Att vara ett mobbningsoffer är aldrig kul men frågan är om det inte är ett extra litet helvete att vara det på ett stenhårt ungdomsfängelse. Dave har till slut tröttnat på att bli hånad, fysiskt och psykiskt trakasserad och nedpissad och snittar en natt upp handlederna.
Självmord i sovsalar är inget som ser bra ut i ledningens böcker och man beslutar att hela gruppen som delade sal med David ska förpassas till en avlägsen ö för lite karaktärsdanande vildmarksliv till dess att saker och ting har lugnat ned sig. Killarna är måttligt förtjusta i idén men tycker att saker och ting ser lite ljusare ut när det visar sig att ön också befolkas av ett gäng från en kvinnlig motsvarighet till deras inrättning. Fast den där luffaren man hittar fullkomligt sönderriven är ju lite obehaglig förstås…
Framförallt är det naturligtvis gruppdynamiken som står i fokus i Wilderness. Ingen av våra ungdomsbrottslingar är egentligen någon särskilt positiv karaktär, inledningsvis grasserar tjafs av mer eller mindre allvarlig karaktär och när gruppen pressas förfaller man snabbt till öppna hot och småsinta hämndaktioner.
På det hela rätt trovärdigt och mest intressant framstår så småningom relationen mellan översittaren Steve och hans handgångne man Lewis. Steve är en väl avvägd karaktär, absolut inte bottenlöst ondsint à la Magneto utan mer vanligt självisk, småaktig och renons på empati. En sådan där typ som finns lite överallt och ser det som sin rättighet att göra livet surt för de som inte kan eller vill säga ifrån. En styrka i filmen är också att vi slipper halvljumma pseudopsykologiska förklaringar till Steves beteende (”My mommy didn’t love me”).
Wilderness krånglar inte till saker i onödan och har generellt gjort vettiga val. Manuset är tajt och de minuter när det egentligen inte händer något är få. Trots det känns tempot aningens segt, det är som man inte riktigt fått snurr på filmhjulet.
Krypande paranoia känner man inte av, skrämseleffekterna är hyfsade och välplacerade medan äckeleffekterna är för utdragna och tyvärr inte funkar särskilt bra. När man väl fått klart för sig vad som händer och varför blir det väldigt platt, filmen är som vanligt mest effektiv när man hålls undrande. Musiken är inte dålig i sig men känns malplacerad och skulle ha passat bättre i en fantasyrulle.
Agerandet svajar för att uttrycka det milt. Å ena sidan har vi exempelvis Karly Greene som verkligen inte presterar några storverk. Å andra sidan har vi Sean Pertwee som bland annat känns igen från Equilibrium och Dog Soldiers samt Alex Reid (som Irak-veteran) från bägge Decent-filmerna. Dessutom tycks Toby Kebbell vara en stjärna på väg uppåt med roller i Prince of Persia, The Sorcerer’s Apprentice och, nu senast, John Wilkes Booth i Robert Redfords The Conspirator.
Wilderness blir tyvärr lite av en sådan där Jaha-film, inte särskilt bra men heller inte uppseendeväckande dålig. En Blackboard Jungle med drag av Lord of the Flies. Då känns regissörens Deathwatch från 2002 betydligt mer intressant med zombies i första världskrigets skyttegravar.
Sara på Glory Box tyckte däremot att Wilderness var en ”överraskande bra survival horror-skräckis”. Vad tyckte du?
Rörliga bilder och tryckta ord 
Har inte sett denna men jag vet inte…. Är det nåt att lägga i måste-se-högen? Din tvåa kändes ändå väldigt svag om jag läser mellan raderna.
Jag tycker inte det, den hade goda förutsättningar men föll spänningsmässigt igenom rejält mot slutet. Kanske inte lika tidsslösande som Splinter men det är det sannolikt inte mycket som är? 🙂
”Sara på Glory Box tyckte däremot att Wilderness var en ”överraskande bra survival horror-skräckis”.”
Jag vet inte om det ”däremot” platsar egentligen, för jag tyckte inte att den var ett mästerverk. 🙂 Det görs så mycket skit i den där genren, så jag blev positivt överraskad. En svag trea av fem. Den var underhållande, jag blev äcklad och den kändes stabil på det hela taget. Inget mästerverk men en klart godkänd film i genren. 🙂
Death Watch låter intressant. Herreminje vad lite skräck jag ser nuförti’n …
@Sara: Däremot:et var nog mer för att markera att du tycktes gilla den bättre än jag i alla fall. Det kanske finns en anledning till att skräcfilmstittandet avtagit? Som du säger, man får slogga igenom enormt mycket skit för att hitta pärlorna.
Sofia – Yes, jag fattar. 🙂 Ville bara förtydliga att den var en svag trea och inte t.ex. en fyra i min bok! (eftersom jag inte hade skrivit ut något betyg på bloggen)
Ett tag gillade jag att titta på dåliga skräckfilmer, men jag såg så mycket under en period, att jag blev proppmätt en dag. Sedan har jag även blivit känsligare med åren.
Widerness är precis som Sara säger en ganska glasklar trea men det var ett tag sedan jag såg och slutet har jag glömt. Jag tyckte Deathwatch var lite halvseg, orginell dock.
@Sara: Intressant, för min del är det nästan tvärtom. Mindre känslig, alltså.
@filmitch: Deathwatch är kanske är en sådan där film som låter bättre på pappret än vad den blev i verkligheten.