alt. titel: Ingenstans i Afrika

Berättelser om judiska familjer som under andra världskriget blir fast i Tyskland eller i Polen och sedan raskt ivägskeppade till läger eller som måste gömma sig i getton och på landsbygden finns det gott om. Däremot är man inte lika van vid historier om de judar som faktiskt hann iväg i tid. Regina och mamma Jettel reser i sista sekunden från polska Schlesien för att ansluta sig till pappa Walter i Kenya.

Regina njuter i fulla drag och blir snabbt vän med kocken Owuor men Jettel har svårt att anpassa sig. I Polen var Walter advokat och familjen välbärgad, i Kenya är han reducerad till en förman på en farm som lider allvarlig vattenbrist. Familjen ska dock snart bli varse att de inte helt kan undfly ett världskrig, framförallt inte i en brittisk koloni.

Sammanhanget runtomkring familjen Redlich är intressant eftersom det som sagt är en historia man inte hört så ofta, jag hade exempelvis ingen aning om att det fanns en judisk församling i Nairobi vid den här tiden. Men i fokus står ändå människorna och relationerna mellan dem. Inte minst Jettels och Walters äktenskap tycks vara byggt på lösan sand, ett förhållande som fungerade i Polen när allt var välordnat och vant men som tunnas ut i den stekande afrikanska solen. Förändringen i balans dem emellan är finkänsligt porträtterad, med Jettel (likt en judisk Kristina från Duvemåla) inledningsvis hemlängtande och missanpassad men allteftersom mer och mer förälskad i den afrikanska livet.

Många är också diskussionerna om nazisterna, hur det som hände kunde hända och ödet för diverse familjemedlemmar. Till en början är framförallt Jettel övertygad om att nazismen och dess härjningar aldrig kan hålla i sig — Tyskland är ju ett kulturland, hemvist för genier som Schiller och Goethe, medan Walter är mer resignerad. När så besked börjar sippra in om vad som händer med släktingar och vänner grips man förståeligt nog av både oro och överlevnadsskuld, hur otillfredsställande livet än ter sig långt borta från den tyska högcivilisationen.

Jag inser att det ord jag oftast tänker på i samband med Nirgendwo in Afrika (som för övrigt vann en Foreign Language-Oscar) är ”intressant” och det blir problematiskt. Jag känner nämligen aldrig med Regina och Walter och Jettel, hur sammansatta och välspelade deras karaktärer än är. Jag blir aldrig en del av familjen och deras vedermödor utan iakttar hela tiden från läktarplats. Det är en välberättad historia, vilket inte är det sämsta, men jag vill ha mer.