alt.titel: Metropolis

Statsstaden Metropolis bygger på segregation. Ledarskiktet bor och verkar högt över marknivån, proletariatet får nöja sig med gatorna och underjorden. Under den första underjordiska nivån, Zon 1, finns både Zon 2 och 3 som uteslutande befolkas av robotar. Robotarnas liv i Metropolis är starkt begränsat och de riskerar att skjutas av medlemmar av Marduk-gruppen så snart de rör sig utanför sina avsedda områden eller plikter. Föga förvånande är staden full av uppror och konspirationer; både människor och robotar vill göra revolution och i de högre samhällsskikten är planering av statskupper vardagsmat.

Till staden kommer den japanske detektiven Shunsaku med sin brorson Kenichi för att leta reda på cyborgen Dr. Laughton, vilken är efterlyst för illegal organhandel. Dr. Laughton hålls dock gömd av Hertig Red för att skapa en kopia av hans döda dotter Tima, en robot som designas till att bli en övermänniska och kunna styra över hela världen utan att distraheras av moral eller känslor. Vid en brand i Laughtons laboratorium faller Kenichi och Tima tillsammans ned i de undre stadsnivåerna och i sin färd uppåt försöker Kenichi, som inte vet att Tima är en robot, hjälpa henne att komma ihåg vem hon är och var hon kommer ifrån.

Metropolis, en slags animéversion av den klassiska Fritz Lang-filmen, teman kretsar primärt kring vad som kan anses vara mänskligt eller inte, som när robotars omtanke konstrasteras mot människors oförsonlighet. Hertig Reds adoptivson Rock har exempelvis föga gemensamt med den milde och Buddha-likt oskyldige Freder. Tima är en uppenbar blandning av filmoriginalets mänskliga och robotiska Maria. Det är också symptomatiskt att det är Kenichi, en främling i Metropolis och därmed inte robot-van, som behandlar robotarna som individer och inte maskiner. Här är det robotarna, inte arbetarklassen, som offras för överklassens gottfinnande.

Det är alltså snarare design- än storymässigt som Metropolis hänger ihop med sin 20-talsförlaga. Föga förvånande är filmen fruktansvärt snygg i sin blandning av animé, en smula Hergé och försvarliga mängder riktigt cool steampunk. Scenen där Tima liknas vid en ängel till tonerna av ”St. James’s Infirmary” är extraordinärt vacker och för min del hade den innovativa utvecklingen av Timas tron kunnat pågå i minst fem minuter till. Som spegel till originalet är filmen intressant, men handlingen rymmer inte samma sprängkraft.

Annonser