alt. titel: Rogue Assassin

Jason Statham spelar FBI-agenten John Crawford med fru, barn och ett schysst hus. Han har en skön relation med partern Tom Lone (totally BFF) och familjerna umgås flitigt. Han tycks helt enkelt vara ganska nöjd med tillvaron.

Så kan vi ju inte ha det. Filmen hoppar därför snabbt tre år framåt i tiden och tadaaa, här har vi den Statham we all know and love: sturig, dyster (hela tiden gränsande till förbannad) och våldsam. Allt tack vare den lönnmördare, kallad Rogue, som tre år tidigare tog livet av partnern och dennes familj, vilket i sin tur också lett till skilsmässa mellan Crawford och hans fru. Crawford jobbar nu uteslutande med asiatisk organiserad brottslighet inom FBI och har vigt sitt liv åt att få tag på lönnmördaren som slog hans liv i bitar. Han får sin chans när relationerna mellan yakuzan och triderna i San Fransisco snabbt försämras.

Känslor finns det naturligtvis inte plats för i denna balls-to-the-walls-action, det förekommer några lama försök när Crawfords ex-hustru påminner honom om sonens fotbollsmatch men den typen av irriterande distraktioner försvinner snabbt ut i periferin. Inte heller tycks det finnas plats för skådespelare. Statham är rätt träig som sig bör och Devon Aoki (hon med hamsterkinderna, ni vet) är inte särskilt mycket bättre när hon får prata japanska istället för engelska. Jet Li är naturligtvis duktig på det han är där för att göra, men ser liksom avstängd ut hela tiden.

Jag börjar ana oråd ungefär två sekunder in i War och en snabb slagning på nätet bekräftar: regissör Philip G. Atwell har sin bakgrund i musikvideos och TV-reklam. Det är hypersnabba klipp, pulserande musik för att ytterligare dra upp adrenalinnivån och skottlossning i slow motion. Längre in i filmen glider kameran lika kärleksfullt över snygga kvinnor som över strömlinjefomade silvriga bilar och vapen. Handlingen uppfyller inte mer än de absoluta minimikraven för att hålla ihop tillräckligt mycket för att kunna bära upp explosioner, biljakter och fajter. Men snyggt är det, det går inte att komma ifrån.

War är som att äta på McDonalds; massproducerat, själlöst och opersonligt, men bukfyllande. Och man ska inte blunda för det faktum att detta ibland faktiskt är precis vad man är ute efter. På rätt humör levererar War, varken mer eller mindre.