom en högst ovälkommen påhälsning av en man som oförklarligt bryter sig in i huset, mördar familjen å det brutalaste och tar Alex som fånge. Nu är det upp till Marie att försöka rädda sin väninna undan ett öde värre än det som drabbade henns familj.

Utan en rad hyllande bloggrecensioner är det här en film som jag aldrig skulle ha hittat fram till själv (fransk slasher är ingen genre jag följer slaviskt) men jag är glad att jag gjorde det. Haute Tension krånglar inte till saker och ting i onödan, utan förlitar sig på det skräckinjagande i ett par knarriga kängor, en skitig overall och en keps djupt neddragen över ögonen. Just det här med att man aldrig egentligen ser mördarens ögon känns viktigt, han förblir lika anonym som Jason eller Michael Myers och därmed desto mer skrämmande.

Spänningen ligger också i den fråga som Alex ohyggligt sönderskurna mamma kraxar fram till en förtvivlad Marie: ”Pourquoi?” I princip hela filmen hinner gå innan man börjar få ens en aning om varför mannen gör det han gör och det ligger en styrka i det eftersom man är fullt upptagen med att ta in den skoningslösa inledande brutaliteten.

Samtidigt blir det aldrig bara äckligt (även om filmmakarna borde ha stått för merparten av Frankrikes samlade konsumtion av fejkblod det året), i och med att vi har den överlevande Marie som beter sig ovanligt förnuftigt i ett tajt manus hålls dramatiken på en konstant hög nivå men med förhållandevis enkla medel. Det var länge sedan jag satt ett par centimeter ovanför soffan bara tack vare en tickande bensinpump. Den här stämningen hjälps också upp av ett synnerligen välavvägt soundtrack som blandar fransk smörsång, pulserande spänningsmusik och ett infernaliskt statiskt brus.

Men… Tyvärr håller denna kvalitet inte hela vägen ut. Genom introduktionen av en numera klassisk twist mot slutet skapas också en del logiska problem som jag hade väldigt svårt att bortse från. Dessutom är ju den internationella titeln något av ett mysterium eftersom det inte finns en stilett så långt ögat kan nå på den franska landsbygden.

Annons