Publicerad i Västerbottenskuriren i september 1995.

1280 dog kungen av Skottland utan att efterlämna någon arvinge. Detta föranledde den engelske kungen Edward Longshanks att kräva landsändan för egen del. Skottarna motsatte sig styre från annat håll men de lokala adelsmännen hade för många inre strider för att kunna visa upp en enad front.

William Wallace (Gibson) har redan ärrats av ett våldsamt liv. Sedan engelsmännen mördat hans far och äldre bror uppfostras han av sin farbror. Efter många år återvänder han till sitt hem, bara för att finna kärleken i form av Murron (McCormack). Han vill egentligen inget hellre än att leva i fred och frihet men blir av en händelse betrakta som fiende till den engelska kronan. För att locka fram William mördas Murron brutalt och nu har han en personlig anledning till strid. Han börjar samla ihop en lite armé av ofrälse omkring sig men även om dessa är beredda att gjuta sitt blod mot engelsmännen är deras adliga ledare betydligt mer lättköpta.

Det är inte ofta jag hyser den här uppfattningen om film, men Braveheart är definitivt för lång. Dessutom inte bara i realtid, utan även i vissa nyckelscener jobbar Gibson mycket med slow-motion och drar ut dem över förnuftets gräns. Braveheart är Gibsons andra film där han både regisserar och spelar huvudrollen, den förra var Mannen utan ansikte, och man får väl tillstå han denna gång har tagit sig en smula vatten över huvudet. Egentligen är det inget fel på var sak för sig, slagfältsscenerna är hetsiga och brutala och Wallace’ kärlekshistoria är rar och ömsint. Men det blir helt enkelt för mycket med allt på samma gång. Ytterligare ett felsteg var att bygga in alla dessa små komiska ögonblick. Förvisso lyfter de historien som annars hade varit en synnerligen dyster sådan men det leder också till att folk till exempel sitter och fnissar under de annars mycket realistiska och råa stridsscenerna och det tror jag inte var meningen.

Gibson gör också sitt bästa för att skildra det engelska medeltiden så realistiskt som möjligt och även här lyckas han bara till en del. Folk är förvisso skitiga och har stripigt hår men framförallt när det gäller huvudrollsinnehavarna verkar det som om Dendivit har lämnat ut varuprover i hinkvis. Aldrig tillförne har jag sett så blänkande tänder i så smutsiga ansikten. Williams farbror som först lär honom läsa och skriva innan han får lära sig att fäkta torde också höra till undantagsfallen när bokliga kunskaper på den tiden i bästa fall ansågs lämpade för stugsittare och kvinnor. Intressant vore dock att få veta om den engelske tronarvingens förmodade homosexualitet var ett historiskt faktum eller om det är något som man har lagt till för effektens skull. Kronprinsen är nämligen en fjant, han får till och med stryk som en fjant. Istället är det hans drottning som är den starka och hon känner sig naturligtvis mera dragen till den maskuline Wallace.

Mel Gibson må gå i kilt och ha pumpade överarmar men han står sig ändå slätt mot Liam Neesons Rob Roy. Det är möjligt att bägge filmerna in i minsta detalj beskriver vad som verkligen hände men det kan inte hjälpas att Braveheart framförallt mot slutet känns mer Hollywood-upputsad.

Omdöme 2011:

Nu skulle jag nog dra av minst ett halvt betyg, dels för att jag tycker att jag har blivit lite hårdare med dem, dels för att den här numera har blivit så klyshig att det är svårt att se den med fräscha ögon (orättvist, jag vet). Framförallt slutscenen är ju nära nog parodisk i allt sitt patos. Bloggaren Fiffi är ännu hårdare i sitt omdöme. Uppdatering 110207: jag ser först nu att bloggaren Voldo däremot listar den som en av de 10 bästa krigsfilmerna.

Hade jag haft tillgång till Wikipedia på mitten av 90-talet hade jag snabbt kunnat bekräfta ett homo- alternativt bisexualiteten åtminstone var ett historiskt rykte, om än inget faktum. Alltså inget som lades till enbart för att göra Mel mer manlig.

Annonser