Härom veckan såg jag en specialvisning av Metropolis på Cinemateket i Stockholm. Versionen som visades innehöll nyligen återfunna scener, och ackompanjerades av en trio ledd av Matti Bye. Salongen var fullsatt och det var en fantastisk upplevelse att få se Fritz Langs dystopi på stor duk.

Metropolis var banbrytande på många vis. Bland annat är det den första filmen med en robot.

Den galna uppfinnaren Rotwang låter sin ”maschinenmensch” anta den populära ledaren Marias (Brigitte Helm) gestalt, för att hon ska kunna uppvigla folket. Den riktiga Maria är from, mild och god. Den falska Maria är slampig, hetsig och ond. En tydligare illustration av hora/madonna-kvinnobilden har sällan skådats på film. I en helt bisarr scen dansar robot-Maria på en klubb och eggar frackklädda herrar till vansinne. Scenen avslutas med att hon, bokstavligt talat, ikläder sig rollen som Babylons sköka. Annars visar hon mest sin ondska och icke-mänsklighet genom sluga ögonkast och blinkningar. Trots Rotwangs försäkran om att ingen kan skilja den riktiga Maria från den falska, är det ganska så jätteuppenbart vem som är vem…

Roboten i Metropolis är hundra procent lydig mot sin skapare och verkar inte ha ett spår av egen vilja. I filmen framställs den tekniska utvecklingen som ett hot, men människan förlorar aldrig herraväldet över den. Det finns ingen ”Frankensteinproblematik” kring robot-Maria, ingen frågeställning kring huruvida hon är ett dött föremål eller en sorts levande varelse. Hon har inte ens någon självbevarelsedrift. Ändå går det inte att förneka hennes inflytande. Metropolis metall-android har blivit ikonisk, och idén om roboten som bedragare och infiltratör har sedan dess återkommit i otaliga science fiction-filmer. Utan robot-Maria, inga replikanter.

Skriven av Sara från Glory Box.

Annonser