X3: Little Miss Sunshine (2006)

Vi är tre bloggare som har sett indie-succén Little Miss Sunshine och trots att texterna skiljer sig rätt mycket åt i inställning ska det visa sig att vi betygsmässigt inte ligger särskilt långt ifrån varandra. OBS! Texterna kan innehålla spoilers.

Först ut är Rasmus från RJ:s Filmblogg.

Redan i öppningsscenen då låten How It Ends av DeVotchKa spelas, förstår jag att den här filmen kommer bli någonting alldeles extra. Och det blir den. Little Miss Sunshine är en underbar roadmovie, i vilken en dysfunktionell familj måste åka till Kaliforniern i en risig gammal folkabuss, för att komma till en skum skönhetstävling som systern till modern i familjen har anordnat.

Rollerna spelas av Toni Collette, Greg Kinnear, Abigail Breslin, Paul Dano, Alan Arkin och Steve Carell och filmens realistiska skildring av deras familj balanserar elegant mellan komedi och tragedi – och för tankarna till den fantastiska TV-serien The Simpsons.

Dock måste jag erkänna att jag inte tycker att andra hälften av speltiden är lika bra som första. Scenen hemma runt köksbordet och några av de första ute på vägen är hur bra som helst men när familjen närmar sig Kalifornien, tappar filmen lite av sin energi. Man kan säga att vändpunkten är när farfadern Arkin dör. Däremot så är de allra sista minuterna av hög kvalitet och när hela familjen springer upp på scenen på den där jä-la konstiga skönhetstävlingen och börjar dansa, så mår både de och jag jättebra.

Little Miss Sunshine är en sådan film som man minns långt efter att den är slut. En sådan man blir glad av och en sådan som man vill visa för alla sina vänner och bekanta fort som tusan. ”Ni måste se den, ni måste se den!” skriker man medan man står och gestikulerar med armarna som en tokig orangutang. Till denna trippelrecension såg jag den men en vän som faktiskt aldrig hade sett den förut och jag är glad över att han verkade uppskatta den precis lika mycket som jag gör.

Filmen är också en sådan som det borde göras en uppföljare till. När dess eftertexter rullar känns det sorgligt att säga ta farväl, jag har lärt känna familjen Hoover och vill inte skiljas ifrån dem. Jag vill se mer av dem, jag vill umgås med dem, jag vill sitta i deras risiga folkabuss och titta på den vackra naturen (som förresten ingen av dem kommenterar) tillsammans med dem.

Så jag hoppas att manusförfattaren Michael Arndt sätter sig ner igen och skriver en uppföljningshistoria nu på en gång, antingen till en film eller till en TV-serie (en serie skulle faktiskt fungera lika bra) och att regissörerna Valerie Faris och Jonathan Dayton går med att stå bakom kameran igen.

Filmens fräschhet på Rotten Tomatoes är 91 % och den vann två Oscarsstaytetter. Trots den lilla svackan i mittenbiten så kan betyget inte bli annat än högt.

Näst på tur är Andreas från AddePladdes j-vla filmblogg.

Att inte veta om man ska skratta eller gråta kan ibland vara en positiv känsla, eftersom man då befinner sig mellan två motsatser känslomässigt som egentligen borde repellera varandra. Ett sådant läge gör att det blir tillåtet att känna alla möjliga känslor som går att placera mellan skratt och gråt. Det finns också en baksida och det är när man har samma frågeställning, men inte är speciellt nära att känna några känslor alls. Så är fallet i Little Miss Sunshine som vill vara ett lyckligt Ett pärson farsa-äventyr samtidigt som den vill presentera en mörk studie av en dysfunktionell familj.

Motorn i handlingen är en skönhetstävling den unga dottern i familjen ska ställa upp i. På grund av diverse omständigheter sätter sig hela familjen i en gammal folkabuss och ger sig ut på roadtrip genom landet. Färgstarka karaktärer som minst sagt är omaka samlas i bussen och vad Toni Collettes karaktär ser i Grek Kinnears dito är för mig ett stort mysterium. En så rakt igenom osympatisk människa som hela tiden propagerar med dumma citat som ”dont apologize, it’s a sign of weakness” och ”there’s no sense entering a contest if you’re not going to win”. Att ingen säger emot och tar debatten stör mig nått så grymt. Det enda Kinnear lyckas med är att se ut som en ung Krister Henriksson och alla liknelser med honom är av godo.

Förutom Collette och Kinnear återfinns en homosexuell före detta självmordskandidat spelad av Steve Carell, en prettosmart Paul Dano (refererar man till Nietzsche och är 15 år så är man pretto) och en dunderskön kokainmorfar spelad av Alan Arkin. Allihop representerar intressanta karaktärer som var för sig har egna konflikter, men som i helhet blir nedprioriterat i takt med att filmen velar mellan överdrivna pajassituationer och ärliga ångestutbrott.

Jag tycker visserligen Little Miss Sunshine är en trevlig film som fungerar dugligt som familjeunderhållning, men när det finns ambitioner att göra den till något mer blir jag genast kritisk. Man kan inte göra familjeunderhållning på ett glättigt och tillrättalagt sätt om man vill gå hela vägen. Vilket filmen också visar med ett slut som inte är mer än en stor kalorifylld moralkaka med ett glas blandsaft bredvid.

Betyg 3/5

Och till slut jag själv som lägger mig någonstans mittemellan, åtminstone betygsmässigt.

Med tanke på ett antal traumatiserande bilsemestrar i min gröna ungdom borde jag egentligen reagera på Little Miss Sunshine på sant Lars Norén-sätt: krypa in i öppna spisen (ugnen får väl duga eftersom vi saknar en spis) och skrika ”Jag har sån jävla ångest!”. Framförallt som filmen dessutom fokuserar på upplyftande ämnen som självmord, krossade livsdrömmar och dödsfall. Jag säger borde, för trots ämnesvalen är Little Miss Sunshine en indie-solstråle som lyser upp höstmörkret.

“Welcome to Hell” meddelar Dwayne sin morbror Frank. Man skulle kanske kunna tro att tonåringen syftade på barnskönhetstävlingar, där småflickor blir utstyrda på ett sätt som skulle få en sjögurka att se ut som en barbiedocka.

Men Dwaynes helvete är istället hans familj, som han säger sig hata. Faktum är att han hatar alla. Antagligen känner Dwayne och Frank något slags misantropiskt släktskap, då Frank kommit för att bo hos systerns familj efter ett misslyckat självmord.

Utöver Dwayne och Frank består de dysfunktionella Hoovers av farfar som blivit utsparkad från äldreboendet på grund av en kemiskt relaterad ovana (anledning? ”I’m old!”). Pappa Richard har uppfunnit en niostegsmetod för hur man blir en vinnare istället för en förlorare och som han mer än gärna delar av sig med. Eftersom han inte är särskilt anlitad som talare är det främst den övriga familjen som får ta del av hans livsvisdom (om Franks självmordsförsök till barnen: ”Uncle Frank gave up on himself” eller varför inte ”Don’t abpologize, it’s a sign of weakness”). Lillasyster Olive är helpeppad för att vara med i skönhetstävlingen ”Little Miss Sunshine” och blir coachad i sitt talangnummer av farfar medan mamma Sheryl mest försöker hålla ihop det hela.

Little Miss Sunshine är i allt väsentligt en road movie eftersom större delen av handlingen går ut på att familjen medelst en gammal folkabuss måste ta sig från New Mexico till Kalifornien och Olives tävling. Som en sådan kan man knappast kalla den för nyskapande; familjen genomgår något slags katharsis, utlämnade som de är till varandra, samtidigt som folkabussen framförs i ett allt mer sönderfallande skick.

Filmen behållning ligger istället i finessen i relationerna mellan de olika familjemedlemmarna (framförallt mellan Dwayne och Frank, vilka raskt förenas i hatet mot Richards äppelkäcka sentenser), ett tajt manus (efter filmens tjugo första minuter är hela upplägget klart och alla karaktärer tydligt etablerade), en rapp dialog och inte minst castingen.

