Devil (2010)

Devil blev min första film på bio på alldeles för länge, men när man vinner biobiljetter i trevliga tävlingar är det ju bara att tacka och ta emot.

En vanlig dag, lik alla andra arbetsdagar i kontorsskyskrapan vid 333 Locust Street i Philadelphia. Fem, för varandra, främmande människor tar hissen på väg uppåt och därefter upphör alla likheter med en vanlig arbetsdag. För tidigare har någon nämligen tagit livet av sig genom att kasta sig ut genom ett fönster i samma byggnad och, som den inledande berättarrösten informerar oss, ett självmord är att bjuda in djävulen själv.

Kriminalaren Bowden blir kallad till byggnaden på grund av självmordet men involveras snabbt i de fem som nu sitter fast i hissen (eller, om vi ska vara petiga, är det ju hissen som sitter fast). Alla försök hittills att frigöra dem har varit till ingen nytta och nu hävdar en av kvinnorna att hon har blivit attackerad. När man börjar undersöka vilka det är som egentligen sitter fast (och timme ut och timme in tvingas lyssna till en vidrig muzakversion av Don’t sit under the apple tree), blir var och en mer och mer sannolik som förövare allt eftersom olika fakta kommer i dagen. Det handlar här verkligen inte om några oskyldiga små lamm. Och ett efter ett leds lammen hela vägen fram till slaktbänken…

Jag var inledningsvis en smula tveksam till Devil, primärt eftersom herr Shyamalan på senaste tiden producerat allt annat än guldrullar. Men här har han bara bidragit med storyn och så är det istället Brian Nelson som bland annat jobbat med Hard Candy som fått skriva ihop screenplay och John Erick Dowdle (The Poughkeepsie Tapes, Quarantine) har intagit regissörsstolen. Och ta mig tusan om det inte fungerar riktigt bra.

Devil är tajt, både tids- (föredömliga 80 minuter), berättar- och miljömässigt (av naturliga orsaker). Jag har inga problem med att vi inte får veta särskilt mycket om de fem hissresenärerna, relationerna dem emellan känns förhållandevis trovärdiga i den extrema situationen och de relativt okända skådisarna är en bonus (man slipper fundera på ”undras om Brangelina pratar om djävulen med sin månghövdade barnaskara?”). Att en berättarröst redan inledningsvis förklarar premisserna för djävulens närvaro gör att man slipper onödigt krystade ”avslöjanden”.

Både det visuella och det auditiva får stort utrymme. Fotografen Tak Fujimoto är en veteran inom branschen som jobbat en hel del med Shyamalan tidigare men som var med redan 1986 och Ferris Beuller’s Day Off. Devil har en riktigt snygg polerad yta och är full med åkningar upp och ned i hisschakt. Redan den första inåkningen mot Philadelphia över Delawarefloden — upp och ned — gör att man tittar till lite extra. Diverse hissmörkläggningar används effektivt för att höja spänningen och det är frågan om inte mobilskärmar är modernitetens fladdrande stearinljus.

Mörkläggningarna innebär naturligtvis också att den enda vi har att gå på är ljud och här hålls publiken i samma ovetskap som de stackars instängda; diverse hasningar och kraxanden gör att man helst inte vill veta vad som möter en när lysrören väl kommer igång igen. Förutom rena ljudeffekter är scoret av spanjoren Fernando Velázquez (El orfanato, La zona) riktigt effektivt med både pickade thrillerstråkar och bredare orkestrala delar.

Ska man ha några invändningar (och det ska man väl?) handlar de mest om att det luktar lite exotism av det faktum att den enda som är riktigt insatt i djävulsprocessen (och givetvis raskt slår över i någon slags vidskepelsereligiositet) är den katolske mellan-/sydamerikanske säkerhetsvakten. Å andra sidan hade den rollen inte kunnat spelas av en mer tillbakadragen och sekulariserad katolik och än mindre av en lutheran. Dessutom rör sig Shyamalan i slutänden inte alltför långt bort från sin comfort zone av slump-som-kanske-inte-är-en -slump och försoning.

