Runaway Jury (2003)

Rättegångsfilmer har en lång och stolt tradition i USA och det är kanske inte så konstigt. I en juryrättegång finns en lättidentifierad dramaturgi: för och emot samt en händelsekedja som successivt underbyggs med bevis och indicier. Advokat och åklagare måste tilltala både hjärta och hjärna, både känsla och förnuft. Men tanke på det här är det ju nästan lite konstigt att det ofta framställs som att det enda som är mer amerikanskt än att kallas till jurytjänstgöring är att, i likhet med exempelvis Apu Nahaspeemapetilan, försöka slippa undan det.

Ytterligare en sådan smitare är Nick Easter, men när han för domaren försöker förklara att han har en viktig bettingtävlig han måste vara med i faller bönerna på hälleberget och Nick blir mer eller mindre beordrad att sitta i juryn. Målet är ett högprofilerat sådant, en änka försöker stämma en vapentillverkare för att en galning alltför lätt kunde få tag på vapen och skjuta hennes make.

De onda vapentillverkarna identifieras lätt medelst karavaner av anonyma svarta bilar, mörkbetsat trä i ståndsmässig biblioteksmiljö, uppstoppade djurhuvuden och icke minst jurykonsulten Rankin Fitch — en man som lever på att se till att hans klienter får den mest fördelaktiga jury som pengar, hot och löften kan köpa. På rättegångsspelplanen iscensätts nu en katt och råtta-lek mellan Fitch, Nick och åklagaren Wendell Rohr där man aldrig kan vara riktigt säker på vem som har övertaget för stunden.

Regissören Gary Fleder låter inte sin publik sväva i någon som helst ovisshet vem det är som har alla moraliska fördelar. Fitch jobbar åt vapenindustrin, ackompanjeras av sinister musik, åker i konvojer av svarta bilar och förlitar sig på en mindre uppsjö av teknik för att kunna övervaka och kontrollera sina offer. Rohr däremot filmas i varma färger samt är enkel och chosefri. Inte nog med det, han är idealist också den jäveln…

Mellan dessa två ytterligheter tillåts man sväva i en viss ovisshet kring bevekelsegrunderna för Nick och hans kvinnliga kompanjon — är de bara ute efter att tjäna sig en hacka på ett system som tycks vara förvånansvärt lättkorrumperat eller har de ett högre syfte med sina manipulationer? De rent principiella frågor som Runaway Jury lyfter är förvisso intressanta men själva händelseförloppet går lite väl snabbt, särskilt på slutet. Man har bara att acceptera att Nick uppenbarligen är en mästare på att spela på människors känslor och attityder.

Runaway Jury blir i slutänden en hyfsad Grisham-thriller men den når aldrig upp till The Firm-nivå, vare sig vad gäller andlös spänning eller hållbar historia.

10 reaktioner till “Runaway Jury (2003)”

  1. Hahaha, jag stör mig ju liiiite mindre på den karln är fröken Fiffi och i den här filmen intas huvudrollen definitvt av Gene Hackman.

  2. Älskar ordet sinister, härligt. Perfekt betyg och recension på filmen. Jag fann firman lite småtrist men har å andra sidan läst allt med grisham fram tills för några år sedan.
    Filmen är underhållande men inte så mycket mer, i boken var det tobaksindustrin som skulle sättas åt.

  3. @filmitch: Åh, vad glad jag blir, en perfekt pick-me-up mitt i årsredovisningsarbete 😀

    Jag har bara läst The Firm men jag gillade Grishams stil, så jag har som projekt att läsa fler. Vad gäller filmerna känns det dock som om det bara är just Firman som står ut lite, alla de andra tycks hamna på ”ok”. Stämmer det med din uppfattning, du som har läst fler av förlagorna?

  4. Har läst hans böcker fram till ”Julfritt” 2002. Bästa eller ja mest underhållande boken var nog The Rainmaker – Regnmakaren. De filmerna jag gillat bäst har varit just Regnmakaren och Klienten resten hamnar på OK och inte så mkt mer det gäller både böcker och film. Boken Firman var bra men som jag sa filmen – ok.

  5. @filmitch: Av de jag har sett måste jag nog säga att The Firm toppar allt. Både Rainmaker och The Client är sådär för min del (men Sarandon är bra i den senare). Finns det inte någon som heter typ Gingerman också? Med Kenneth B?

  6. Har inte sett hela filmen men ganska stora delar. Jag gillar rättegångsfilmer generellt och den här skulle nog få en trea om jag såg hela och gav ett betyg. Gillar att de fokar helt på det där med att välja rätt jurymedlemmar. Det kändes som att bara man fick till rätt jurors så ordnar sig resten.

  7. @Fiffi: Of course — du har koll du. Tror jag började titta på den någon gång men blev aldrig överdrivet engagerad.

  8. @Jojjenito: Ja, det kändes liksom lite som att man fick komma ”bakom kulisserna” på rättegången. Juryval är ju både intressant och spännande men, som du säger, det gick kanske lite väl lätt när själva valet väl var avklarat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: