alt. titel: The Nun

Ett antal kvinnor som gick i samma katolska internatskola i närheten av Barcelona är 15 år senare alla ångestridna och pillerknaprande vrak. Och det beror inte på syster Ursulas linjalsmisk, fredagsfisken eller de nakna kuddkrigen (för det är väl det flickor gör på katolska internatskolor?) Något så hemskt hände att de alla svor på att aldrig någonsin tala om det och det vet vi ju hur effektiv tystnad är som skräckbesvärjare. En efter en börjar kvinnorna dö på de mest horribla sätt och det är upp till Eve, dotter till den forna internateleven Mary, att lösa mysteriet.

Dragplåstret i La Monja är att den är producerad av Brian Yuzna, killen som i rask takt brände av Re-Animator och Society och sedan stöp rakt utför med höjdpunkter som Rottweiler och The Dentist 2: Brace Yourself på CV:t (han är på gång med Amphibious 3D, måste ses!). Regissör är Luis de la Madrid, i vanliga fall klippare av riktigt bra filmer som The Devil’s Backbone och kanske inte riktigt lika bra filmer som Diary of a Nymphomaniac (det ska dock sägas att jag dömer detta potentiella mästerverk osett). La Monja är hans regidebut och det kanske säger något att han klippt ett par filmer efter 2005 men inte regisserat igen.

Brian och Luis bestämde sig nog tidigt för att detta skulle bli en effektskräckis och lade följdaktligen ca 75% av budgeten på att få till riktigt snygga CGI-effekter. Den fördelningen borde de i alla fall ha gjort, för om några större summor spenderats på skådespelarna är det skamligt. Ingen är riktigt bra, alla är stela och onaturliga, från isländska Anita Briem (som i vissa vinklar ser ut som Eva Dahlgren) som spelar Eve, till Paulina Gálvez (of Rottweiler fame) som den ständigt svärande Zoe. Möjligen beror det på att karaktärsutvecklingen är en stillastående göl, på gränsen till att vara helt igenväxt — Zoes svärande och domderande förändras lika lite på 15 år som Susans handvridande och religiösa plågor (hon bär dessutom givetvis på den religiösa fanatikerns uniform: kors runt halsen, förnuftiga skor, kofta och trist plisserad kjol).

Förresten svär de flesta karaktärerna rätt ofta, vanligtvis för att markera att de är frustrerade eller arga. Det här tycks nämligen vara skådespelare som måste säga “Fan vad jag hatar dig, din förbannade, jävla fitta”, eftersom de inte är av kalibern att de kan uttrycka den graden av raseri i sitt skådespeleri. Karaktärerna är dessutom typen som verkar tycka att det är en riktigt bra idé att springa iväg var och en åt olika håll som yra höns.

La Monja har potential att vara en ganska bra religionsskräckis (catholicism have all the good ones…), alla nödvändiga delar finns på plats (utom hyfsade skådisar och ett vettigt manus då), men det blir aldrig en sammanhängande liturgi av det hela. Spänningen i de religiösa momenten och de mycket lovande martyrdödarna faller platt till marken; de förblir oblat, transsubstantiationen uteblir.