Lawrence of Arabia (1962)

En rulle som om någon platsar på Mastodontfilms-Mats lista. Bombastisk musik, snygg inledning, en tjusig huvudrollsinnehavare (Peter O’Toole), en ännu tjusigare birollsinnehavare (Omar Sharif), svepande panoramor, en sjuhelvetes massa statister, en paus mitt i filmen samt mandom, mod och morske män.

Thomas Lawrence tjänar i den brittiska armén under första världskriget i mellanöstern. Han får i uppdrag att kolla upp vad Prins Feisal och de övriga arabiska stammarna håller på med, framförallt med avseende på deras relation till Turkiet. Väl på plats lyder han inte alls sin brittiske kollegas råd om att lyssna och hålla klaffen utan föreslår att man ska anfalla staden Akaba. Genom sin kunskap om koranen och förmåga att vara mer arabisk än araberna själva vinner han så småningom allas respekt. Han går från att vara löjtnant Lawrence till att bli El Aurens.

Den historia som rör sig runt Lawrence är svår att bena ut och frågan är om det någonsin nu går att verkligen fastslå exakt vad som hände de där åren ute i öknen. Dels skapades legenden runt Lawrence redan på plats, primärt av den amerikanske journalisten Lowell Thomas, i filmen kallad Jackson Bentley. Dels skrev Lawrence själv både dagbok och publicerade böcker om sin tid som soldat (framförallt Seven Pillars of Wisdom). Och sedan icke att förglömma: filmen själv, som i dagens läge sannolikt är betydligt mer välkänd än mannen den handlar om. ”Lawrence of Arabia” är numera Peter O’Toole, inte en verklig person som från början var arkeolog.

Det är dock svårt att bli riktigt klok på denna filmens Lawrence. Från början är han pojkaktigt entusiastisk och något av en spelevink, vilket kanske inte är så konstigt om man betänker att han inte sett några rejälare strider innan dess. Men sedan går förfallet ganska snabbt, en dryg timme in i filmen beskrivs inte längre en övermänsklig krigshjälte utan en svag människa, hela tiden på gränsen till sammanbrott. Hetsiga känsloattacker blandas med stunder då han helt plötsligt utan några större protester går med på att göra något han två sekunder tidigare varit helt emot. Det är närmast en anti-hjälte som porträtteras, med Omar Sharifs Sherif Ali som ett Benjamin Syrsa-samvete ständigt vid sin sida.

Även övriga karaktärer och händelser kan ifrågasättas — alla större arabiska roller spelades av europeiska eller amerikanska skådespelare. Omar Sharif är väl den som kommer närmast då han primärt hade spelat i egyptiska filmer innan Lawrence of Arabia, men så var han också ett femtehandsval efter bland andra Alain Delon. Det arabiska råd som tillsattes i Damaskus var inte alls så oregerligt som filmen vill göra gällande och det var heller inte så att ”soldaterna” i Lawrence arabiska ”armé” deserterade så fort de kommit över tillräckligt med krigsbyten.

Genus-o-metern tittade inte ens. Lawrence of Arabia har den tveksamma äran att vara världens längsta film utan en enda kvinnlig talroll (men har man ögonen med sig kan man se några statister i niqab i hörnet av en eller ett par filmrutor), så behöver vi inte säga mer om den saken…

Annons

17 reaktioner till “Lawrence of Arabia (1962)”

  1. Jag har inte sett den här filmen på skitlänge men jag minns inte att jag tyckte Peter O’Toole var tjusig, snarare lite…..äcklig 😉

  2. @Fiffi: Äcklig?! Som i sandblästrad då, eller? Jag måste erkänna att jag ställer mig helt frågande inför den reaktionen 🙂

  3. Oj, säger som Fiffi (inte ang peter O´Tooles eventuella äcklighet) utan snarare att det också känns som ljusår sedan jag såg den här filmen!

    Kanske dags för ett klassiker-möte snart in the good old dvd…?

