X3: Laugh It Up, Fuzzball: The Family Guy Trilogy (2007-2010)

Om man inte alltid själv kan få nya och fräscha idéer och tycker att det känns lite unket att bara stjäla rakt av, finns ju alltid parodier. Och vad passar väl bättre för parodier än en serie som nästan byggt hela sitt rykte på nickningar som ibland gränsar till Parkinson-spasmer till framförallt amerikansk populärkultur? Nej, inte The Simpsons, utan en annan animerad serie som i vissa avseenden nästan kan ses som en (något mer grovkornig för att uttrycka det milt) hommage till The Simpsons: Family Guy.

I sammanhanget bör tilläggas att Family Guy-versionen knappast är den första Star Wars-spoofen, bland de mer välkända är Mel Brooks Spaceballs och Robot Chickens stop motion-dockversion. Till och med Lucas själv har gjort två mocumentaries med Star Wars-tema.

Blue Harvest (2007)

Blue Harvest inledde sjätte säsongen av Family Guy och firade det faktum att det var hela 30 år sedan den första, banbrytande, filmen släpptes på bio. Titeln i sig är en kärleksfull blinkning till den ursprungliga trilogin, Blue Harvest var nämligen den fejkade arbetstiteln för Return of the Jedi. Familjen Griffin sitter och tittar på TV när strömmen plötsligt går. I brist på bättre aktiviteter börjar pappa Peter berätta historien om Star Wars — hur två robotar hamnar i händerna på den unge Luke Skywalker och leder honom till Obi Wan Kenobi. De lierar sig i sin tur med Han Solo och Chewbacca… och, ja, jag tänker helt fräckt förutsätta att de allra flesta känner till resten av historien. Den torde vara svår att undvika även om man aldrig har sett filmerna (och har man inte gjort det borde man kanske göra slag i saken, de torde numera i princip tillhöra Västerlandets allmänbildning).

Blue Harvest har på ett alldeles utmärkt sätt lyckats kondensera ned den ursprungliga filmens 121 minuter till blott 48, när jag ser den tecknade versionen är det knappt att jag kan komma ihåg vad som egentligen blivit utelämnat. Att porträttera alla de klassiska Star Wars-karaktärerna som karaktärer från ramserien gör att man även kan jobba med de redan etablerade relationerna på ytterligare en nivå (vilket dock naturligtvis förutsätter att man är ganska välbekant med inte bara Star Wars utan också Family Guy).

Så har exempelvis kvarters-pedofilen Herbert blivit Obi Wan och har därför andra intressen vad gäller Luke (i familjens son Chris Griffins skepnad) än att bara göra honom till en fullfjädrad Jedi. Stackars dottern Meg (som alla hatar) får inte göra så mycket annat än att vara dianoga-monstret i Dödsstjärnans soprum (hon får fortsättningsvis också bara medverka som asteroidmask i tvåan och som treans Sarlacc) medan Stewie inte särskilt överraskande är Darth. Just den vinkeln körde man ju med redan i Spaceballs, men det går inte att komma ifrån: det är roligt att se en liten Darth Vader med en stor hjälm.

Blue Harvest bjuder också på lite meta och den i mitt tycke absolut roligaste scenen i hela filmen. När Luke, på kvällen innan han måste jaga R2D2 ute i öknen, står och ser ut över vidderna sväller ”Binary Sunset” fram, precis som i originalet. Luke vänder sig då mot kameran och presenterar John Williams som står och dirigerar The London Symphony Orchestra. När Luke dagen efter skyndar tillbaka från Obi Wan, upptäcker han att hans faster och farbror har blivit mördade men de är inte de enda offren. John  Williams har också strukit med och Luke måste nu nöja sig med Danny Elfman (som  emellertid snart dekapiteras meddelst ett lasersvärd). Musikmässigt är muzakversionen av “Imperial March” som spelas i hissarna på Dödsstjärnan också underbart skön.

Man har lagt in en hel del skämt som faktiskt inte är parodier (när Leia ska försöka skicka en mpeg till Obi Wan genom R2D2 är det så krångligt att han beslutar sig för att överlämna den själv; Han Solo och Chewbacca snor med sig en soffa från Dödsstjärnans soprum) eller åtminstone inte parodier på Star Wars (men väl hänvisningar till annan popkultur). Blue Harvest är otroligt rolig men det gäller att hänga med i svängarna och om du är totalt obekant med Star Wars och/eller Family Guy eller tycker att ingetdera är särskilt underhållande är det här nog inget att önska sig i nästa års julklappsstrumpa.

Something, Something, Something, Dark Side (2010)

Blue Harvest blev en lite oväntad framgång och därför avslutades den åttonde säsongen av Family Guy med ytterligare en Star Wars-parodi. Återigen går strömmen när familjen egentligen vill titta på TV (Stewie Griffin: ”What is this, Iraq?!” Som sagt, Family Guy tvekar inför väldigt lite…) och återigen måste Peter berätta en historia. Han börjar med Black Snake Moan men blir snart ombedd att fortsätta sin Star Wars-saga istället.

