Jag har äntligen kommit på vad det är som stör mig med de flesta Adam Sandler-filmer (so why, oh why fortsätter jag att se dem!?). Humorn är så otroligt uppenbar, naken och okomplicerad att det känns som om filmen hela tiden står lutad över en med ett basebollträ och skriker ”Men skratta då, din dumme fan!”

Henry Roth likes da ladies… Han gillar faktiskt kvinnor så mycket att Hawaii är det perfekta stället för honom eftersom han kan dejta en turist i typ en vecka innan hon åker hem och han raskt kan gå över till en ny kärlek. Eller kärlek förresten, det är ju det som är poängen med den här filmen — Henry är rädd för Förpliktelser. Tills dess att han träffar Lucy, glad och käck, som bygger hus av sina frukostvåfflor, gillar att Henry luktar fisk och är bofast. Men det finns en hake och det är — håll i er — att Lucy har en hjärnskada! Visst är det hysteriskt kul!? Efter en bilolycka vaknar hon varje dag övertygad om att det är söndagen den 14 oktober vilket naturligtvis passar Henry bra eftersom han kan dra när kan känner för det. Grejen är ju bara att han snart inte längre känner för det.

Till viss del påminner 50 First Dates om Groundhog Day och det är inte till den tidigare  filmens fördel. Montaget där Adam Sandler varje dag på nytt försöker få Drew Barrymore intresserad av honom bräcks med råge av de där minutrarna mellan Andie McDowell och Bill Murray på restaurangen där han raskt går från att hånskratta åt hennes intressen till att lära sig citera fransk poesi.

Inte för att slutet är mindre sirapssött i Groundhog Day, men jag tror skillnaden ligger i att medan 50 First Dates är en film enbart inriktad på romantik handlade den tidigare filmen om förändring och förbättring. Stämningen blir också helt annorlunda eftersom Murray själv är medveten om vad som händer och utnyttjar det till max medan Barrymore blir ett rådjursögt offer. Ett rådjursögt hjärnskadat offer. Och att försöka jämföra Sandler och Murray som komiker är bara taskigt.

Efter ungefär fem minuter av 50 First Dates har vi hunnit med: testikelskämt, Rob Schneider i musche (finns det verkligen inga hawaianska komiker?), roliga ungar, roliga djur och valrosspyor. Ja, ni kanske fattar den där hotkänslan man får av det hela. Lägg då till en djurskötare med östeuropeisk accent och dubiös könstillhörighet (för östeuropeiska kvinnor måste ju antingen se ut som crackhoror eller män) samt en muskelbyggande Sean Astin som läspar (för det enda som är roligare än hjärnaskador är talfel).

Musikvalen är lika uppenbara de, filmen inleds med hawaiansk steel guitar och reggae om det nu skulle vara så att allt blått vatten och palmer skulle få oss att tro att handlingen utspelar sig på en veteåker i Ohio. Antagligen satte man någon stackars praktikantslav på att hitta låtar som handlar om tid och dagar, bland annat blir vi trakterade med Cures ”Friday, I’m In Love” och Wings ”Another Day” för den händelse att vi skulle ha missat filmens hela poäng.

Snälla filmen, slå mig inte, men jag har faktiskt fattat poängen. Min brist på munterhet beror snarare på att du helt enkelt inte är särskilt rolig.

Annonser