X10: Score, del 1

Med gårdagens Halloweenenkät tog jag hand om det säsongsbetonade, now for something completely different.

När jag funderade på bra öppningsscener insåg jag att jag hade lättare att komma på filmmusik som jag tycker är riktigt bra. Så eftersom man på sant filmnörderimanér måste kanalisera denna insikt i en lista (det är mycket listor just nu…) ger jag er: 10 fantastiska filmscore utan inbördes ordning Här handlar det alltså om musik komponerad enkom för filmsyfte, inte soundtrack, och musikaler har jag tänkt bort den här gången. Det blir en annan lista…

Märk väl: Det här är bra score, men inte nödvändigtvis de bästa, sådant är för svårt att avgöra för mig. Det är också score som jag gillar att lyssna på utanför filmen de förekommer i, viss filmmusik kan vara ohyggligt bra i sitt visuella sammanhang men inte vara riktigt lika njutbar rent lyssningsmässigt. Framförallt actionmusik tenderar att bli ganska brötig av och till.

Uppenbara kandidater har fått stryka på foten (John Barry, James Newton Howard, Maurice Jarre, Vangelis, Michael Nyman, Rachel Portman, Philip Glass, Zbigniew Preisner, Björn Isfält, James Horner och många, många fler) och jag har i vissa fall också försökt att lyfta upp musik av bra kompositörer som kanske inte alltid får den uppmärksamhet de förtjänar på bekostnad av deras mer välkända filmer.

När så är möjligt ackompanjeras kommentarerna med Spotify-länkar. Som vi har märkt i den lista som Fiffi initierade är Spotify faktiskt riktigt välsorterat när det gäller score och soundtrack, det är bara att tacka och ta emot.

Mark Knopfler: Princess Bride (1987)

Princess Bride är inte bara en extraordinärt skön äventyrsfantasy (där Cary Elwes får visa att han har en godkänd humoristisk ådra) utan också ett mycket bra score, signerat Dire Straits Mark Knopfler. Scorets bärande tema är högoktanig romantik. Det kan göras både drömskt i “Once Upon A Time/Storybook Love” och sorgesamt i “I Will Never Love Again”, både genom en ensam gitarr. Framfört på stråkinstrumet i “A Happy Ending” glider man bort i ljuva svärmerier.

Utöver detta får man en trevlig folkloristisk bardkänsla av piporna och ackompanjerande handklappningar i “Florin Dance” och hårt spända stråkar låter ana den rätta duellspänningen i “The Swordfight”.

Länk till musiken på Spotify.

Thomas Newman: Lemony Snicket’s A Series of Unfortunate Events (2004)

I likhet med Danny Elfmans score till Edward Scissorhands använder Thomas Newman speldosesoundet med stor framgång för att skapa en naiv sorgsenhet, här understödd med längtande stråkar och klagande körer. De olycksbådande elementen ger en påtaglig känsla av förlorad barnaoskuld som lyfter filmens historia, vilken tillhandahåller de mer komiska elementen.

Svällande och rullande stråkar och slagverk skapar å andra sidan en mäktig känsla i ”The Reptile Room” och ”The Wide Window” som stöttar den underbara visualiteten i de scenerna.

”Loverly Spring” är fabulöst underhållande sockersöt – innan man vet ordet av sitter man där och vickar på huvudet i takt. Den bryter av bra mot de mer olycksbådande tongångarna i den övriga musiken, vilket också görs tydligt i det brutala skivskrapet (vet dagens ungar ens var detta ljud kommer ifrån?!) i inledande ”The Bad Beginning”.

Länk till musiken på Spotify.

Yann Tiersen: Le Fabuleux Destin d’Amélie Poulain (2001)

En film som jag inte var så väldigt förtjust i (jag gillade En långvarig förlovning bättre) kan emellertid mycket väl innehålla världens bästa dragspelsscore. Yann Tiersen har producerat någon som är särpräglat men obändig uppsluppet. Man blir helt enkelt väldigt glad av Amélie-musiken där fiolerna gifter sig utmärkt väl med det tidigare nämnda dragspelet.

Att Tiersens score till Good Bye, Lenin! låter nästan exakt likadant fast på piano behöver man ju inte låtsas om…

Länk till musiken på Spotify.

Harry Gregson-Williams & John Powell: Chicken Run (2000)

Gregson-Williams har varit produktiv ända sedan slutet av 90-talet, Powell lika så. Däremot kan man väl säga att den ene tycks landa filmer av en något högre nivå än den andre (därmed inte sagt att musiken till dessa filmer är av olika kvalitet): Gregson-Williams får The Chronicles of Narnia och Gone Baby Gone medan Powell får Gigli och The Adventures of Pluto Nash. Chicken Run är dock fortfarande något av det bästa bägge herrarna gjort. Kanske var samarbetet nyckeln, med tanke på att Shreks score (som de alltså också gjorde tillsammans) är i klass med Chicken Run? ”Opening Escape” sätter stämningen perfekt – djärvt och storstilat med en kraftfull blåssektion. Scoret är liksom filmen en riktigt bra pastich på klassiska krigsfilmer, som The Great Escape. Spänningen som skapas i ”Lift Off” är påtaglig och andan i ”Building the Crate” får mig nästan alltid på gott humör, för vem kan egentligen motstå en kazoo-orkester?

Länk till musiken på Spotify.

Danny Elfman: Edward Scissorhands (1990)

Det skulle vara omöjligt med en dylik lista utan den gode Danny. Nu var ju Edward Scissorhands med på min upptaktslista också men det här är helt enkelt ett av hans bästa score, med undantag för musikalerna. Drömlikt och rart men med sorgsna stråk genom Elfmans karakteristiska speldoseplink och bakgrundskör.

Länk till musiken på Spotify.

Fortsättning följer imorgon med ytterligare fem kompositörer och deras musik.