  4. @Steffo: Klassikermöten är ju aldrig fel. Och stekande ökenhetta är kanske precis vad som behövs i en tid som denna 🙂

  5. Intressanta fakta om Alain Delon och frånvaron av kvinnliga talroller.

    Delon, undrar om det var tänkt att han skulle ha varit mörksminkad i ansiktet för att se mer arabisk ut?

    Om frånvaron av kvinnorollern: Ganska otroligt men på nåt sätt bra att det inte slängdes in en token romans.

    Om filmen: Det var evigheter sen jag såg den. Vad jag minns kändes den lång och småseg utan nån egentlig spänning. Vill minnas att jag tyckte att handlingen var lite märklig, med konstiga sidospår, utan nåt riktigt fokus.

  6. @Jojjenito: Ja, man kanske får vara tacksam över att de inte klistrat på en kärlekshistoria också för som du säger, den är lite splittrad och ofokuserad. Vad gäller Delons förmodade arabiskhet tror jag att man under den här perioden var ganska obrydd om sådana petitesser, det viktiga var väl snarare ett namn som drog folk. Kan inte påstå att jag tycker Charlton Heston ser särskilt sydländsk ut heller.

    @Fiffi: Huh, där ser man… Du vill ha dem Gyllenhaalsläta? 😉

  7. Bra skrivet! Jag har faktiskt inte sett den här filmen. Det enda jag visste om den tidigare var att O’Toole var med i den och att den var lång. 😛

  8. @RJ: Tack. Det är ju en klassiker, men jag måste nog tycka att den inte är oumbärlig. Fast det är klart, det finns massa popkulturella referenser som blir bra mycket begripligare om man har sett den 😉

  9. Lite småtråkig film men det är sällan jag gillar filmer som utspelar sig i öknen de har en tendens att bli trista. O´Toole är en bra skådis dock men jag får hålla med Fiffi om hans utseende, han ser sliskig ut.

  10. @filmitch: Så English Patient och Mummy är inget för dig då? Sliskig? Ja, ni tycks ju vara rörande eniga… 😉

    @Pladd: Det var roligt att du tyckte om den, vad glad jag blir! 😀

  11. Mumien går bra trots all sand men det är nog det friska 😉 humöret i filmen som gör att jag gillar den. English Patient har jag sett men kommer ej i håg men den var troligtvis i torraste laget vill jag minnas. Och efter att ha sett Seinfeld avsnittet med samma namn, vem kan ta filmen på allvar 😉

  12. @filmitch: Det var ju mycket snack om Patienten när den kom men nu känns den rätt bortglömd, vilket väl kanske säger något om dess kvalitet. Seinfeld är ingen jättefavorit så det avsnittet har jag missat. Tror jag överlever 😉

  13. Hehe, fick vatten på min kvarn om likheterna mellan Lawrence och Rand som jag skrev om i min text och vi diskuterade i kommentarerna därom.

    Din beskrivning av Lawrence skulle med mycket små ändringar kunna passa in på Rand en bra bit in i bokserien… Inte för att den är så superspecifik och detta passar kanske in på flera figurer ur kulturen, men jag finner det uppiggande ändå!

    ”Från början är han pojkaktigt entusiastisk och något av en spelevink, vilket kanske inte är så konstigt om man betänker att han inte sett några rejälare strider innan dess. Men sedan går förfallet ganska snabbt, en dryg timme in i filmen beskrivs inte längre en övermänsklig krigshjälte utan en svag människa, hela tiden på gränsen till sammanbrott. Hetsiga känsloattacker blandas med stunder då han helt plötsligt utan några större protester går med på att göra något han två sekunder tidigare varit helt emot. Det är närmast en anti-hjälte som porträtteras,”

    Ahhh, Rand du galna och härliga pöjk!

    För övrigt verkar jag vara den enda som gillar filmen av alla dina kommenterare! Det är najs i sig! 😀
    Mina tankar om filmen:
    http://fripp21.blogspot.com/2022/06/lawrence-of-arabia-1962.html

  14. @Henke: Haha, det är bra att du kan komma in och ge ett lite annat och mer positivt perspektiv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: