Det händer inte ofta, särskilt inte med skräckfilm, men ibland blir man faktiskt glatt överraskad. Reeker visade sig inte alls vara den trötta teenskräckis som man sett en miljon gånger förut, utan en ganska pigg teenskräckis som använder det man sett en miljon gånger förut på ett ibland rätt innovativt sätt. Riktigt skrämd blir man kanske inte men den har åtminstone glimten i ögat och ambitionen att göra en slasherrysare baserad på lukt utan att ta till en massa fishumor är värd en eloge.

På väg till en ökenrave/Burning Man-spektakel blir fem ungdomar strandsatta vid ett övergivet motel. Och nej, de är faktiskt inte där av egen fri vilja, de har fått soppatorsk. Tror vi att mobilerna har täckning? Tror vi att de fasta telefonerna fungerar? Tror vi att de ens kan få in någonting på radiofrekvenser? Självklart inte och till råga på eländet känner de en riktigt otäck lukt (visualiserad genom vågig stink-bild), det luktar faktiskt som smältande lik. Och det tycks inte komma från den döda hjorten som helt plötsligt dyker upp i motellets reception för att sedan lika plötsligt försvinna igen.

Reeker funkar som sagt riktigt bra, det är plötsliga uppdykanden och försvinnanden, det är konstiga meddelanden och röster i telefoner och det är ett monster som inte lyder under några naturlagar utan kan dyka upp när och var som helst och som tacknämligt nog oväntat länge får förbli en sprakande och fladdrande skugga (som kan bli rysansvärt materiell när det behövs). Till detta kommer faktiskt en del bra och oväntade humorelement samt karaktärer som för en gångs skull beter sig vettigt och inte springer runt som halshuggna höns så fort de blir skrämda av en ökenråtta.

En guldstjärna i kanten till den som snodde idén från The Texas Chainsaw Massacre att ha med en karaktär som har en funktionsnedsättning men vars del i filmen inte är hans funktionsnedsättning. Visst gör man en poäng av den extra skrämskryddan att Jack inte kan se sin antagonist men det kommer rätt långt in i filmen, när han redan är etablerad som en person.

Ytterligare en guldstjärna går till den som lyckades övertala veteranen Michael Ironside att ställa upp på ett hörn, ett lika säkert som välkommet birollsskådiskort.

Men om vi nu ska vara realistiska: Reeker är knappast lika skrämmande som Ringu (asiatisk skräckfilm skrämmer skiten ur mig) eller lika tajt som Scream. Sluttwisten funkar men kan inte med bästa vilja i världen kallas originell. Delhandlingen som inbegriper den knarklangande läkaren snubblar i bästa fall med lite vid sidan av. Att ett par, som är störtkåta på varandra och är fulla/höga, inte bara i flera minuter skulle hångla med kläderna på utan dessutom därefter sedesamt krypa under täcket — I don’t think so… Men för en popcornkväll i TV-soffan duger den alldeles utmärkt.