En natt försvinner Säbjörns maka Alfdis från Möckelön utan ett spår. Säbjörn gör sitt bästa för att sköta gården och de två sönerna Svarte och Kåre men det går väl lite si och så med det. Gårdens trälar kan han inte hålla ordning på eftersom han ofta är borta på grund av sitt yrke som namnkunnig skeppsbyggare och när han är hemma sitter han allt som oftast och surar över en mugg mjöd. Svarte kan han nästan inte se på då sonen med sitt korpsvarta hår påminner alltför mycket om kvinnan han älskade nästintill vanvett. Kåre skämmer han i sin tur bort så mycket att han odlar en livslång osämja mellan bröderna.

Så snart han kan ger sig Svarte iväg på handelsresor i öster och där träffar han så småningom den sköna sidenhandlardottern Milka. Milka älskar Svarte lika mycket som han älskar henne och hon följer med honom till Möckelön. Föga anar de att Säbjörn redan lovat bort Svarte till den fruktade Storködrotten och dennes svagsinta dotter Gyda.

Katarina Mazetti har med Blandat blod skrivit den första delen i Historiska Medias seriesatsning Släkten, där Sigrids hemlighet av Karin Wahlberg fortsätter att följa Milkas dotterdotter Sigrid i Sigtuna. Till skillnad från Sigrids hemlighet är Blandat blod emellertid en riktigt bra historisk roman, Mazetti har lyckats att få sin kunskap att obehindrat flöda runt den huvudsakliga historien och den tar aldrig överhanden utan stärker istället historier och situationer befolkade av levande karaktärer.

In i detta historiska 900-tal väver Mazetti in trådar som är nog så relevanta idag: människohandel, religion (hon noterar exempelvis den något ansträngda relationen mellan kristendomen och den traditionella nordiska tron), homosexualitet och kvinnomisshandel (skräp vore det väl annars av denna före detta Freja-medarbetare), men utan att heller detta känns påklistrat och pekpinne-artat.

Även språket flyter på bra, med en lite sjungande, skaldande ton. Det man möjligen skulle kunna vända sig emot är att Mazetti river av en episk familjehistoria av den typen som andra författare skulle kunna dra ut på i minst 700 sidor. Katarina Mazetti fixar det på 250 men själv tyckte jag att antydan till saga/skaldestycke gjorde att man inte fäste sig så mycket vid att det gick lite fort ibland.

Släkten börjar starkt men fortsätter som sagt tyvärr inte i samma stil. Att hoppas på en uppryckning till del tre är nog inte heller realistiskt, då den ska skrivas av Catharina Ingelman-Sundberg. Det är bara att önska att hon har läst på lite bättre den här gången.