Föräldrarna är de mest genomsnittliga, Greg Kinnear och Toni Collette gör bra ifrån sig men hamnar ändå i skuggan av de övriga. Det här var den första lite allvarligare roll jag såg Steve Carrell i och hans självmordsbenägne och cyniske Proustkännare (som dessutom fått efternamnet Ginsburg, *haha*) står sig bra mot den tonårsdeprimerade och intensive Paul Dano som Dwayne (övertygande ranglig trots att han egentligen är 22 bast). Alan Arkin är en tidvis underhållande surgubbe och tvärvigg men samtidigt en kärleksfull farfar. Priset tas dock av Abigail Breslin som Olive (hon blev också nominerad till en Oscar): skönt vanlig, mycket trovärdig och inte en lillgammalt vis replik inom synhåll.

Trots att handlingens road movie är upplagd för hysteriska upptåg känns Little Miss Sunshine förvånansvärt nedtonad, till viss del beroende på soundtracket med bland annat den lätt Yann Tiersen-liknande DeVotchKa. Men det hänger också ihop med att manusförfattare och regissör tillsammans gjort det synnerligt goda valet att inte överdriva skönhetstävlingsvinkeln. De har insett att hela företeelsen i sig är apbisarr och att det räcker med att bara ställa upp en kamera bland de rent otäckt dock-lika och mekaniskt leende småflickorna.

Så. Bra skådisar, intressanta karaktärer, roligt manus, bra musik och ett lätt handlag. Borde inte det göra Little Miss Sunshine till en nära nog perfekt film? Återigen hakar vi fast i det lilla ordet ”borde”, ety två saker skaver alldeles för mycket.

För det första tycker jag att själva klimaxscenen är lite uppenbar, den är helt enkelt inte särskilt överraskande och med tanke på övriga filmens fräschör bryter den av för mycket.

För det andra, och här är börjar det kännas riktigt sorgligt för jag vill verkligen inte störa mig så mycket på den här i övrigt sympatiska och fina filmen, tappar Little Miss Sunshine alldeles för många poäng hos genus-o-metern. Olive är som sagt en pärla, bland annat begåvad med ett oflickigt självförtroende, och här har jag inga som helst invändningar.

Men jämfört med alla de särartade männen, vad är egentligen Sheryls roll i det hela? Jo, att ta om hand och försöka fixa och dona så att alla blir nöjda eller åtminstone hänger med på resan utan att ta livet av sig i processen. Tänker man efter får vi i praktiken noll info om hennes personlighet, utom genom alla de andra karaktärerna: hennes frustration över make och svärfar samt omtanke om och oro över barn och bror. Hon är dessutom den sista att haka på initiativet för det avslutande stödet till Olive, så handlingsförlamad av beundran och kärlek är hon över sina fantastiska män.

I det här fallet känns även Alan Arkins surgubbskaraktär lite obekväm. Jag har inga problem med varken hans tvärhet eller drogberoende, däremot fastnar skrattet rätt långt ned i halsen när han råder sonsonen att passa på att ha riktigt mycket sex. Inte för sexet som sådant utan för att det är betydligt mindre problematiskt att sätta på olovliga tjejer om man som Dwayne själv är olovlig. I annat fall måste man ju ta hänsyn till fängelsestraff och andra besvärligheter.

Jag vet inte om det är tänkt att man ska tycka att en sådan här inställning är charmig bara för att Alan Arkin är gammal (och så är han ju för rar med sin sondotter). Men en gubbslemskaraktär blir ju inte mindre slemmig bara för att han råkar befinna sig ovanför pensionsstrecket. Scenen med motorcykelpolisens initierade höhö-bondande med Greg Kinnear över en bunt porrtidningar signalerar en lika trist och trött manssyn den.

Tråkigt. Väldigt tråkigt. Det slutgiltiga betyget måste ses som ett kvitto på filmens styrka i nära nog alla andra avseenden.