Vi får genom en ”opening crawl” (varje dag lär man sig något nytt: det är vad man döpt Star Wars speciella introduktionstextstil till. Alltså inte typsnittet (News Gotic) utan hur texten flyter över bilden bort från tittaren och till slut försvinner i en fjärran horisont) veta mycket lite om de händelser som lett fram till de nuvarande i filmen, istället passar filmmakarna på att i likhet med The Simpsons driva med sitt produktionsbolag Fox. Publiken får veta att 20th Century Fox trodde så lite på den första Star Wars-filmen att man lät George Lucas få ensamrätt på all merchandise. Texten vänder sig därefter direkt till de tittare som är aktieägare i bolaget och frågar om de verkligen vill äga aktier i ett bolag som agerar så kortsiktigt?

Historien: ni vet vad som gäller… Återigen har man lyckats väldigt bra med att plocka ut de huvudsakliga scenerna men däremot känns det som om Something… har mindre av ”egen” humor så att säga och nästan enbart består av möjligheter att påpeka logiska luckor i den ursprungliga filmen eller hänvisningar till andra TV-serier (The Jetsons, Cops, The Real World), komiker (Don Knotts, Rodney Dangerfield) och/eller filmer (National Lampoons Van Wilder, Rocky IV). Man har också plockat in ännu fler Family Guy referenser — den AT-AT Walker på Hoth som blir fälld håller sig om ett ben och suger in luft mellan tänderna och hushållerskan Consuela får be Darth om Windex i de mest olämpliga situationer.

Missförstå mig rätt, det är fortfarande väldigt roligt när rebellerna ska evakuera Hoth och bestämmer sig för att av alla tre dimensioner de kan utnyttja för flykt ändå måste flyga rakt mot den väntande fientliga rymdflottan. Eller när man får se rymdimperiets egen rekryteringsfilm — ”Our ships are big triangles!”. Men Something… står mindre på egna ben än Blue Harvest. I nästan ännu högre grad gäller att hänga med på alla popkulturella referenser men visst är det rätt kul när man i slutet retas med Seth Green (som bland annat gör Chris Griffins/Luke Skywalkers röst och som dessutom producerar Robot Chicken) och låter honom storma ut ur rummet i vredesmod vid omnämnadet av Without a Paddle (en film som fått ynka 14% på Rotten Tomatoes och innehöll bland andra just Green och Matthew Lillard ).

It’s a Trap! (2010)

Redan 2009 sades det att man arbetade på att fullfölja trilogin — It’s a Trap släpptes först på DVD och Blu-Ray i december 2010 för att därefter sändas på TV i USA under 2011.

Familjen Griffin närmar sig med tveksamhet den tredje Star Wars-delen men vad göra när det är strömavbrott (igen!)? Opening crawl jobbar rejält på att sänka förväntningarna hos tittarna och menar på att det här var något som man i princip var tvungen att göra eftersom de två första delarna hade gått så pass bra.

Historien är återigen välkänd: Leia tinar upp Han för att rädda honom men det hela är en fälla och hon är dömd att tillbringa sina dagar vid fastkedjad vid Jabba the Hut, iförd den numera klassiska guldbikinin, tills dess att Luke kommer och ordnar upp det hela (bland annat genom att fajtas med en Rush Limbaugh-Rancor). Därefter utspelas majoriteten av filmen på den nya Dödsstjärnan (som förvisso inte har ett värmeschakt ditplacerat enbart av estetiska anledningar, men väl en frilagd energikärna) och Endor.

Framförallt händelserna på Endor har man tuffat till lite, vilket ewok-hatare världen över sannolikt är tacksamma över. Han Solo menar att plotten måste bli mörkare och tvingar rymdimperiesoldater att gräva sina egna gravar. Man ser ewoker inte bara slunga lite sten utan också (utifrån handlingen fullt rimligt men kanske inte så lämpligt i det mer barntillåtna originalet) gå omkring och sticka ned mängder med sårade Stormtroopers.

Dementin i opening crawl kommer lyckligtvis på skam, det här är fortfarande extremt underhållande. Framförallt eftersom man lyft Seth Green-förolämpningarna till nya nivåer, men också för att han äntligen får en chans att ge igen mot Seth MacFarlane (ja, det är fruktansvärt inkrökt, men som all humor av den här typen riktar den sig ju främst till en publik som njuter av att veta att alla inte fattar det inkrökta). Alla trilogins delar är fullsmäckade med roliga cameos och inklipp, här får vi exempelvis äntligen stifta bekantskap med Jean-Luc Picard och Worf (Patrick Stewart är dock en långlivad MacFarlanekompanjon). Man har också lagt in ett kortkort (för att vara Family Guy) klipp med countrysångaren Conway Twitty och utrustat honom med en förvånansvärt realistisk Darth Vader-hjälm.

Möjligen finns det bara ekonomiska motiv bakom (även om man skulle kunna tycka att herr Lucas borde ha tillräckligt vid det här laget) men Laugh It Up, Fuzzball hade inte kunna göras utan George Lucas medgivande och sannolikt mer eller mindre aktiva medverkan, vilket i min bok tyder på en viss självdistans. Gänget bakom den animerade parodin har exempelvis fått använda John Williams musik och det allra minsta Blaster-piong låter precis som det ska. Eftersom man utöver det lagt sig vinn om att noggrant återskapa framförallt de olika rymdskeppen in i minsta detalj och dessutom bjuder på en hel del kärleksfull (á la Family Guy givetvis) och finurlig humor är den här paroditrilogin definitivt något att göra en liten våg för i soffan.