Polisen kallas till Vitemon där ett fruktansvärt illa tilltygat kvinnolik har hittats. Man hittar inga ledtrådar till vem hon kan vara, det enda som går att utläsa är att hon inte var norska och knappt ens det. Samhället Elvestad belägras av både journalister och poliser och spekulationerna om vem det skulle kunna vara som gjort något sådant löper vilda. Att det skulle vara någon från byn är ju otänkbart, det måste ha varit något ”utifrån”. Men om man har sett något konstigt ska man då rapportera det till polisen även om det kan innebära tråkigheter för någon man känner?
Samtidigt sitter Gunder Jomann i sitt ensamma hus på Blindevejen och väntar på sin älskade Poona som tycks ha blivit fördröjd på vägen från Mumbai…
Det tog mig ett bra tag att komma fram till Karin Fossum, trots att jag länge tycker mig ha hört just Älskade Poona höjas till skyarna och trots att jag läser en hel del deckare. Det är bara att vara tacksam för att jag äntligen kom fram för det här var riktigt, riktigt bra.
Fossums språk (eller åtminstone översättningen av det) är inget märkvärdigt, inga stora poetiska utsvävningar utan ekonomiskt och måttfullt och det handlar mer om vad hon låter sitt språk uttrycka. För Älskade Poona handlar om så mycket mer än ett kvinnomord, det är kärlek, förlust, besatthet, rädsla och begär. Man sugs in i Poonas tragiska öde trots att tempot snarare är stillsamt än andlöst rafflande. Här är vi väldigt långt från hetsiga biljakter och seriemördande nazister och det gör mig ingenting.
Även karaktärerna glöder mer än de brinner, men det är en stark glöd. Den sävlige Gunders kärlek till både Poona och systern Marie är trygg och därmed också så mycket mer hjärtskärande. Polisen Konrad Sejers funderingar och spekulationer är både insiktsfulla och fantasirika. Konrad är faktiskt en befriande och, i deckarsammanhang, ovanligt vanlig person. Han är inte kroniskt deprimerad eller relationshämmad, missbrukar inga droger och konsumerar varken obskyr jazz eller findricka (Famous Grouse räknas inte hit).
Framförallt Fossums skildring av den relation som genom ett förhörssamtal skapas mellan misstänkt och förhörsledare liknar inte något jag stött på tidigare. Det är inget mindre än mästerligt.
Lyckligtvis noterar jag att mitt lokala bibliotek tycks ha återstoden av Fossums produktion, så en norsk läsorgie torde vara nära förestående.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Min fru läser gärna Fossum själv jobbar jag hårt på att ta mig ur deckarträsket men jag får väl titta till lite på Fossum nu när två personer jag litar på när det gäller smak och tycke hyllar henne. Kommer aldrig att lämna detta träsk trots ihärdiga försök.
Då jag förstått att du gillar skräck kan jag rekommendera ”Svenska kulter” nyligen släppt på pocket lite svensk Lovecraft ganska bra.
Den här har jag faktiskt läst. Det var på en semester någon gång för rätt många år sedan nu. Den måste varit bra, för jag kommer fortfarande ihåg vissa minnesbilder som texterna gav mig. Jag vet att jag läste några till Fossum i samma veva, men att Poona nog var den bästa.
@filmitch: Deckarträsket kommer man aldrig riktigt ur, men det är ju så trevligt och enkelt där…
Tack för svensk-tipset. Vill minnas att jag blev lite sugen när jag hörde talas om den första gången, men sedan har det fallit bort
@Pladd: Jag har förstått det som så också, men man måste ju testa
Välskriven text. Jag har aldrig läst en bok av Fossum men en god deckare är aldrig fel. 🙂 Får ta och spana in hennes verk.
”Ovanligt vanlig” – haha klockrent.
@RJ: Tack!