Casper (1995)

Publicerad i VästerbottensKuriren i augusti 1995

Genealogiska undersökningar har nu visat att lilla spöket Laban har en amerikansk släkting — Casper. Sedan tillkomsten på 40-talet har detta lilla spöke fått både en egen TV-serie och en serietidning.

Carrigan Crittenden (Moriarty) är sur över att hennes far bara lämnade det gamla kråkslottet Whipstaff åt henne som arv. Men när hon får nys om att den gamla byggnaden kanske härbärgerar en skatt blir det annat ljud i skällan. Enda problemet är att Whipstaff är hemsökt av tre otäcka spöken. Carrigan försöker till och med riva stället men de tre skrämmer raskt iväg alla jobbarna. Hennes enda chans är nu Dr James Harvey (Pullman), spökpsykolog. Han påstår att spöken stannar kvar för att hemsöka oss endast av den anledningen att de har ouppklarade affärer och det är hans jobb att försöka lösa deras problem så att de kan få vila i frid. Harveys ankomst tillsammans med dottern Kat (Ricci) ses med blida ögon av Casper som hemskt gärna vill ha någon att leka med medan hans tre farbröder är en smula avvaktande.

Som så ofta när Steven Spielberg är inkopplad är Casper en mycket välgjord film. Tempot är raskt för att ingen älskare av nutida tecknade serier skall finna filmen långtråkig. Personligen är jag ingen älskare av filmer som väldigt specifikt riktar sig till barn, men Casper har något för alla åldrar. En smula Ensam hemma-slapstick, ett par ögonkast åt andra filmer men kanske framförallt Caspers elaka farbröder. De lyckas ge filmen den udd som ofta saknas i barnfilm. Dock måste jag reservera mig mot handlingen som med sina många olika trådar ibland kan kännas lite rörig. Bill Pullman visar att han efter Medan du sov även klarar av mer handgripligt fysisk humor. Men den stora stjärnan är ändå Christina Ricci. Hon påminner starkt om en tuffare och mer självständig Winona Ryder. Det är bara att hoppas att hon kan fortsätta att odla denna integritet.

Casper är lite ovanlig i så måtto att det är en barnfilm som hanterar ett så pass tabubelagt ämne som döden. Utan att gå in allt för mycket på detaljer har man ändå lyckats lägga sig till med ett slags allvarligt-men-ändå-käckt-och-hurtfriskt sätt att närma sig det hela. Även om det resulterar i en viss ytlighet är det ändå bättre jämfört med den sentimentalitet som annars är legio.

Omdöme 2010:

Trean håller väl kanske inte riktigt hela vägen, även om Bill faktiskt är rätt rolig och Christina redan nu var en mycket duktig skådespelerska (även om det är uppenbart att det ibland blev lite för svårt att agera mot en osynlig motspelare). Lite kul är det att det var Devon Sawa som spelade Casper i fysisk form, nästan hans första filmroll, fast några tolv bast var han knappast här. Försök snarare sjutton och därmed hela två är äldre än Christina. Som ju faktiskt lyckats riktigt bra med att hålla fast vid sin skådespelarintegritet (bättre än Winona i alla fall).

Däremot tror jag att man under de gångna femton åren blivit mer bortskämd med filmer som riktar sig både till barn och vuxna (hej, Pixar), för den här kändes nu rätt uddlös, Casper farbröder till trots.

Alla effekterna har inte heller hållit och var jag fick ifrån att det inte skulle vara så sentimentalt vet jag inte — slutet är supersmörigt. Däremot har scoret av James Horner vuxit med tiden och den stilla pianoslingan i “Lighthouse” (ca 2:30 in i klippet) gör allt att man får en liten klump i halsen.

10 reaktioner till “Casper (1995)”

  1. Jag har en bekännelse: Christina Ricci är min enda kändisförälskelse någonsin. Vi är lika gamla och när jag såg Adams Family så påbörjades något som lever kvar än idag. Så, ja, jag har sett den här filmen… 🙂

  2. Wow, uppe sent eller vaken tidigt?! Det är väl en riktigt bra kändisförälskelse — Wednesday Addams rockar! Så du önskade dig själv blonda lockar och en kråsskjorta för att kunna levitera med Kat? 😉

  3. Jag har problem med sömnlöshet (för många gamla synder som spökar, no pun intended). För Riccis skull hade jag lätt fixat blonda lockar och en kråsskjorta och lärt mig levitera. Baklänges. 😉

  4. Ja vem har på riktigt inte varit förälskad i Ricci? Hur kan man inte liksom.

    Casper har jag mest vaga minnen av, minns mest att jag tyckte den var ganska läskig – vilket känns märkligt nu när jag sitter och räknar på det för jag borde ha varit 12 bast när jag såg den. Men ja, tog ett tag innan jag accepterade att man ska dö någon gång och jag hade svårt att befatta mig med ämnet även när det kom till film, barnfilm inkluderat – haha.

  5. @trashisking: Vad gör man inte för kärleken 😉

    @Plox: Hon är som sagt absolut ett bra förälskelseobjekt. Rollmässigt skulle jag nog satsa på DeDe i Opposite of Sex, personlighetsmässigt…varför inte Katrina Van Tassel? Du hade alltså sluppit den hårda skolan med Bröderna Lejonhjärta?

    @RJ: Haha, ja, jag har den inte på DVD om jag säger så… 😉

  6. Sofia: Icke, kan faktiskt vara så att det var just Bröderna Lejonhjärta som framkallade hela den här traumatiska dödsångesten. Men ja, inget ont som inte har något gott med sig – antar jag. 😀

  7. @Plox: Astrid Lindgren och Olle Hellbom vet inte var de gjort. Eller också var det precis vad de gjorde, moahaha 🙂

  8. @Voldo: Bra minnen hoppas jag 🙂 Ja, jag kan tänka mig att det här är en riktigt bra nostalgifilm. Är man över 20 första gången man ser den är förutsättningarna inte riktigt lika goda 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: