Metropolis (1927)

Härom veckan såg jag en specialvisning av Metropolis på Cinemateket i Stockholm. Versionen som visades innehöll nyligen återfunna scener, och ackompanjerades av en trio ledd av Matti Bye. Salongen var fullsatt och det var en fantastisk upplevelse att få se Fritz Langs dystopi på stor duk.

Metropolis var banbrytande på många vis. Bland annat är det den första filmen med en robot.

Den galna uppfinnaren Rotwang låter sin ”maschinenmensch” anta den populära ledaren Marias (Brigitte Helm) gestalt, för att hon ska kunna uppvigla folket. Den riktiga Maria är from, mild och god. Den falska Maria är slampig, hetsig och ond. En tydligare illustration av hora/madonna-kvinnobilden har sällan skådats på film. I en helt bisarr scen dansar robot-Maria på en klubb och eggar frackklädda herrar till vansinne. Scenen avslutas med att hon, bokstavligt talat, ikläder sig rollen som Babylons sköka. Annars visar hon mest sin ondska och icke-mänsklighet genom sluga ögonkast och blinkningar. Trots Rotwangs försäkran om att ingen kan skilja den riktiga Maria från den falska, är det ganska så jätteuppenbart vem som är vem…

Roboten i Metropolis är hundra procent lydig mot sin skapare och verkar inte ha ett spår av egen vilja. I filmen framställs den tekniska utvecklingen som ett hot, men människan förlorar aldrig herraväldet över den. Det finns ingen ”Frankensteinproblematik” kring robot-Maria, ingen frågeställning kring huruvida hon är ett dött föremål eller en sorts levande varelse. Hon har inte ens någon självbevarelsedrift. Ändå går det inte att förneka hennes inflytande. Metropolis metall-android har blivit ikonisk, och idén om roboten som bedragare och infiltratör har sedan dess återkommit i otaliga science fiction-filmer. Utan robot-Maria, inga replikanter.

Skriven av Sara från Glory Box.

14 reaktioner till “Metropolis (1927)”

  1. Har inte sett Metropolis men så fort jag hör ordet Metropolis börjar Queens ”Radio Ga Ga” spela i skallen 😉
    Det är inte speciellt ofta man ser stumfilm vilket är synd då jag misstänker att det är många pärlor som döljs där. Metropolis är troligtvis en av dem?

  2. 😀 Det finns onekligen många stumfilmspärlor. Jag gillade Metropolis första gången jag såg den, men den gjorde sig oändligt mycket bättre på stor duk.

  3. @filmitch: Finns naturligtvis en anledning till den kopplingen — Giorgio Moroder släppte en version ’84, tintad och med soundtrack av bla Queen. Det är därför det är så många Metropolisbilder i ”Radio GaGa”. Aningens surrealistiskt om vi säger så.

    @Sara: Det kan jag tänka mig, har bara sett ovanstående Moroder-version på storduk och det blev väl inte riiiktigt samma sak om vi säger så 🙂

  4. Har sett Metropolis för flera år sen, har nån billig utgåva på DVD. Jag minns att jag tyckte den var intressant, däremot verkar jag inte minnas något av handlingen… dags att se om!

  5. Sofia – Hehe, kul upplevelse ändå! :=)

    BRC – Handlingen är inte så mycket att hänga i granen faktiskt. 😉 Det som i min mening gör filmen häftig är det visuella.

    Pladd – Tack! 🙂

  6. @Sara: Jag tycker ändå att det är lite kul tagning på ”snälla och priviligierade hjälten som upptäcker verkligheten”, men särdeles subtil kan man knappast skylla den för att vara. Och visst är det det visuella som är den stora behållningen.

  7. Sofia – Äh, subtilt behöver det väl iofs inte vara. 😉 Jo, visst har den sina stunder. Men själva berättelsen känns betydligt mer omodern än själva filmen. Å andra sidan gick hon som skrev den med i nazistpartiet sedan, så hon var väl lagd åt det konservativa hållet … :S (Det var Fritz Langs fru, och ja, de skilde sig …)

  8. Dr. Caligaris kabinett och Körkarlen är två stumfilmer samt allt av Melier håller bra fortfarande. Såg Metropolis på filmvetenskapen för länge sen och minns att jag inte alls tyckte den hade så mkt att komma med förutom dystopin. Sen vill ju många ha det till att den har sin plats i filmhistorien pga kopplingar till nazismen vilket jag inte riktigt ser.

  9. @Sara: Ja, att den känns omodern kan jag definitvt hålla med om.

    @Joel: Caligari är riktigt fin. Om man sedan ska prata stumfilm generellt är det ju omöjligt att passera Chaplin, odödlig komedi.

  10. Sara, jag hade en liknande upplevelse 2003 då jag också såg Metropolis på Cinemateket med Matti Bye på piano och andra instrument. Hur coolt som helst. Jag har även sett de två första delarna av Dr. Mabuse på liknande Bye-visningar, något av ett privilegium.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: