Ibland undrar man om vissa filmprojekt kommer till bara därför att det finns pengar. Något tyskt företag har ett par mille över som måste användas innan räkenskapsåret är till ända och tycker att det skulle ju kunna vara coolt att sponsra en rulle, gärna om man kan slänga in lite tyska skådisar (*host* Udo Kier) också. Samtidigt har en medelmåttigt framgångsrik skräckfilmsregissör en idé som han tänker att det nog skulle kunna gå att spinna en story runt.

Eller något sådant. FeardotCom är den typen av film som får en att ifrågasätta mycket vad gäller filmbranschens hälsotillstånd. Först träffar man Udo Kier som sagt var, en skådis som kanske producerat mer av kvantitet än kvalitet men ändå… Sedan följer i rask takt Natascha McElhone, Stephen Dorff, Stephen Rea och, över alla under, skymtar vi inte också Jeffery Combs lite nu och då? Ingen av dem ens i närheten av någon A-list, men heller inte i klass med en tysk fabrikörssponsors älskarinna. Däremot skulle hon mycket väl kunna förekomma i någon form av biroll, för de skådisarna är å andra sidan ovanligt kassa.

Scenografin känns förhållandevis genomtänkt, filmens fokus är som titeln antyder datorer (eller kanske framförallt en sajt) men det mesta är ändå analogt. Vi ser några få mobiltelefoner i en övervägande fast telefonivärld och polisfiler är inte ens i närheten av att finnas i något digitalt diariesystem. Stämningen är mörk och dyster med i princip konstant regn (komplett med riktiga Hammer-åskknallar) och till och med en gammal hederlig övergiven fabrik (eller är det ett kärnkraftverk?). Problemet är bara att det hela knappast känns originellt, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att man snott det rakt av från Se7en.

Vad handlar då detta mästerverk om? I rask takt hamnar ett antal lik på New Yorks bårhus och det enda de har gemensamt är att de blöder från både ögon och näsa. Hälsoskyddsinspektören Terry Huston kallas in (man kan fråga sig varför, med tanke på att hon inte är läkare) men kan snabbt konstatera att det inte rör sig om någon smitta. Hon och polisen Mike Reilly upptäcker med hjälp av en ”forensic programmer” att alla liken strax innan de dog hade varit inne på en och samma websajt. Kan det ligga något i teorin att det går att sända energi över nätet?

Här stöter vi på nästa problem; handlingen är som synes ren stöld från Ringu, man har bara ersatt VHS-bandet med websajten Feardotcom.com. Och även om det inte hade varit för dessa, låt vara skamlösa, röverier är filmen i sitt utförande rätt usel. Det förekommer udda scener som inte har någon större poäng, obekväma och långdragna pauser i dialogen, knepiga närbilder och en kärleksscen som slutar lika abrupt och oväntat som den börjar. Naturligtvis lider den också av de sedvanliga datorfilmskrämporna — operativsystemet som skapats enkom för filmen är knappast banbrytande användarvänligt och hemsidor med kackiga animationer och pipiga midi-slingor är inte särskilt skräckinjagande.

Men det finns ett brydsamt undantag till alla denna uselhet. Nu och då glimtar det till av visuell styrka, förvisso en störande sådan eftersom temat är våld, tortyr och död, men ändå. När Stephen Rea får sitt rättmätiga straff sker detta i någon slags Metropolis-inspirerad sepiaton och med effekter som gestaltar en vision vilken helt plötsligt reser sig över det hav av elände som är FeardotCom. Jag kan bara hålla med Roger Ebert i dennes slutsats att ”there are some elements that deserve a better movie”.

Annonser