Devil blev min första film på bio på alldeles för länge, men när man vinner biobiljetter i trevliga tävlingar är det ju bara att tacka och ta emot.

En vanlig dag, lik alla andra arbetsdagar i kontorsskyskrapan vid 333 Locust Street i Philadelphia. Fem, för varandra, främmande människor tar hissen på väg uppåt och därefter upphör alla likheter med en vanlig arbetsdag. För tidigare har någon nämligen tagit livet av sig genom att kasta sig ut genom ett fönster i samma byggnad och, som den inledande berättarrösten informerar oss, ett självmord är att bjuda in djävulen själv.

Kriminalaren Bowden blir kallad till byggnaden på grund av självmordet men involveras snabbt i de fem som nu sitter fast i hissen (eller, om vi ska vara petiga, är det ju hissen som sitter fast). Alla försök hittills att frigöra dem har varit till ingen nytta och nu hävdar en av kvinnorna att hon har blivit attackerad. När man börjar undersöka vilka det är som egentligen sitter fast (och timme ut och timme in tvingas lyssna till en vidrig muzakversion av Don’t sit under the apple tree), blir var och en mer och mer sannolik som förövare allt eftersom olika fakta kommer i dagen. Det handlar här verkligen inte om några oskyldiga små lamm. Och ett efter ett leds lammen hela vägen fram till slaktbänken…

Jag var inledningsvis en smula tveksam till Devil, primärt eftersom herr Shyamalan på senaste tiden producerat allt annat än guldrullar. Men här har han bara bidragit med storyn och så är det istället Brian Nelson som bland annat jobbat med Hard Candy som fått skriva ihop screenplay och John Erick Dowdle (The Poughkeepsie Tapes, Quarantine) har intagit regissörsstolen. Och ta mig tusan om det inte fungerar riktigt bra.

Devil är tajt, både tids- (föredömliga 80 minuter), berättar- och miljömässigt (av naturliga orsaker). Jag har inga problem med att vi inte får veta särskilt mycket om de fem hissresenärerna, relationerna dem emellan känns förhållandevis trovärdiga i den extrema situationen och de relativt okända skådisarna är en bonus (man slipper fundera på ”undras om Brangelina pratar om djävulen med sin månghövdade barnaskara?”). Att en berättarröst redan inledningsvis förklarar premisserna för djävulens närvaro gör att man slipper onödigt krystade ”avslöjanden”.

Både det visuella och det auditiva får stort utrymme. Fotografen Tak Fujimoto är en veteran inom branschen som jobbat en hel del med Shyamalan tidigare men som var med redan 1986 och Ferris Beuller’s Day Off. Devil har en riktigt snygg polerad yta och är full med åkningar upp och ned i hisschakt. Redan den första inåkningen mot Philadelphia över Delawarefloden — upp och ned — gör att man tittar till lite extra. Diverse hissmörkläggningar används effektivt för att höja spänningen och det är frågan om inte mobilskärmar är modernitetens fladdrande stearinljus.

Mörkläggningarna innebär naturligtvis också att den enda vi har att gå på är ljud och här hålls publiken i samma ovetskap som de stackars instängda; diverse hasningar och kraxanden gör att man helst inte vill veta vad som möter en när lysrören väl kommer igång igen. Förutom rena ljudeffekter är scoret av spanjoren Fernando Velázquez (El orfanato, La zona) riktigt effektivt med både pickade thrillerstråkar och bredare orkestrala delar.

Ska man ha några invändningar (och det ska man väl?) handlar de mest om att det luktar lite exotism av det faktum att den enda som är riktigt insatt i djävulsprocessen (och givetvis raskt slår över i någon slags vidskepelsereligiositet) är den katolske mellan-/sydamerikanske säkerhetsvakten. Å andra sidan hade den rollen inte kunnat spelas av en mer tillbakadragen och sekulariserad katolik och än mindre av en lutheran. Dessutom rör sig Shyamalan i slutänden inte alltför långt bort från sin comfort zone av slump-som-kanske-inte-är-en -slump och försoning.

Men jag köper ändå Devil i princip rakt av (uppenbarligen tyckte jag bättre om den än både Fiffi, Andreas och Filmitch) och unnar mig till och med att se fram emot de två ytterligare filmerna som ska vara på gång i vad som kallats The Night Chronicles.

Annonser