Fiffi relativt nyss skrivit om Adrift, också känd som Open Water 2, och Filmitch om australiensiska och snarlike The Reef kan det finnas anledning att återuppta bekantskapen med rullen som startade den senaste trenden med halvbilliga-filmer-där-folk-inte-kan-ta-sig-ur-hajtäta-vatten.

Försatt i en överväldigande situation är det vanligt att man frågar sig hur man egentligen hamnade där.

Till att börja med kan vi ju ta ett hektiskt jobb som kräver oavbruten tillgänglighet via dator och mobil. En partner som har ett lika krävande jobb. En hastigt påkommen semesterresa för att inte gå in i väggen totalt. Ett karibiskt öparadis med kvällspromenader på stranden och blekfeta turister. Självklart måste man ju utnyttja tillfället för ett gemensamt intresse: sportdykning. Gör man då det genom en dykfirma med halvtaskiga säkerhetsrutiner som leder till att dykbåten lämnar dig och din partner ute på öppet hav börjar vi väl närma oss någon form av svar på den inledande frågan.

Det här är precis vad som händer Open Waters Daniel och Susan, i ett försök att rekonstruera vad som egentligen hände paret Thomas och Eileen Lonergan. Från och med att Daniel och Susan blir strandade (heh…) utgörs Open Water emellertid endast av spekulationer, eftersom Thomas och Eileen aldrig återfanns.

Open Waters är en föredömligt kort (79 minuter) och effektivt berättad historia. Att den är ganska avskalad och ren på äckliga specialeffekter har både sina för- och nackdelar: å ena sidan är det rätt skönt att se en film som mer inbjuder en till att delta istället för att tvinga en, å andra sidan blir man inte automatiskt indragen i Daniel och Susans minst sagt prekära situation. Frågan är om jag genom överdosering av Hollywoodpjunk nu mist all förmåga att känna med karaktärer om inte dessa, musik eller stämning tydligt talar om för mig vad jag ska känna.

Nej, så illa är det nog inte men visst känns hela historien lite distanserad, inte minst eftersom paret mestadels faktiskt hanterar det hela föredömligt rationellt med undantag för korta anklagelseutbrott av typen ”Om du inte hade haft ett så hemskt jobb, skulle vi aldrig ha behövt åka på den här semestern!”, vilket väl får ses som rätt naturligt efter omständigheterna. Möjligen ligger förklaringen i dramaturgin kring de ytguppande dykarna, men här är jag helt enkelt inte tillräckligt kunnig för att analysera den.

Inledningsvis ger Open Water klara porrfilmsassociationer: skakig handkamera, grynigt foto, omotiverade extrema närbilder och lite halvstyltig dialog. Om man då tar med i beräkningen att hela filmen gjordes med en budget på ynka 130.000 dollar blir det hela mer begripligt. Här kan vi snacka kostnadseffektivitet — filmen spelade i slutänden in fenomenala 55 mille.

Annonser