X2: Mercury Rising (1998)

Jag hann skriva om Mercury Rising innan jag kom på att jag redan gjort det för lite drygt tio år sedan, så varför inte undfägna min publik med bägge upplagorna? Av någon outgrundlig anledning trodde jag tydligen att filmen skulle ha åldrats som ett bra vin eftersom jag satte mig och såg om eländet. Det är kanske symptomatiskt (för att inte tala om ironiskt) att ordet ”fantasilös” dyker upp både 1998 och 2010…

Kod Mercury

Publicerad i VästerbottensKuriren i september 1998

En egensinnig FBI-agent som är en av de bästa på sitt jobb, men har okonventionella arbetsmetoder och som ofta hamnar i bråk med sina överordnade på grund av sitt heta humör. En statlig säkerhetsbyrå som, när de upptäcker att deras oknäckbara kod inte var så säker som de trodde, inte skyr några medel för att skydda USAs intressen och sitt eget skinn. Ett oskyldigt offer som jagas av byrån eftersom denna är beredd att offra individer för ”the greater good”.

Känns detta igen?? Skulle nästan kunna tro det. Kod Mercury är en hyfsad film i sin genre, men så fantasilös och ooriginell att man ganska snabbt kan räkna ut nästan exakt vad som kommer att hända. Alec Baldwin, men framförallt Bruce Willis, spelar roller som vid det är laget är så välcementerade att de borde kunna ta patent på dem. Baldwin är slätslickad direktör som med nonchalans i blicken dömer en autistisk pojke till döden och Bruce Willis har den sedvanligt trötta och orakade varför-händer-detta-mig-attityden.

Hyr istället första Die Hard på video, en film där Willis fortfarande känns fräsch och där han matchas på ett betydligt bättre sätt av Alan Rickmans terrorist [2010: I det avseendet är affischens blurb ”Bruce Willis Best Film Yet!” inget annat än rent ljug eller möjligen önsketänkande om man vill vara snäll].

Mercury Rising

Simon Lynch är autistisk. Eftersom Mercury Rising är en Hollywoodrulle är han emellertid inte bara autistisk utan även ”savant”. Detta ger hans föräldrar lite större problem än att bara försöka få vardagslivet att fungera runt ett barn med funktionsnedsättning. Simon kan nämligen dekryptera en av myndigheternas mest avancerade koder i huvudet och för detta måste både han och hans familj röjas ur vägen. En utsänd lönnmördare hinner avpolletera Simons föräldrar men Simon själv kommer undan för att hamna i händerna på Art Jeffries, en FBI-agent, som nu måste försöka se till att skydda den lille pojken.

I ”komedin” Throw Momma from the Train finns en scen där Billy Crystal undervisar en klass i ”creative writing”. En kvinnlig deltagare har skrivit en ubåtberättelse utan att kunna ett jota om sagda farkost varför besättningsmedlemmarna, för att dyka, trycker på en knapp ”or something”. Lite samma känsla får man av Mercury Rising. Mercury heter koden som arbetats fram av NSA, men man får exempelvis inte veta något om hur den är uppbyggd. I detta avseende är också titeln något av ett mysterium: vad är det som gör att Mercury stiger och i vilket avseende gör den det?

Den gömda koden presenteras som en symbolmatris, Simon tittar på alla symbolerna, ett tickande ljud hörs för att understryka att kugghjulen nu snurrar i hans lilla skalle och sedan — häpp — har Simon ett budskap från matrisen (exempelvis ett telefonnummer).

I detta avseende skulle den roll som Simon spelar lika gärna ha kunnat vara någon form av dechiffreringspryl som Art Jeffries skulle ha kommit över av misstag, med det undantaget att grabben, till skillnad från en pryl, också gärna springer iväg från den hårt prövade FBI-agenten. Storymässigt gör man alltså inte särskilt mycket av Simons närvaro (manusförfattarna tycks kunna marginellt mer om autism än om koder) och på det stora hela är Mercury Rising mördande fantasilös.

Den tuffar på, aldrig helt ologisk men som sagt heller inte överdrivet påhittig, och hade det inte varit för den sannolikt dyra rollistan samt påkostad scenografi och miljöer hade det här kunnat vara en film med plywoodfronter istället för datorer på det som ska föreställa NSA:s kontor. Man förfaller till och med till billiga flashbacks i svartvitt av en situation som Art Jeffries uppfattar som sitt stora yrkesmässiga misslyckande.

Mercury Rising har också satsat på en känd barnskådespelare som Simon, vilket naturligtvis skapar ytterligare trovärdighetsproblem kring hela autismgrejen. Ni som varit med ett tag lär känna igen Miko Hughes — ”Boys have a penis, girls have a vagina!”