Efter en våldsam olycka är motorcykelpolisen Edward Malus förvisso på benen men i övrigt inte särskilt kry. Han poppar piller som vore de Nonstop, har mardrömmar och är allmänt nervös. Trots att han alltså är långt ifrån i form åker han ändå till ön Summersisle på USA:s nordvästkust efter en bön från sin gamla fästmö som hävdar att hennes dotter är försvunnen och vill ha hjälp att hitta henne. Öns nästan uteslutande kvinnliga befolkning är inte så särdeles vänligt inställda till denne slangpratande, ironiska polis som ställer näsvisa frågor. Han i sin tur blir frustrerad över att han inte tycks få några användbara svar. Och så är det ju alla dessa bin…

Eftersom jag såg denna nyversion av The Wicker Man back to back med originalet är det naturligtvis oundvikligt att man jämför dem och det blir uteslutande till originalets fördel. Man har gjort vissa förändringar i manus, men å andra sidan kan man inte direkt säga att de tillför något. Bland annat är inledningen betydligt våldsammare (vågade man inte lita på att dagens filmpublik skulle tycka att en sketen polisutredning var tillräckligt spännande?). Och hände egentligen med den inledningsvisa planteringen av den uppenbarligen helt okända kvinnan och barnet? I andra lägen är dialogen kopierad ordagrant.

Annars kan vi, föga förvånande, konstatera att remaken i princip är kliniskt ren på sexuella eller ens ekivoka antydningar. Förutom då en hummande hänvisning till fruktbarhetsritualer och scenen där skolflickorna i kör får identifiera majstången som en fallossymbol — inget nakendansande här inte! För att fylla ut handlingen låter man istället Nicholas Cage försättas i livsfara inte mindre än två gånger, men det är inga situationer som för det hela det minsta framåt.

Och så var det ju Nicholas Cage. Inte kan man med bästa vilja i världen hävda att han kan mäta sig med Edward Woodwards sträva och bistra uppenbarelse som Neil Howie. Rent handlingsmässigt blir också Howies stålskodda ångvältande över lokalbefolkningen, utan hänsyn till traditioner eller integritet, betydligt mer begripligt än Cages Malus, vars bevekelsgrunder (och inte minst auktoritet) för att ens befinna sig på Summersisle är mer skakiga. Och även om Malus korståg efter ett tag givetvis övergår till att bli högst personligt lyckas han ändå inte göra sin gradvisa kollaps ens hälften så trovärdig som den moraliskt utmanade konstapel Howie.

Istället för att ställa stram kristendom och lössläppt hednakult mot varandra har vi här kvinnligt kontra manligt, en inte helt ologisk vändning. Men tyvärr kan inte Ellen Burstyns Sister Summersisle mäta sig med Christopher Lees Lord Summersisle (kan någon egentligen mäta sig med Christopher Lee? Skulle väl vara Ian McKellen då…) och offertråden, som man behållit intakt, blir på grund av detta rätt obalanserad. Man spelar heller inte temat fullt ut även om Malus får kalla sina motståndare för bitches några gånger. Öns få män framställs som fega och stumma (har de till och med fått tungan utskuren?) när Malus försöker få deras hjälp mot de ondskefulla kvinnorna, men det blir aldrig mer än en kort passus. Och vad betyder det egentligen att Malus blir placerad i vidjemannens huvud, snarare än dess mage/skrev?

Överhuvudtaget saknar jag stämningen från originalet, den där som först är charmig och bara lite underlig för att, undan för undan, bli fientlig och illavarslande. Angelo Badalmentis musik hjälper inte till, även här blir det en skevhet mellan voluminös orkestermusik och folktrotemat, ett tema som underströks betydligt bättre av små trudelutter om havre och råg. Scenen där personer i djurmasker tittar upp bakom en mur blir här inte alls krypande otrevlig utan mest bara knepig och löjeväckande.

The Wicker Man i uppdaterad upplaga är helt enkelt platt och rätt intetsägande. Gus Van Sants Psychokalkering skälldes för att vara meninglös men hellre då en exakt kopia av en bra film än ett halvhjärtat och blekt plagiat.

Annonser