Lawrence of Arabia (1962)

En rulle som om någon platsar på Mastodontfilms-Mats lista. Bombastisk musik, snygg inledning, en tjusig huvudrollsinnehavare (Peter O’Toole), en ännu tjusigare birollsinnehavare (Omar Sharif), svepande panoramor, en sjuhelvetes massa statister, en paus mitt i filmen samt mandom, mod och morske män.

Thomas Lawrence tjänar i den brittiska armén under första världskriget i mellanöstern. Han får i uppdrag att kolla upp vad Prins Feisal och de övriga arabiska stammarna håller på med, framförallt med avseende på deras relation till Turkiet. Väl på plats lyder han inte alls sin brittiske kollegas råd om att lyssna och hålla klaffen utan föreslår att man ska anfalla staden Akaba. Genom sin kunskap om koranen och förmåga att vara mer arabisk än araberna själva vinner han så småningom allas respekt. Han går från att vara löjtnant Lawrence till att bli El Aurens.

Den historia som rör sig runt Lawrence är svår att bena ut och frågan är om det någonsin nu går att verkligen fastslå exakt vad som hände de där åren ute i öknen. Dels skapades legenden runt Lawrence redan på plats, primärt av den amerikanske journalisten Lowell Thomas, i filmen kallad Jackson Bentley. Dels skrev Lawrence själv både dagbok och publicerade böcker om sin tid som soldat (framförallt Seven Pillars of Wisdom). Och sedan icke att förglömma: filmen själv, som i dagens läge sannolikt är betydligt mer välkänd än mannen den handlar om. ”Lawrence of Arabia” är numera Peter O’Toole, inte en verklig person som från början var arkeolog.

Det är dock svårt att bli riktigt klok på denna filmens Lawrence. Från början är han pojkaktigt entusiastisk och något av en spelevink, vilket kanske inte är så konstigt om man betänker att han inte sett några rejälare strider innan dess. Men sedan går förfallet ganska snabbt, en dryg timme in i filmen beskrivs inte längre en övermänsklig krigshjälte utan en svag människa, hela tiden på gränsen till sammanbrott. Hetsiga känsloattacker blandas med stunder då han helt plötsligt utan några större protester går med på att göra något han två sekunder tidigare varit helt emot. Det är närmast en anti-hjälte som porträtteras, med Omar Sharifs Sherif Ali som ett Benjamin Syrsa-samvete ständigt vid sin sida.

Även övriga karaktärer och händelser kan ifrågasättas — alla större arabiska roller spelades av europeiska eller amerikanska skådespelare. Omar Sharif är väl den som kommer närmast då han primärt hade spelat i egyptiska filmer innan Lawrence of Arabia, men så var han också ett femtehandsval efter bland andra Alain Delon. Det arabiska råd som tillsattes i Damaskus var inte alls så oregerligt som filmen vill göra gällande och det var heller inte så att ”soldaterna” i Lawrence arabiska ”armé” deserterade så fort de kommit över tillräckligt med krigsbyten.

Genus-o-metern tittade inte ens. Lawrence of Arabia har den tveksamma äran att vara världens längsta film utan en enda kvinnlig talroll (men har man ögonen med sig kan man se några statister i niqab i hörnet av en eller ett par filmrutor), så behöver vi inte säga mer om den saken…

Annons