Hipnos (2004)

Dr. Beatriz Vargas börjar jobba vid den psykiatriska klinik som styrs av Dr. Sanchez Blanch. Man arbetar med patienterna framförallt genom hypnos och Beatriz gör sig snart obekväm genom att vilja genomföra sessionerna på sitt sätt, vilket inte överensstämmer med hur man vanligen arbetar. Hon får en särskild kontakt med en liten flicka som befinner sig på kliniken för behandling av svår chock men under en nattlig vandring hör Beatriz någon tala med flickan under hypnos om att skära upp handlederna. Nästa dag har flickan tagit livet av sig just på detta sätt. Beatriz liv på kliniken med patienter och medarbetare blir konstigare och konstigare och hon börjar snart tvivla på vad som är verklighet och vad som är hallucinationer.

DVD-omslaget pushar för att Hipnos har samma fotograf som The Machinist, Xavier Giménez, och det är nog ett smart drag. Visuellt är Hipnos nämligen otvetydigt snygg, inte minst tack vare en i psykskräckfilmsmiljö ganska oväntad blandning av gammalt och nytt. På utsidan utgår kliniken från en gammal stengrund men på den finns sedan en Bauhausliknande modernistisk struktur. Innandömet består av behandlingsrum så vita att man inte ser var golvet tar slut och väggen börjar à la THX 1138, en foajé med röda sammetsdraperier och en takhöjd på typ sju meter och science fiction-likt grönskimrande hissar.

Men att bygga snygga scenerier är ändå en barnlek jämfört med att knåpa ihop ett fungerande manus. Hipnos är alltför förvirrande, alltför många gånger händer något extremt skumt varpå Beatriz vaknar upp. Har hon drömt eller är hon under hypnos? Vi får aldrig veta. Hennes hissklaustrofobi tycks mest existera för att motivera många kameraåkningar upp och ned i trapporna som hon ju måste ta eftersom hon inte kan åka hiss. Cristina Brondo är snygg och läspar spanskt gulligt men ser ut som hon klätt ut sig i mammas läkarrock och gåbortskor med alldeles för höga klackar. Hon är också så pass snygg att regissören David Carreras (Hipnos tycks ha varit hans första långfilm) uppenbarligen tyckte att det var motiverat att lägga in ett stort antal badscener så att Cristina kan befinna sig i varierande stadier av avkläddhet.

Hipnos blir aldrig otäck, vilket torde vara något av ett grundkrav när det gäller skräckfilm. När det gäller krypande-paranoia-och-verklighetstvivel-på-hospital var faktiskt Shutter Island inte bara läskigare, utan betydligt bättre, på alla plan. Se den istället. Det kliar i mina tentarättningsfingrar att skriva ”Bra försök” med stora bokstäver till Carreras. Filmen försöker rädda sig med en ”oväntad” twist på slutet som är av den kalibern att man helst ska se om hela eländet. Jag tror jag avstår.

3 reaktioner till “Hipnos (2004)”

  1. Filmer som prövar gränser för vad som händer eller inte verkar bara ha två lägen: att det fungerar eller att det inte fungerar. Själv påverkas mitt engagemang stort av om gränstestandet finns där för att kunna ha med häftiga scener eller effekter som egentligen inte tillför handlingen något. Av din recension att döma hör denna film till den sistnämnda kategorin så jag tror jag hoppar över den… 😉

  2. @RJ: Nä, det var den inte…

    @BRC: Den typen av historier är lite som tidsresor har jag en känsla av — de ställer ganska höga krav på logik och följdriktighet. Annars känns de ofta som du säger bara en twist för sakens egen skull.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: