Ni vet filmen Spotswood? Inte? Det är nämligen en film som ganska många brukar känna till, trots att de aldrig har sett den. Det är filmen som i Sverige fick det fullkomligt obegripliga namnet När toffelfabriken tystnar. Nästan lika olyckligt namngiven är Kinky Boots, titeln allena lär knappast hitta fram till sina målgrupper. Titeln kombinerat med affischen signalerar dessutom någon slag tokrolig komedi där typ Martin Lawrence har klätt ut sig till dominatrix, skriker en massa och skrämmer slag på stiff upper lip-britter. Men Kinky Boots är inte en film om fetischiststövlar, lack och läder. Det är en film om de som gör fetischiststövlar.

I dagens samhälle finns inte längre plats för handgjorda brittiska skor som håller en livstid, detaljisterna är mer än glada att kunna pracka på kunderna slovakiska skor som snabbt går sönder. Lite mindre glada är man på Price’s skofabrik i Northampton där man tidigare faktiskt har kunna försörja sig på handgjorda brittiska skor. Efter faderns oväntade dödsfall står den högst ofrivillige och motvillige ägaren Charlie inför det faktum att behöva avskeda och lägga ned. Om inte… Genom en slump hamnar han på Lolas Angel Club, och inser att det möjligen skulle kunna finnas en marknad för extravaganta damskor och -stövlar i kanotstorlek som också är gjorda för att hålla för män. Eller, som Lola uttrycker det, “two and a half feet of irresistible, tubular sex!”

Det var smart av filmmakarna att inte låta Kinky Boots primärt handla om transvestiter, dragqueens och lårhöga stövlar. Eller ja, allt finns ju där i början för att motivera varför Charlie måste försöka övertala sina anställda att börja göra helt nya typer av skodon, men när man har etablerat detta går filmen snabbt över till att handla om själva skotillverkningen samt stämningen och relationerna på en liten familjeägd fabrik. Den handlar om Charlie och Simon (Lola, alltså), två söner som försökt passa in, men som trots detta gjort sina fäder grymt besvikna.

Kinky Boots utgör knappast någon revolution bland filmer om dragqueens — i sedvanlig ordning kan Lola/Simon både slänga käft med grabbarna och förstå kvinnorna. Betydelsen av att hitta och acceptera sig själv betonas både en och två gånger. Och att schyssta Charlie borde vara tillsammans med likaledes schyssta Lauren istället för bitchiga Nicola råder det ingen större tvekan om.

Men filmen tillhör ändå den där kategorin av lågmält brittiska komedier som är alldeles lagom myspysiga och med tillräckligt många stråk av eftertänksamhet och allvar för att det inte ska bli sliskigt men heller inte pretentiöst (tänk The Full Monty). Chietel Ejiofors Lola har både värdighet och styrka och än så länge är jag böjd att tycka att det mesta som Nick Frost dyker upp i är sevärt.

Soundtracket vimlar av sånger som blir välfunna i sammanhanget — ”Whatever Lola wants, Lola gets”, ”This is a man’s world”. ”My heart belongs to daddy” mister sin annars så gubbsjuka odör och blir mer sorgsen när den mjukt sjungs av Lola/Simon. Och, naturligtvis, ”These boots were made for walking”.