En bil kör genom förorten med rockmusiken dånande ur högtalarna. Väl framme vid en skola kliver dess skinnpajsbeklädde förare ut — är det en ligist? En upprorsmakare? En överårig student? Läraren Rainer Wenger berömmer sig med att vara den coola killen som med sina Ramones- och The Clash-T-shirts (tillräckligt slitna för att vara äkta vintage) kan relatera till eleverna. Det ska dock visa sig att han är lite av en slacker och van att få som han vill — utan en genomarbetad plan för skolans demokrativecka går hans älskade anarkiämne till en annan lärare (han som ockuperat hus!) och själv blir han satt att lära kidsen något om autokrati. Inte särdeles engagerad kör han igång med uppgiften och snart är klassen framme vid det uppenbara: Tredje riket.

De flesta tycker att ämnet är söndertjatat, att de inte ska behöva känna ansvar och skuld för något som hände innan de föddes och att något sådant aldrig skulle kunna hända igen, men nu flyger fan i Rainer. Han startar ett litet socialt experiment bland ungdomarna som beklagar det faktum att det i 2000-talets skyddade värld inte längre finns något att revoltera mot, det enda som återstår är att supa och festa. Det dröjer bara ett par dagar så har experimentet och rörelsen Vågen totalt gått honom ur händerna.

Trots att det inte var särskilt länge jag såg Die Welle förra gången och trots att man ju redan första gången man såg den visste på ett ungefär vad som skulle hända är det hela riktigt bra. Man blir snabbt fångad av historien, de psykologiska implikationerna av experimentet och ett par andtrutna actionscener av bland annat en något våldsam vattenpolomatch. Rainers successiva introduktion av koncept som “kraft genom disciplin och gemenskap” är snyggt gjort och elevernas reaktioner och diskussioner känns trovärdiga om än något snabba. Indvidualism blir snart betraktat som egoism och bland idel vita skjortor blir ett litet ignorerande av en uppsträckt hand av en röd tröja en tydlig markering av uteslutning från gemenskapen.

Just betoningen på gemenskap är stor och jag tror att det är en viktig komponent. Upplevelse av uteslutande och utanförskap är starka drivkraften och något man inte ska ta alltför lätt på. Med snabba penseldrag får vi oss till livs ungdomar med frånvarande, ointresserade eller alltför laissez-fairiga föräldrar som bara vill höra hemma någonstans. Den hemmahörigheten finner de i Rörelsen. Gemenskapens styrka tillåter de tidigare nedtryckta att slå sig till en plats i gruppen, gärna på de nedtryckandes bekostnad.

En sådan är Tim. Han är den där killen som så desperat gärna Vill Vara Med och bland annat därför aldrig får det. Han är den som alltid sjunger lite för högt eller dansar lite för vilt och aldrig tycks greppa när det är dags att lägga av. Frederick Lau gör en oerhört fin porträttering (hans förkrossade uttryck när han tror att allt är förbi är fullkomligt hjärtskärande) men karaktären som sådan blir tyvärr lite överdriven, liksom den ifrågasättande Mona med dreads.

Die Welle får naturligtvis extra (historisk) tyngd av att vara förlagd till Tyskland men dess ämne är allmängiltigt och angeläget.

Annonser