54 (1998)

Publicerad i VästerbottensKuriren i januari 1999.

Med Boogie Nights på video behöver dock bioälskare av filmer som porträtterar ljuv 70- (och 80-) tals retro inte misströsta. Här är 54 och Last Days of Disco är inte långt borta.

Precis som skildrades i Boogie Nights är det här ett 70-tal fyllt av snabba pengar, sex och droger som träder fram. Shane O’Shea bor i New Jersey, men skulle kunna göra vad som helst för att komma in på någon av de heta inneklubbarna på Manhattan. Och hetast av dem alla är Steve Rubells Studio 54, klubben där allt kan hända och dit Disco Dottie, den 80-åriga discodrottningen går. Som genom ett mirakel får Shane jobb som diskplockare på Studio 54 och börjar långsamt lära sig hur livet fungerar i den vackra världen. En värld som Shane snabbt upptäcker inte är lika vacker och glamorös som den kan verka.

Shane har stora likheter med både Eddie Adams och Tony Manero, alla unga arbetarklasspojkar som försöker fly vardagslivets tristess i ett vilt nattliv. Men 54 lyckas inte riktigt berätta en historia. Den är snarare en atmosfärskapare, vilket sannolikt kommer att apellera till de som nostalgiskt och trånsjukt minns de där underbara åren när egentligen allt var ok. Varken Shane eller de omkring honom får egentligen några riktiga karaktärer filmen igenom; han är frestad ibland, ger efter ibland och gör Det Rätta ibland, men utan någon egentlig konsekvens eller motiv. Detta är en film för dem som önskade att 70-talets fest med discoglitter och paljetter skulle vara för evigt.

Omdöme 2011:
Jag har aldrig känt någon större längtan att se om den här, däremot tog jag mig för att se Den Andra Discofilmen: The Last Days of Disco. Av ovanstående text att döma lyckades 54 i alla fall återskapa någon slags disco-känsla.

The Last Days of Disco (1998)

Runt den glittrande discokulan samlas New Yorks yuppies under erans sista, exalterade, dallrande månader innan den förbyts i kokainöverdoser, veneriska sjukdomar och andra brutala uppvaknanden. Charlotte och Alice kände varandra på college och delar nu lägenhet men frågan är om de egentligen är vänner. Des är kung eftersom han genom att vara manager på en nattklubb kan släppa in sina kompisar bakvägen, åtminstone så länge utkastaren och ägaren inte ser dem. Han brukar även göra slut med kvinnor genom att hävda att han är bög. Jimmy jobbar som reklamare men hatar jobbet eftersom det bygger på att han måste kunna få in sina kunder på exklusiva nattklubbar. Dan jobbar på samma bokförlag som Alice och Charlotte och har enbart förakt till övers för bortskämda rikemansungar.

Det här är en siamesisk tvilling-film, alltså när två eller flera filmer som släpps nästan samtidigt och handlar om samma sak. The Last Days of Disco slog 54 med blott månader i premiärkampen och har också fått mest uppmärksamhet såsom varande den bättre av de två. Jag kan inte säga att jag förstår det omdömet. Visst, 54 var knappast någon höjdare, man kommer inte hur långt som helst på Ryan Philippe i bar överkropp, men The Last Days of Disco med sina försök att skildra en ytlig yuppiekultur gör att jag börjar längta efter någon ska uppfinna en tidsmaskin så jag kan skicka Patrick Bateman på hela gänget.

För det enda som händer är att det pratas. Och pratas. Och pratas. Som vanligt uppstår det underliga ljudfenomen som bara tycks existera på film — folk kan föra långa samtal i fullt normalt röstläge på en ösig nattklubb. Ofta blir Hollywoodfilm övertydlig och förklarande men den fällan faller minsann inte regissören Stillman i — istället får vi ingen som helst bakgrund till karaktärerna (förutom fragment här och var, som hänvisningar till Harvard och gemensamma fester) vilket också gör att det blir väldigt svårt att identifiera sig med någon av dem. De tycks heller inte gilla varandra särskilt mycket; man får nästan känslan av att de umgås uteslutande för att de fått ett manus i näven som säger att de ska interagera med varandra.

Kate Beckinsale är snygg standardbitch (”Jag vill bara inte att du ska råka ut för samma sak som på college, när ingen gillade dig”). Chloë Sevigny, som ofta är väldigt bra, är mest butter och bortkommen hela tiden medan hon lite vagt beställer cocktails för att verka vuxen. Mitt i häftigaste klubben på Manhattan ser hon mest ut som tonårsdottern som tvingats följa med till farfars 70-årsdag. One night stand-scenen mellan henne och Robert Sean Leonard är plågsamt stel och obekväm från bådas sida.

Dessutom lyckas man inte alls skapa någon hetsig och febrig stämning på dansgolvet, vilket jag faktiskt förväntar mig av en disco-film. Det blir mer atmosfär när två pers shakar loss till ”Knock on Wood” på en i övrigt tom scen i en realitysåpa som So You Think You Can Dance än med ett helt hav av nattklubbsgäster, glitterkonfetti, drinkar och Wizard of Oz-kostymer i The Last Days of Disco.