Alec och Leslie är det perfekt paret med lägenhet, giftasfunderingar och ordentliga jobb. Jules är den vilda partytjejen som har problem med att hantera både alkoholen och kokainet. Kirby är servitören/advokaten som hyser en hopplös, på-gränsen-till-stalker, kärlek till Dale. Wendy är den ordentliga pappas flicka som försöker förändra världen som socialarbetare. Kevin är journalisten som ständigt väntar på det stora genombrottet. Och så Billy som är så rebellisk med ett örhänge och sin saxofon.
Som relations- och tvingas-bli-vuxen-drama är St. Elmos Fire ingen höjdare. Alla karaktärerna klagar på den ostrukturerade Billy som aldrig kan behålla ett jobb och fortfarande (hela fyra månader efter examen!) beter sig som om han gick på college (till historien hör att Billy som den ende i samlingen både är gift och har barn). Men i sanningens namn skulle i princip hela handlingen lika gärna ha kunnat förläggas till college om man bara bytt ut ”jobb” mot ”studier” i alla dialoger (alla har ju också bevisligen dröjt sig kvar i Georgetown). Den enda avgörande förändringen som på något sätt skulle signalera vuxenskap är när gänget bestämmer sig för att överge vattenhålet St. Elmos Fire för en annan bar.
Joel Schumacher har tagit i från tårna och kaskadkräkts ur sig 80-tal — det är tuperat och sprayat hår, det är pastellfärger överallt och det är Man in Motion. Om inte annat är filmen ett roligt tidsdokument även om det inte ens då kan ha varit särskilt häftigt med Rob Lowes svettiga saxspelande?! Tidsandan ligger naturligtvis också i det faktum att man här har samlat alla dåtidens Brat Pack-stjärnor utom Molly Ringwald och Anthony Michael Hall (Schumacher gjorde ju om bedriften bara några år senare med betydligt bättre Flatliners). Försöket att göra en allvarligare film än John Hughes mer lättviktiga produktioner (Breakfast Club möjligen undantagen) blir dock mer ansträngt än seriöst, mer stereotypt än rått och skitigt.
Rörliga bilder och tryckta ord 
J*vligt bra skrivet, har aldrig sett den här men blev riktigt sugen trots det svala omdömet.
@Joel: Nu blev jag riktigt glad, ett sådant omdöme från dig är guld värt 🙂 Tidsandan finns som sagt där men själv tycker jag att det finns bättre 80-talsrullar. Men jag vill för all del inte hindra någon från att uppleva the awesome power of the saxophone och rebelliskt snusförnuftiga moralkakor om förhållanden och Livet.
Nu blir jag gräsligt generad eftersom jag kommer att erkänna att jag såg den ett par gånger när det begav sig och tyckte den var nästan lite…häftig…hrm…
Får skylla min dåliga 80-talssmak på att jag var yngre och mer oerfaren…eller nåt….
Att Schumacher ”har tagit i från tårna och kaskadkräkts ur sig 80-tal” (jätteroligt uttryck för övrigt) kan ju bero på att filmen är gjord 1985 och således befann sig MITT i soppan och därmed inte kunde bli mycket annat än den blev ;D
Jag gillar känslan i denna även om filmen i sig inte är nån höjdare. Den skulle få 2 av mig med, i alla fall som jag kommer ihåg den 🙂
@Steffo: Att ha sett den här i mitten av 80-talet och tycka att den var häftig är inget att skämmas över, det skulle jag också ha gjort om jag sett den då och inte som tjurig nästan-40åring. Jag ståtade med både våfflat hår och benvärmare…
@Fiffi: Insåg det när jag läste igenom recensionen igen, men det finns ju å andra sidan (ungdoms)filmer från den tiden som inte var riktigt lika hårdnischade in i stilen. Men visst, här fick nöjet av att hitta ett bra uttryck vinna över trist rationalism 🙂
OjOjOJ nostalgia strikes again! Det var år sedan jag denna sist på den tiden var den skithäftig idag skulle jag nog storkna av skam, bra skrivet 😀
@filmitch: Tack! Nostalgirullar är aldrig fel och visst var väl Rob Lowe ett under av coolhet? Lite kul att han fortfarande håller idag (efter en liten svacka ;))
Lowe gillade jag skarpt och han är fortfarande bra än idag.
@filmitch: Ja, visst är han rätt skön?! Han steg i mina ögon när han var med i Wayne’s World, innan dess hade jag inte trott att han kunde ha sådan självdistans.
Bra recension! Håller med dig – definitivt ingen lysande film. Men jag är svag för 80-talsnostalgi så jag kan nog tänka mig att se om den! 🙂
@Sara: Tack. Visst är det något dumgladpops-befriande över rediga 80-talsfilmer?
Jag älskar Hughes Breakfast Club och Sixteen Candles men den här jag aldrig sett. Att Schumacher inte tog med Ringwald och Hall är ju brottsligt! Brat Pack-filmer SKA innehålla dem. Kul text!
@RJ: Åhh, vad kul att det var så många som gillade den här texten. Jag saknade också Ringwald och Hall, men man kanske tyckte att det blev lite magstarkt att försöka låtsas som om hela Breakfast Club-gänget gick i college samtidigt som de gick i high school?
Varsegod! Det var dom här raderna som fick mig att haja till framför allt:
”Men i sanningens namn skulle i princip hela handligen lika gärna ha kunnat förläggas till college om man bara bytt ut ”jobb” mot ”studier” i alla dialoger (alla har ju också bevisligen dröjt sig kvar i Georgetown).”
Gillar verkligen när filmer görs generella på det här sättet, det öppnar upp för större målgrupp och större igenkänning. Bara den approachen gör filmen värd att se för mig. Därför är jag glad för att du formulerade texten så bra att det kom fram.
@Joel: Intressant, eftersom just det där för mig var en nackdel. Jag hade velat ha lite tydligare jobbmarkörer och upplevde generaliteten som slarvig. Men som du säger, det kan ju också vara något som öppnar upp för större igenkänning. Det ska jag tänka på nästa gång!