Den tidigaste filmen jag kan komma på som tar upp temat med datorer som löper amok är 2001. Det finns säkert tidigare exempel men antagligen inte så välkända som denna film. Alla som har sett 2001 har en åsikt om den, tråkig, genial, flummig, pretentiös, vacker o.s.v. Det som är tydligt är ändå att den inte går obemärkt förbi. Storyn går lite kortfattat ut på följande: Man har på månen hittat en mystisk monolitliknande tingest som uppenbarligen är skapad av någon form av intelligenta varelser.  Då man lyckas bestämma monolitens ursprung som härrörande från Saturnus påbörjas en resa dit. Rymdskeppet och dess besättning tas om hand av superdatorn HAL9000 som ganska snart ballar ur fullständigt.

Då detta är en film som snarare ställer frågor än besvarar dem så är väldigt mycket i filmen öppet för tolkning. Eftersom temat i den här texten ska koncentrera sig på datorer så ska jag försöka presentera några olika teorier om varför HAL försöker ha ihjäl sina medpassagerare.

Den psykologisk/extesistetiella varianten kan kanske vara att om man gör en dator som är så avancerad att den kan härma människans sätt att kommunicera och reagera mänskligt på kommunikation så kommer den så småningom att uppfatta sin egen existens som liv och således även utveckla någon form av självbevarelsedrift. Artificiella känslor är i det här fallet lika påtagliga som verkliga känslor och då är artificiellt liv att betrakta som liv i samma betydelse som liv i allmänhet.

Sedan har vi det här med filmens evulotionstema. Filmen börjar med människans förhistoria då vi får se hur människoapor kommer i kontakt med en av de utomjordidka monoliterna och därigenom får en knuff i utvecklingen och börjar använda verktyg (ben). Filmen hoppar sedan till att människan når månen och den andra monoliten vilket knuffar oss framåt i utvecklingen mot att söka oss vidare ut i rymden med löftet om ytterligare utveckling. HALs motiv kan tänkas vara att konkurrera med människan i kapplöpningen mot nästa steg i evolutionen.

Den del av filmen som skildrar katt- och råtta leken mellan HAL och besättningen är trots sitt långsamma tempo en nagelbitare av rang. Känslan av besättningens totala isolation och hjälplöshet, beroende som dom trots allt är av HAL, skildras, skildras väl genom karaktärernas frustrerade försök att hålla masken inför den överallt närvarande HAL. Själva framställningen av HAL är enkel men genial, en lysande röd lins och en röst. HALs röst är av den känslolösa men ändå varma typen som man inte helt sällan hör när man sitter i telefonkö  eller försöker använda SJ:s automatiska biljettbokning och den frustration karaktärerna upplever när datorn bibehåller sitt ständiga lugn trots att allt gradvis går åt fanders är därför inte svår att identifiera sig med.

Har man inte sett 2001 så bör man göra det, åtminstonde om man är intresserad av film då den satt ett djupt avtryck i filmhistorien. Specialeffekterna är fantastiska för sin tid och omsorgen för detaljer är häpnadsväckande.  Även om man finner den långsam och tråkig och frustreras av det mystiska slutet så lämnar filmen få oberörda.  Själv räknar jag den som en av mina favoritfilmer.

Förresten, om man byter ut bokstäverna i HAL till nästkommande bokstäver i alfabetet så blir det IBM…men det visste ni säkert redan 🙂

Skriven av Marcus från Filmitch’s blogg.