Stackars Ronald Reagan. Den äldste man som hittills blivit vald till USA:s president hann bara inneha ämbetet i knappt 70 dagar innan han blev skjuten av en filmgalning som överdoserat på Taxi Driver. Och han lyckades inte ens bli skjuten på riktigt, Hinckley missade vartenda skott och det som till slut träffade Reagan och punkterade hans lunga var en rikochett från hans egen bepansrade limousin. Å andra sidan var han den första president som överlevt ett mordförsök och det är väl alltid något att vara tacksam över.

The Day Reagan Was Shot tar den enkla vägen in i den här perioden med soundbites från Reagans installation och sedan en berättarröst som informerar oss om att vi här hade en president som knappast trodde på nedrustning. Det är hög, om inte nostalgi-, så barndomsfaktor för oss 70-talister med bilder på kärnvapenmissiler, militärparader på Röda torget, Solidaritetdemonstrationer samt namn som Brezhnev och Walesa.

Men sedan går det utför. Jag blir mer intresserad av mordförsöket när jag läser artikeln om det på Wikipedia än jag blir när jag ser filmen, som för övrigt är en TV-produktion. Som jag ser det ligger det stora problemet i manuset och eventuellt också i klippningen, för tempot är segt och har inte alls den där vibrerande spänningen som pratfilmer måste ha. För när Reagan väl har skjutsats in i operationssalen, komplett med k-pistförsedda vakter i tossor och duschmössor, pratas det bara. Dels mellan de tre tjänstemän som stannar kvar på sjukhuset och som jag inte ens kommer ihåg vilka det var, dels mellan de som samlas i Vita huset (bland andra utrikesministern och gamm-soldaten Alexander Haig, vicepresidenten George Bush, Sr. och försvarsministern Caspar Weinberger).

Samtalsämnena pendlar dessutom vilt. Diskussionerna kring oroligheterna i Polen och hur Sovjet kan tänkas reagera på nyheten om mordförsöket får mig att undra om man siktat på att göra ett omtag av den betydligt bättre Thirteen Days. Precis efter attentatet blir det rätt mycket revirstrider mellan NSA och FBI, med CIA med på ett hörn. Det undras över vem som egentligen håller reda på killen som släpar omkring på väskan vilken meddelst en kortdragning och några knapptryckningar kan starta tredje världskriget. Mycket handlar naturligtvis om huruvida man kan säga att den högste ledaren är inkapabel till att leda landet och här framträder en intressant paradox.

I den amerikanska konstitutionens 25:e tillägg anges att i de fall där presidenten av någon anledning inte kan utföra sina plikter, ska vicepresidenten ta över. Klappat och klart i en sådan här situation kan man tycka. Men icke. När presidenten har fått lungan punkterad av en explosiv kula (22-kalibriga “Devastator”) kan man inte låta vicepresidenten ta över för då skulle det ju se ut som om presidenten faktiskt var så dålig att han inte skulle kunna sköta sitt jobb och det skulle skapa panik i hela nationen, samtidigt som De Röda skulle gnugga händerna.

Två Richard förgyller dock produktionen. Richard Crenna är en hyfsat lik Reagan men som ju ärligt talat inte behöver göra många handtag utom att se lidande, alternativt medvetslös, ut. Richard Dreyfuss är Alex Haig och här känner jag mig ute på bråddjupt vatten. Uppenbarligen finns det en massa antagonism, det förekommer anklagelser om galenskap och Haig får mycket riktigt ett utbrott, men jag har egentligen ingen aning om vad han gör eller varför han gör det.

Jag satte mig framför The Day Reagan Was Shot i hopp om en ny The Assassination of Richard Nixon. Istället fick jag en mycket förvirrad Pogo Pedagog.