Men jag köper ändå Devil i princip rakt av (uppenbarligen tyckte jag bättre om den än både Fiffi, Andreas och Filmitch) och unnar mig till och med att se fram emot de två ytterligare filmerna som ska vara på gång i vad som kallats The Night Chronicles.

13 reaktioner till “Devil (2010)”

  1. Kul!!!
    Fortfarande inte ett enda underbetyg av Devil av alla recensioner jag läst. Hoppas dom andra två filmerna i trilogin håller samma klass. 🙂

  2. Fin recension och tackar för länken. Jag ser fram mot de andra delarna. Detta kanske kan bli en nytändning för för herr S.

  3. @Fiffi & filmitch: Det är lite kul, nästan alla verkar liksom vilja att det ska gå bra för Shyamalan, eller i alla fall att han ska komma tillbaka och göra bra filmer.

  4. Jag måste säga att jag blir lite sugen på den här, Natten till trots. Jag gillar nämligen djävulsfilmer, i stil med Constantine (ja, jag gillar den!), The Omen, The Exorcist, mm. Det upp-och-nervända korset är snyggt, precis som din text. 🙂

  5. @Jojjenito: Tack, kul att du gillade den. Jag har också en viss faiblesse för felvända kors och vad finns det att inte att gilla med Constantine?! Jag tyckte Devil var ganska bra på att utnyttja spänningsmomentet i den mytologin utan att krångla till det allt för mycket.

  6. Jaha ja, nu måste här tittas på ovanstående.
    Jag var först beredd att avfärda den som ett normalt stolpskott i filmvärlden, men dina glänsande fyra snygga stjärnor inspirerar ju absolut till en titt i alla fall….. 🙂

    Kan detta vara en liten sleeper kanske….?

  7. @Steffo: Ojojoj, vad glad jag blir att du har den inställningen till min betygssättning. Och det trots åsiktsmotsättningar vad gäller vissa julfilmer 😀 Nu ska man väl inte hypa den för mycket (stora förväntningar är inte sällan dåliga förväntningar) men jag fann som sagt ett visst nöje i den. Men sleeper vet jag inte om jag skulle kalla den, Shyamalan känns lite för high profile för det.

  8. Men du, det är ju olika åsikter som är tjusningen med film…och filmbloggar! Det är ju hur kul som helst att läsa om människors olika uppfattningar…och skratta gott när man också HAR samma uppfattningar. Finns en viss spänning i allt det!
    Att läsa ”bloggkamraters” recensioner och tyckanden är sköna stunder! 🙂

    Och vänta bara…du har inte sett alla min julfilmsförslag ännu..;-)..hmhm…tänk på att Bill Murray är på väg in på sin släde också…och Chevy Chase….say no more…say no more…

    …men gott om julskum och must behövs liksom glögg och peppisar!

  9. Jag håller absolut med! Att läsa andras åsikter är alltid stimulerande oavsett om man tänker ”Just så är det!” eller ”Vad i h**e?!”.

    Vad gäller Bill Murray har ju både jag och filmitch våra ståndpunkter klara och Chevy Chase har jag under de senaste åren fått en helt annan uppskattning för.

    Ser fram emot möjligheter att inmundiga rejäla mängder socker i både fast och flytande form.

  10. Trevlig läsning! Får en riktig Twilight Zone-känsla när du skriver att det finns berättarröst med. Kan höra Rod Serlings röst: ”Five strangers are about to enter an elevator. One of them is the devil. Next floor… the Twilight Zone.”

    Vill utan tvekan se filmen. 🙂

  11. @RJ: Tack! Har inte så jättestarka kopplingar till Twilight Zone, men lite sådär var det faktiskt. Jag gillar oftast berättarröster så det här passade mig som hand i handske.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: