Woodstock — 3 Days of Peace & Music (1994)

Publicerad i Västerbottenskuriren ?

Det finns tillfällen och händelser som antingen formar en generation eller som formas av den existerande genaretionen till att bli ikoner och symboler. Woodstock är en sådan händelse som på något sätt personifierar hela den sextiotalistiska rörelsen med allt vad det innebar av fredsrörelse, sexuell frigörelse och drogkultur.

Folkets Bio visar nu alltså en relativt ny version av en dokumentärfilm som tidigare varit i distribution i kortare skick och den stora skillnaden är att man i denna version får sig mer musik till livs. Dokumentärfilmer innebär ju som alltid ett problem när det gäller porträtterandet av “verkligheten”, men skildringen av Woodstock måste sägas känns mindre konstlad än många andra. Dock skall man vara medveten om att detta är en film som stödjer den något idealistiska bild av Woodstock som man i dagens läge vanligen har, man kanske till och med skulle kunna säga att filmen har skapat den bilden eftersom den var i distribution redan 1970, bara ett år efter den famösa festivalen.

Rent filmiskt sett är Woodstock intressant; ett extremt vidvinkelperspektiv tillåter ganska roliga och innovativa grepp med tredelade bilder och panoreringar över ett enormt folkhav (det sägs att det var 400.000 pers närvarande, men ingen vet säkert). Den behandlar också festivalen på ett lätt tematiskt sätt, vissa låtar illusteras till exempel av alla barn som var närvarande eller av den osannolika mängd marijuana som gick upp i rök. För er som tror att detta bara en skildring rakt upp och ned av en flock människor som står på scen, se filmen och tänk om!

Dock är det ju musiken som är det viktigaste och många av de närvarande artisterna gör här sina bättre framträdanden trots klagomål över dåligt arrangemang och långa väntetider. Legender som Jefferson Airplane, Jimi Hendrix och the Who framför musik skriven med både hjärta och hjärna. Scenen är byggd av trä, man har inga headsets eller ljusshower eller high-tech. Men trots att det är snart trettio år sedan är det helt klart att musiken har en rå styrka och nerv som Take That helt enkelt inte kan matcha.

Så här i efterhand är det lätt att bli lyrisk och prata om Woodstockkänslan av “peace, love and understanding”. Kanske var det ingenting mer än nästan en halv miljon ungdomar, höga som hus, som satt i leran och lyssande på musik. Å andra sidan kan det också vara en av de få gånger när en halv miljon människor blev del av något som var större än den enskilde individen.

(Skriven i samarabete med Rickard Borg och Pär Eliasson)

Kommentar 2010:

Jag har inte sett om den här, istället följer en recension av Ang Lees Taking Woodstock. Det vi såg på Folkets Bio när det begav sig var alltså den Director’s Cut som släpptes 1994, men jag vet tyvärr inte när den visades i Sverige. Sannolikt var det senare. Det får anses vara ett bra betyg till filmen och musiken att jag gillade den så skarpt trots att detta både var och är musik som jag inte lyssnar särskilt mycket på. Fast Joan Baez var jäkligt tråkig och ”Star Spangled Banner” är liiite väl lång…

Taking Woodstock (2009)

Taiwanesiske Ang Lee tycks ha bestämt sig för att tackla riktigt ur-amerikanska ämnen i sina filmer. I Ice Storm var det förortsångest, i Hulk var det superhjältar och i Brokeback Mountain var det cowboys (with a twist…). I denna hans senaste film är det alltså dags för ”three days of peace and music” — Woodstock.

Elliot är hemma över sommaren för att hjälpa sina föräldrar med deras motel El Monaco som går minst sagt knackigt. De får be banken om uppskov med lånen och de få gästerna är inte så villiga att betala extra för handdukar. I en lada på gården har teatergruppen The Earthlight Players hyrt in sig för att öva in en modern tolkning av Tjechovs ”Tre systrar” men eftersom de knappt har råd att köpa mat blir det lite tajt med hyran.

Elliot är dock en driftig ung man som bland annat brukar sätta upp en liten musikfestival varje sommar. Det här året får han nys om att grannstaden precis har tackat nej till en festival kallad Woodstock och tycker att det nog skulle kunna vara bra med lite inflöde av pengar till staden. Han tar kontakt med organisatören Michael Lang och en lokal bonde, Max Yasgur, hyr ut sina fält. De övriga stadsinvånarna är föga förvånande inte särskilt trakterade av tanken på tusentals hippies som kommer att råna folk på dagarna och våldta boskap på nätterna.

Den som ser Taking Woodstock ska knappast förvänta sig en ny Brokeback Mountain. Beskrivningen av den historiska musikfestivalen ges förvisso ur ett lite annat perspektiv än det vanliga genom Elliot (som faktiskt aldrig kommer fram till själva musiken) och är både rolig, charmig och avslappnad. Däremot känns det inte som om varken Lee eller manusförfattaren Schamus (som utgick från Elliot Tibers självbiografi) har ansträngt sig särskilt mycket för att distansera sig från Woodstock-mytologin.

Alla hoppar omkring nakna och höga, allt är ”far out” eller ”groovy” och det var verkligen ”three days of peace and music” (även om man som sagt inte får uppleva något av musiken — ett sätt att undvika copyrightproblem?). Emile Hirschs tycks ha försett sig på Deer Hunter inför rollen som vietnamnveteranen Billy och dennes närvaro sätter sig aldrig riktigt. Sannolikt var Lees tanke att Billy skulle påminna om den betydligt brutalare verklighet som samtidigt pågick i en annan världsdel men ändå påverkade USA så massivt men karaktären hänger mycket löst.

Istället blir detta Imelda Stauntons film, i rollen som Elliots mor Sonia. En rysk judinna som flytt undan hunger och pogromer, en kvinna som tvingats vara hård för att överleva och nu inte kan släppa någon in på livet, inte ens sin egen son. Staunton är fullkomligt magnifik som den maniskt ekonomiska Sonia och jag tror aldrig att jag har sett henne bättre, inte ens i Vera Drake.

Annonser