Agnes Grey (1847)

Så hade turen kommit till den tredje Brontë-systern. Anne och hennes Agnes Grey har ju alltid stått lite (ganska mycket om man ska vara ärlig) i skuggan av Charlottes Jane Eyre och Emilys Wuthering Heights. Det känns som att det borde funnits goda förutsättningar för Norén-aktiga prestationsdiskussioner i den familjen.

Lilla Agnes växer upp i en kärleksfull familj som dock drabbas av hårda tider när det skepp de satsat pengar i, går i kvav med inte bara last, utan även faderns affärsparter. Trots att familjen dessutom satt sig i skuld inför de förväntade förmögenheterna tar man sig ändå an situationen med gott mod: avskedar allt tjänstefolk utom en tjänsteflicka, lagar mat själva samt lappar och lagar.

Den ende som väl kanske inte tar det så bra är pappa Grey som aldrig kommit över det faktum att hans fru försakade ett saftigt arv när hon gifte sig med honom av kärlek. Dottern Agnes vill, trots att alla gör sitt bästa att avråda henne, dra sitt strå till stacken och bestämmer sig för att bli guvernant.

Först får hon anställning hos familjen Bloomfield och fru Bloomfield kan inte nog prisa sina telningars förmågor och förstånd. Just därför kommer det inte som någon större överraskning när det visar sig att unge herr Tom är härsklysten och grym (ett av hans favoritnöjen är att dra ben och vingar av fågelungar), Mary Ann är helt oregerlig och oftast ligger på golvet i en lealös hög medan sockergrynet Fanny har en charmerande vana att spotta folk i ansiktet och ge ifrån sig hemska vrål.

Stackars Agnes har inte så stora möjligheter att pressa i ungarna några som helst kunskaper eftersom det oftast är fullt kaos i skolrummet och eleverna smiter så ofta de får en chans. Att deras guvernant inte har någon som helst makt över dem eftersom hon inte får straffa dem fysiskt är de små rackarungarna naturligtvis fullt medvetna om.

Till slut slipper hon ifrån Bloomfields för att istället ta anställning hos familjen Murray. Där blir hon primärt instruktör och sällskapsdam till döttrarna Rosalie och Matilda och medan Agnes är hos familjen Murray träffar hon också prästmannen Mr. Weston.

Om man utifrån de andra Brontë-systrarna förväntar sig dramatik, rytande stormar och svallande känslor lär man bli bittert besviken på Agnes Grey. Istället är det en ibland ganska prosaisk beskrivning av en guvernants liv och som sådan är boken riktigt bra. I många avseenden är den självbiografisk och man förstår att Anne här har tagit chansen att ta ut en inte så liten hämnd på alla ignoranta mödrar och oregerliga barn.

I många lägen når författaren Austenkvalitet på sin ironiska stil och det blir synnerligen tydligt att guvernantlivet verkligen inte var någon dans på rosor, utan att man i vissa familjer i princip sågs som livegen. Framförallt beskrivningarna av hur Agnes inte alls får chansen att kärleksfullt forma späda små själar till goda medborgare (som hon inledningsvis hade förställt sig i sina rätt rosenskimrande drömmar) utan knappt kan hålla näsan ovanför vattenytan hos Bloomfields är mycket underhållande.

Problemet är dock att läsaren inledningsvis får känslan av att Agnes Grey skulle vara något av en bildningsroman, inte minst eftersom Anne låter sin hjältinna understryka hur bortskämd och osjälvständig hon är i sin egen familj innan hon lämnar den för guvernantandet. Men hon strävar målmedveten efter självständighet, ger inte efter för familjens böner att stanna i dess trygga hägn och när hon väl får en chans att stå på egna ben gör hon det hela tiden med oförtrutet gott (eller åtminstone stadig) humör, sunt förnuft, plikttrogenhet, anspråkslöshet och omdöme.

Hon far aldrig ut mot elaka ungar utan försöker hela tiden lirka och locka dem till framsteg, både vad gäller kunskaper, beteende och kristenhet. Hon är snäll och omtänksam mot djur och fattiga (klassperspektivet är avsevärt tydligare än hos Austen) samt tycks vara fullt övertygad om att godhet lönar sig, trots allt hon blir utsatt för av okänsliga arbetsgivare. Att tydligt säga ifrån eller på annat sätt öppet revoltera mot orättvisor (riktade mot henne själv eller andra) tycks aldrig falla henne in.

Som protagonist är Agnes helt enkelt alldeles för prudentligt perfekt även om hon inte är lika tråkig och färglös som Fanny Price i Mansfield Park. Hon traskar stadigt på och får också mycket riktigt till slut lön för mödan som sig bör, något som blir ännu tydligare när det kontrasteras mot Rosalie Murray som gifter sig till status och naturligtvis ångrar sig grymt.

Summa summarum: En på ytan rätt händelsefattig historia som dock hjälps upp rejält av bra språk, den mest engelska av ironier samt pricksäkra beskrivningar av ett samhälle som lämnade mycket övrigt att önska om man inte befann sig högst upp på den sociala stegen.

Librivoxkvalitet: Ljudmässigt helt ok men väldigt svajigt vad gäller tal. Många olika uppläsare, varav alla inte tycks vara jättehemma på engelska språket eller kunna pausa för andetag. Men det är alltid fullt begripligt, så är man ute efter en gratisljudbok på engelska är detta inget dåligt val.

EXTRA! EXTRA! Som av en händelse har jag och Sara på Glory Box läst Agnes Grey nästan samtidigt, så vad är då mer naturligt än att vi också postar våra åsikter om boken samtidigt? Hoppa över till Sara och se om du håller med henne istället för mig när det gäller Agnes öden och äventyr. Vem vet, vi kanske tycker exakt likadant?

4 reaktioner till “Agnes Grey (1847)”

  1. Bra recension! Sedan tycker vi olika om en del. Jag tyckte boken var en fyra! Jag kände verkligen för Agnes. Hon är så himla ung och försöker hela tiden leva upp till en massa (orimligt) höga ideal, och pressar sig själv för att vara den perfekta guvernanten, en god kristen, etc.. Och hennes psykologiska skärpa, som hon även riktar mot sig själv, gör – i min mening – att hon inte blir prudentlig. Och jag vet inte om jag skulle kalla hennes humör stadigt, med tanke på alla kvällar hon tillbringar med att snorgråta på sitt rum. 😉

  2. Kul att du gillade den och om jag inte skrev det tyckte jag även att dina iakttagelser var väldigt skarpa och välformulerade. Visst kämpar Agnes, det är inte det, men jag skulle ha velat ha ett aldrig så litet vansinnesutbrott eller felsteg. Men möjligen är den här typen av karaktärer en hangup för min del, för i Bleak House blir jag lika irriterad på Esther Summerson.

    Haha, snorgråta var ju världens bästa ord! Det ska jag adoptera 😀

  3. Jo, jag håller med till viss del och efter att ha funderat lite är det kanske lite orättvist att kalla Agnes för prudentlig, men ordentlig är hon då i alla fall 🙂 Och som de flesta av dessa hjältinnor fastnar hon också för en ganska ordentlig och tråkig karl. Jag tror att problemet för min del är att ironin och iakttagelseförmågan som absolut finns där aldrig riktas utåt, bara inåt. Där upplever jag en skillnad mot ffallt Lizzie Bennet som faktiskt också är ganska frispråkig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: