Publicerad i VästerbottensKuriren i december 1996.

Årets julklapp är TurboMan, en actionfigur som ser ut att vara en korsning mellan He-Man och Buzz Lightyear. Howard (Schwarzenegger) har lovat sonen Jamie att han skall få en dylik i julklapp och nu återstår endast ett problem. Howard har nämligen glömt att köpa dockan och måste ge sig ut för att jaga julklappar på självaste julafton. Ett sök som försvåras ytterligare av den enerverande breväraren Myron (Sinbad), vilken också letar efter en TurboMan och som i likhet med Howard inte skyr några medel för att få tag i den. Som om detta inte vore nog stöter dessutom grannen Ted (Hartman) på Howards fru (Wilson) medan han jagar klappar.

Klappjakten bär vissa likheter med den bio-aktuella Monopol. Båda filmerna visar på faran med ett alltför överväldigande reklampådrag och en värld där kommersialism har ersatt känsla. Enda skillnaden är att man i Monopol är medeveten om faran och gör humor av den, i Klappjakten är den ett mål. Det skulle här kunna ordas en hel del om fäder som försöker köpa sina söners kärlek med pengar istället för engagemang men jag skall försöka undvika det i möjligaste mån.

Istället skulle man kunna ta upp Schwarzeneggers ”humoristiska ådra” som fått ta sig uttryck i filmer som Junior, Twins och Dagissnuten. En ådra som till största delen tycks vara beroende av att vi här har en stor karl som beter sig på ett sätt som stora karlar vanligtvis inte gör. I Klappjakten försöker man dessutom göra humor av att vuxna människor är beredda att döda för en leksak, vilket jag har svårt att finna speciellt underhållande — kalla mig humorlös om ni vill. I Hollywood är julen inte bara en säsong när man gör film, utan en säsong där man gör ovanligt sentimentala filmer. Alltså bevisas det i ett ganska smetigt slut att leksaker inte är allt här i världen, men att kärlek är det; något som övriga filmen gör sitt bästa för att motbevisa.

Till sist ett varningens ord till alla fäder: se inte den här filmen med edra barn för då räcker det inte med julklappar den här julen – ni måste vara flygande superhjältar.

Omdöme 2010:

Jag kunde ju inte låta bli att rota rätt på den här gamla recensionen när både Steffo på Flmr och filmitch (i kommentarerna) var rätt positiva till en film som jag bestämt hade för mig sög ganska ordentligt. Och jag hade ju rätt, åtminstone i det att jag inte tyckte den var särskilt bra när det begav sig. Men vem vet, den kanske skulle vinna på en omtitt?

Vad jag minns i alla fall var att Phil Hartman som vanligt var rätt kul som den slemmige grannen. Han var verkligen en gudabenådad komiker med inte minst en fantastisk röst, varför var hans fru tvungen att skjuta honom?