I Baltimore 1962 är det The Corny Collins Show (en gång i månaden är det ”Negro Day”) som gäller på TV. Tracy Turnblad och kompisen Penny Pingleton rusar alltid hem efter skolan till TV:n i Tracys lägenhet (ovanpå skämtbutiken Har-De-Har Hut) där Tracys mamma Edna stryker och knaprar bantningpiller. Genom att vinna en danstävling får Tracy Turnblad chans att vara med i programmet, trots att hon är ”pleasantly plump”. Där blir hon raskt ett hot mot Amber van Tussel (bland annat snor hon Ambers pojkvän, Link), med följden att Amber sprider elaka rykten om Tracy, både på showen och i skolan. Men det är snarare Tracys engagemang i integrationsfrågan som ger henne verkliga problem — med polisen.

John Waters har själv i ett Simpsonsavsnitt fått ge en definition av ”camp” — ”the tragically ludicrous, the ludiocrously tragic”. Egentligen är det väl föregångaren Polyester som passar bättre in i detta campbegrepp, men Hairspray utgör ändå en tydlig övergång mellan den, ganska speciella, filmen och Waters betydligt mer lättillgängliga Cry-Baby. Som alla Waters tidigare filmer utstrålar Hairspray en obönhörlig charm och en obändig glädje.

Det finns förvisso en tydlig händelseutveckling i Hairspray, men logiken i denna ska man inte titta alltför noga efter. Istället är det bättre att njuta av Waters mer eller mindre galna infall (hånglandet i den råttinfesterade gränden), Ricki Lakes sprudlande Tracy, Waters ”go-to-girl” Devine i dubbla roller som Edna Turnblad och TV-kanalägaren Arvin Hodgepile (som myntar repliken ”Baltimore is not ready for integrated dancing!”), det faktum att Debbie Harry skulle kunna vara Jennifer Saunders tvilling, Waters cameo som psykiatern vilken ska ”omvända” Penny och som mumlar ”Negroes?” medan han ger henne elektriska stötar samt en mycket ung Josh Charles i sin första filmroll.

To be continued…