Rättegångsfilmer har en lång och stolt tradition i USA och det är kanske inte så konstigt. I en juryrättegång finns en lättidentifierad dramaturgi: för och emot samt en händelsekedja som successivt underbyggs med bevis och indicier. Advokat och åklagare måste tilltala både hjärta och hjärna, både känsla och förnuft. Men tanke på det här är det ju nästan lite konstigt att det ofta framställs som att det enda som är mer amerikanskt än att kallas till jurytjänstgöring är att, i likhet med exempelvis Apu Nahaspeemapetilan, försöka slippa undan det.

Ytterligare en sådan smitare är Nick Easter, men när han för domaren försöker förklara att han har en viktig bettingtävlig han måste vara med i faller bönerna på hälleberget och Nick blir mer eller mindre beordrad att sitta i juryn. Målet är ett högprofilerat sådant, en änka försöker stämma en vapentillverkare för att en galning alltför lätt kunde få tag på vapen och skjuta hennes make.

De onda vapentillverkarna identifieras lätt medelst karavaner av anonyma svarta bilar, mörkbetsat trä i ståndsmässig biblioteksmiljö, uppstoppade djurhuvuden och icke minst jurykonsulten Rankin Fitch — en man som lever på att se till att hans klienter får den mest fördelaktiga jury som pengar, hot och löften kan köpa. På rättegångsspelplanen iscensätts nu en katt och råtta-lek mellan Fitch, Nick och åklagaren Wendell Rohr där man aldrig kan vara riktigt säker på vem som har övertaget för stunden.

Regissören Gary Fleder låter inte sin publik sväva i någon som helst ovisshet vem det är som har alla moraliska fördelar. Fitch jobbar åt vapenindustrin, ackompanjeras av sinister musik, åker i konvojer av svarta bilar och förlitar sig på en mindre uppsjö av teknik för att kunna övervaka och kontrollera sina offer. Rohr däremot filmas i varma färger samt är enkel och chosefri. Inte nog med det, han är idealist också den jäveln…

Mellan dessa två ytterligheter tillåts man sväva i en viss ovisshet kring bevekelsegrunderna för Nick och hans kvinnliga kompanjon — är de bara ute efter att tjäna sig en hacka på ett system som tycks vara förvånansvärt lättkorrumperat eller har de ett högre syfte med sina manipulationer? De rent principiella frågor som Runaway Jury lyfter är förvisso intressanta men själva händelseförloppet går lite väl snabbt, särskilt på slutet. Man har bara att acceptera att Nick uppenbarligen är en mästare på att spela på människors känslor och attityder.

Runaway Jury blir i slutänden en hyfsad Grisham-thriller men den når aldrig upp till The Firm-nivå, vare sig vad gäller andlös spänning eller hållbar historia.