Publicerad i VästerbottensKuriren i augusti 1995

Genealogiska undersökningar har nu visat att lilla spöket Laban har en amerikansk släkting — Casper. Sedan tillkomsten på 40-talet har detta lilla spöke fått både en egen TV-serie och en serietidning.

Carrigan Crittenden (Moriarty) är sur över att hennes far bara lämnade det gamla kråkslottet Whipstaff åt henne som arv. Men när hon får nys om att den gamla byggnaden kanske härbärgerar en skatt blir det annat ljud i skällan. Enda problemet är att Whipstaff är hemsökt av tre otäcka spöken. Carrigan försöker till och med riva stället men de tre skrämmer raskt iväg alla jobbarna. Hennes enda chans är nu Dr James Harvey (Pullman), spökpsykolog. Han påstår att spöken stannar kvar för att hemsöka oss endast av den anledningen att de har ouppklarade affärer och det är hans jobb att försöka lösa deras problem så att de kan få vila i frid. Harveys ankomst tillsammans med dottern Kat (Ricci) ses med blida ögon av Casper som hemskt gärna vill ha någon att leka med medan hans tre farbröder är en smula avvaktande.

Som så ofta när Steven Spielberg är inkopplad är Casper en mycket välgjord film. Tempot är raskt för att ingen älskare av nutida tecknade serier skall finna filmen långtråkig. Personligen är jag ingen älskare av filmer som väldigt specifikt riktar sig till barn, men Casper har något för alla åldrar. En smula Ensam hemma-slapstick, ett par ögonkast åt andra filmer men kanske framförallt Caspers elaka farbröder. De lyckas ge filmen den udd som ofta saknas i barnfilm. Dock måste jag reservera mig mot handlingen som med sina många olika trådar ibland kan kännas lite rörig. Bill Pullman visar att han efter Medan du sov även klarar av mer handgripligt fysisk humor. Men den stora stjärnan är ändå Christina Ricci. Hon påminner starkt om en tuffare och mer självständig Winona Ryder. Det är bara att hoppas att hon kan fortsätta att odla denna integritet.

Casper är lite ovanlig i så måtto att det är en barnfilm som hanterar ett så pass tabubelagt ämne som döden. Utan att gå in allt för mycket på detaljer har man ändå lyckats lägga sig till med ett slags allvarligt-men-ändå-käckt-och-hurtfriskt sätt att närma sig det hela. Även om det resulterar i en viss ytlighet är det ändå bättre jämfört med den sentimentalitet som annars är legio.

Omdöme 2010:

Trean håller väl kanske inte riktigt hela vägen, även om Bill faktiskt är rätt rolig och Christina redan nu var en mycket duktig skådespelerska (även om det är uppenbart att det ibland blev lite för svårt att agera mot en osynlig motspelare). Lite kul är det att det var Devon Sawa som spelade Casper i fysisk form, nästan hans första filmroll, fast några tolv bast var han knappast här. Försök snarare sjutton och därmed hela två är äldre än Christina. Som ju faktiskt lyckats riktigt bra med att hålla fast vid sin skådespelarintegritet (bättre än Winona i alla fall).

Däremot tror jag att man under de gångna femton åren blivit mer bortskämd med filmer som riktar sig både till barn och vuxna (hej, Pixar), för den här kändes nu rätt uddlös, Casper farbröder till trots.

Alla effekterna har inte heller hållit och var jag fick ifrån att det inte skulle vara så sentimentalt vet jag inte — slutet är supersmörigt. Däremot har scoret av James Horner vuxit med tiden och den stilla pianoslingan i “Lighthouse” (ca 2:30 in i klippet) gör allt att man får en liten klump i halsen.

Annonser