Open Water (2003)

Fiffi relativt nyss skrivit om Adrift, också känd som Open Water 2, och Filmitch om australiensiska och snarlike The Reef kan det finnas anledning att återuppta bekantskapen med rullen som startade den senaste trenden med halvbilliga-filmer-där-folk-inte-kan-ta-sig-ur-hajtäta-vatten.

Försatt i en överväldigande situation är det vanligt att man frågar sig hur man egentligen hamnade där.

Till att börja med kan vi ju ta ett hektiskt jobb som kräver oavbruten tillgänglighet via dator och mobil. En partner som har ett lika krävande jobb. En hastigt påkommen semesterresa för att inte gå in i väggen totalt. Ett karibiskt öparadis med kvällspromenader på stranden och blekfeta turister. Självklart måste man ju utnyttja tillfället för ett gemensamt intresse: sportdykning. Gör man då det genom en dykfirma med halvtaskiga säkerhetsrutiner som leder till att dykbåten lämnar dig och din partner ute på öppet hav börjar vi väl närma oss någon form av svar på den inledande frågan.

Det här är precis vad som händer Open Waters Daniel och Susan, i ett försök att rekonstruera vad som egentligen hände paret Thomas och Eileen Lonergan. Från och med att Daniel och Susan blir strandade (heh…) utgörs Open Water emellertid endast av spekulationer, eftersom Thomas och Eileen aldrig återfanns.

Open Waters är en föredömligt kort (79 minuter) och effektivt berättad historia. Att den är ganska avskalad och ren på äckliga specialeffekter har både sina för- och nackdelar: å ena sidan är det rätt skönt att se en film som mer inbjuder en till att delta istället för att tvinga en, å andra sidan blir man inte automatiskt indragen i Daniel och Susans minst sagt prekära situation. Frågan är om jag genom överdosering av Hollywoodpjunk nu mist all förmåga att känna med karaktärer om inte dessa, musik eller stämning tydligt talar om för mig vad jag ska känna.

Nej, så illa är det nog inte men visst känns hela historien lite distanserad, inte minst eftersom paret mestadels faktiskt hanterar det hela föredömligt rationellt med undantag för korta anklagelseutbrott av typen ”Om du inte hade haft ett så hemskt jobb, skulle vi aldrig ha behövt åka på den här semestern!”, vilket väl får ses som rätt naturligt efter omständigheterna. Möjligen ligger förklaringen i dramaturgin kring de ytguppande dykarna, men här är jag helt enkelt inte tillräckligt kunnig för att analysera den.

Inledningsvis ger Open Water klara porrfilmsassociationer: skakig handkamera, grynigt foto, omotiverade extrema närbilder och lite halvstyltig dialog. Om man då tar med i beräkningen att hela filmen gjordes med en budget på ynka 130.000 dollar blir det hela mer begripligt. Här kan vi snacka kostnadseffektivitet — filmen spelade i slutänden in fenomenala 55 mille.

11 reaktioner till “Open Water (2003)”

  1. Open Water var allt lite väl trist. Jag slår ett slag för the Reef där jag satt och gapade i soffan ”simma för faen”.

  2. Jag gillade den här!
    Men även grannlåten om The Reef gör ju nu som sagt att jag måste spana in den också! 🙂

  3. Jag blev lite besviken på Open Water. Eller mycket besviken snarare. Den engagerade mig inte riktigt, vilket jag tror berodde på att jag inte tyckte skådespelarna var speciellt bra. Jag upplevde inte deras utsatthet på det sätt som en film av den här typen kräver. Idén är ju fortfarande bra och utförandet, med tanke på icke-budgeten, är imponerande likaså.

  4. Jag gillade också den, effektiv och känns ju lite som att man får ta den lite för vad den är – überbillig. Me Like! 🙂

  5. @Steffo: Visst känns det som om The Reef är ganska oundviklig nu? 🙂

    @BRC: Jag vet väl inte heller om jag kan påstår att jag blev ”engagerad”. Rent aktivt var det ju inga problem att tänka sig in i situationen och att det nog inte skulle vara så kul men den satt knappast som en känslomässig knytnäve i solar plexus. Men som du säger, tar man förutsättningarna i beaktande så…

    @Plox: Me to! 🙂

  6. En helt ok film där idén och konceptet till filmen är intressant. Trodde med tanke på min hajfascination sedan tidig ålder att jag skulle bli mer engagerad av den slutgiltiga filmen och det faktum att själva tanken att bli lämnad öde mitt ute på havet är skrämmande. Tyvärr visade sig att jag inte blev det.

    Fotot vid vattenytan var däremot stämningsfullt. Just bildkompositionen där man håller sig över vattenytan, för att senare sjunka ner lite för att snabbt glimta till vad som händer vid huvudkaraktärernas fötter är det starkaste minnen jag har ifrån den här filmen.

    Dessutom brukar hajfilmer aldrig bli lyckade av någon anledning (Jaws är väl det berömda undantaget) och med tanke på det klarar sig ”Open Water” sig bra bland sina konkurrenter. Detta då den faktiskt anammar tankesättet som enligt mig är ett måste för att lyckas med dessa filmer och det är att man inte ska visa för mycket. Jag tackar högre makter (Chuck Norris?) för att man hade problem med Bruce (den mekaniska hajen till Jaws) och på så sätt var mer eller mindre tvingade att inte visa för mycket. På detta sätt skapade man en filmklassiker snarare än en B-film för stunden.

  7. Jag tycker Open water håller till 50%. Andra halvan blir väl seg liksom. Som kortfilm hade den varit perfekt men då hade den antagligen inte dragit in så många miljoner (men säkerligen kostat lika mycket att spela in).

  8. @Martin: Det är lite intressant det där med haj-filmer, för de borde ju verkligen ha potential att bli läskiga, hajar är inte att leka med.

    @Fiffi och filmitch: Jag tycker snarare tvärtom, det är andra halvan som är bra. Första halvan är bara transportsträcka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: