Alec och Leslie är det perfekt paret med lägenhet, giftasfunderingar och ordentliga jobb. Jules är den vilda partytjejen som har problem med att hantera både alkoholen och kokainet. Kirby är servitören/advokaten som hyser en hopplös, på-gränsen-till-stalker, kärlek till Dale. Wendy är den ordentliga pappas flicka som försöker förändra världen som socialarbetare. Kevin är journalisten som ständigt väntar på det stora genombrottet. Och så Billy som är så rebellisk med ett örhänge och sin saxofon.

Som relations- och tvingas-bli-vuxen-drama är St. Elmos Fire ingen höjdare. Alla karaktärerna klagar på den ostrukturerade Billy som aldrig kan behålla ett jobb och fortfarande (hela fyra månader efter examen!) beter sig som om han gick på college (till historien hör att Billy som den ende i samlingen både är gift och har barn). Men i sanningens namn skulle i princip hela handlingen lika gärna ha kunnat förläggas till college om man bara bytt ut ”jobb” mot ”studier” i alla dialoger (alla har ju också bevisligen dröjt sig kvar i Georgetown). Den enda avgörande förändringen som på något sätt skulle signalera vuxenskap är när gänget bestämmer sig för att överge vattenhålet St. Elmos Fire för en annan bar.

Joel Schumacher har tagit i från tårna och kaskadkräkts ur sig 80-tal — det är tuperat och sprayat hår, det är pastellfärger överallt och det är Man in Motion. Om inte annat är filmen ett roligt tidsdokument även om det inte ens då kan ha varit särskilt häftigt med Rob Lowes svettiga saxspelande?! Tidsandan ligger naturligtvis också i det faktum att man här har samlat alla dåtidens Brat Pack-stjärnor utom Molly Ringwald och Anthony Michael Hall (Schumacher gjorde ju om bedriften bara några år senare med betydligt bättre Flatliners). Försöket att göra en allvarligare film än John Hughes mer lättviktiga produktioner (Breakfast Club möjligen undantagen) blir dock mer ansträngt än seriöst, mer stereotypt än rått och skitigt.

Annonser