Braveheart (1995)

Publicerad i Västerbottenskuriren i september 1995.

1280 dog kungen av Skottland utan att efterlämna någon arvinge. Detta föranledde den engelske kungen Edward Longshanks att kräva landsändan för egen del. Skottarna motsatte sig styre från annat håll men de lokala adelsmännen hade för många inre strider för att kunna visa upp en enad front.

William Wallace (Gibson) har redan ärrats av ett våldsamt liv. Sedan engelsmännen mördat hans far och äldre bror uppfostras han av sin farbror. Efter många år återvänder han till sitt hem, bara för att finna kärleken i form av Murron (McCormack). Han vill egentligen inget hellre än att leva i fred och frihet men blir av en händelse betrakta som fiende till den engelska kronan. För att locka fram William mördas Murron brutalt och nu har han en personlig anledning till strid. Han börjar samla ihop en lite armé av ofrälse omkring sig men även om dessa är beredda att gjuta sitt blod mot engelsmännen är deras adliga ledare betydligt mer lättköpta.

Det är inte ofta jag hyser den här uppfattningen om film, men Braveheart är definitivt för lång. Dessutom inte bara i realtid, utan även i vissa nyckelscener jobbar Gibson mycket med slow-motion och drar ut dem över förnuftets gräns. Braveheart är Gibsons andra film där han både regisserar och spelar huvudrollen, den förra var Mannen utan ansikte, och man får väl tillstå han denna gång har tagit sig en smula vatten över huvudet. Egentligen är det inget fel på var sak för sig, slagfältsscenerna är hetsiga och brutala och Wallace’ kärlekshistoria är rar och ömsint. Men det blir helt enkelt för mycket med allt på samma gång. Ytterligare ett felsteg var att bygga in alla dessa små komiska ögonblick. Förvisso lyfter de historien som annars hade varit en synnerligen dyster sådan men det leder också till att folk till exempel sitter och fnissar under de annars mycket realistiska och råa stridsscenerna och det tror jag inte var meningen.

Gibson gör också sitt bästa för att skildra det engelska medeltiden så realistiskt som möjligt och även här lyckas han bara till en del. Folk är förvisso skitiga och har stripigt hår men framförallt när det gäller huvudrollsinnehavarna verkar det som om Dendivit har lämnat ut varuprover i hinkvis. Aldrig tillförne har jag sett så blänkande tänder i så smutsiga ansikten. Williams farbror som först lär honom läsa och skriva innan han får lära sig att fäkta torde också höra till undantagsfallen när bokliga kunskaper på den tiden i bästa fall ansågs lämpade för stugsittare och kvinnor. Intressant vore dock att få veta om den engelske tronarvingens förmodade homosexualitet var ett historiskt faktum eller om det är något som man har lagt till för effektens skull. Kronprinsen är nämligen en fjant, han får till och med stryk som en fjant. Istället är det hans drottning som är den starka och hon känner sig naturligtvis mera dragen till den maskuline Wallace.

Mel Gibson må gå i kilt och ha pumpade överarmar men han står sig ändå slätt mot Liam Neesons Rob Roy. Det är möjligt att bägge filmerna in i minsta detalj beskriver vad som verkligen hände men det kan inte hjälpas att Braveheart framförallt mot slutet känns mer Hollywood-upputsad.

Omdöme 2011:

Nu skulle jag nog dra av minst ett halvt betyg, dels för att jag tycker att jag har blivit lite hårdare med dem, dels för att den här numera har blivit så klyshig att det är svårt att se den med fräscha ögon (orättvist, jag vet). Framförallt slutscenen är ju nära nog parodisk i allt sitt patos. Bloggaren Fiffi är ännu hårdare i sitt omdöme. Uppdatering 110207: jag ser först nu att bloggaren Voldo däremot listar den som en av de 10 bästa krigsfilmerna.

Hade jag haft tillgång till Wikipedia på mitten av 90-talet hade jag snabbt kunnat bekräfta ett homo- alternativt bisexualiteten åtminstone var ett historiskt rykte, om än inget faktum. Alltså inget som lades till enbart för att göra Mel mer manlig.

10 reaktioner till “Braveheart (1995)”

  1. Vilken välformulerad text och – Ooooooiiii – vilka snälla betyg du gett! Jag känner mig som en elak häxa med min totalsågning men det här är en film jag verkligen verkligen VERKLIGEN inte kan förstå mig på.

    En film om en smurfmålad alfahanne, gjord för andra alfahannar.
    (Och oscarsjuryn ;))

  2. Jag skulle faktiskt vilja se om Braveheart för jag minns ingenting annat än en iskall aula och en grupp totalt ointresserade och förlöjligande högstadieungdomar varav jag var en av dom. Anledningen till att jag vill se om den, eller snarare se den, är att jag hört så mycket blandat, både positivt och negativt.

  3. Jag lutar nog mer till Sofias betyg när det gäller den här filmen. Den duger men största problemet är Gibson som är en för påstridig skådis för min smak. han liksom skriker ut ”se va jag är cool, se vilken fin och realistisk film jag gjort” eget beröm luktar som sagt illa. Den är för lång och troligtvis kommer jag aldrig att se om den.
    Historiskt stämmer den ganska illa men det får man offra på underhållningens altare. Gibsons bästa tycker jag nog är Apocalypto.
    Välskriven och trevlig söndagsläsning.

  4. @Fiffi: Tack! Ja, ibland gick det ihop sig trots att recensionerna skrevs inom max två timmar efter filmen var slut. Jag tycker din text var jättebra med relevanta invädningar och misstänker att skillanden nog kan bero på om man såg den relativt oförberedd när det begav sig eller betydligt senare. Men du kanske också såg den när den hade biopremiär?

    @BRC: Haha, skolvisningar är nog inte det mest optimala forumet för att kunna få ett hyfsat rättvist intryck av en film 😀

    @filmitch: Tack, kul att du gillade den. Ja, jag tycker nog att både han och Costner ramlar i den fällan, de är lite för desperata efter uppmärksamhet.

    @filmitch och Fiffi: Så Apocalypto är helt ok alltså? Jag har hållit mig ifrån den iom att den fick sä jäkla mycket stryk när den kom…

  5. Apocalypto är djungelaction när det är som bäst. har sett den ett par tre gånger. Blodigt ja. Historiskt korrekt abosolut inte. Spännande oh ja!

  6. Meh, så förargligt. Braveheart som är så sjukt bra, en av mina favoritfilmer.

    Gillar även Apocalypto, där kan vi snacka nervkittling.

  7. @Voldo: Nu var jag ju inte lika hård som Fiffi, men ”sjukt bra” vete tusan om jag skulle hålla med om. Möjligen skulle det vara lite annorlunda om man såg den helt strikt i genren militärfilmer. Apocalypto känns som om jag skulle behöva ta och se. Snart.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: