alt. titel: De 400 slagen

För att använda mig av Göran Palms dikt om havet:
Jag sitter framför De 400 slagen.
Där är den.
Där är De 400 slagen.
Jag tittar på den.
De 400 slagen. Jaha.
Det är som på Louvren.

Det här beskriver ganska väl mina känslor inför en film som ska ha omdefinierat fimhistorien och som av Akira Kurosawa uppges vara en av de vackraste filmer han någonsin sett. Bortsett från att jag sällan känt mig lika likgiltig på Louvren.

Vi får följa den unge Antoine under några vintermånader. Hur han går från att skolka lite här och där och sno pengar ur mammas hemliga gömmor till att hamna på uppfostringsanstalt för skrivmaskinsstöld. I skolan förekommer fysiskt och psykiskt våld, både från lärare och kamrater. Läraren går omkring i lång överdragsrock och ser mer ut som en arbetare vid bandet i skolfabriken än en hängiven pedagog i undervisningsprocessen. Det är en skola där det handlar om mer tur än skicklighet ifall kollegiet lyckas banka in lite kunskap i de motsträviga gossarna.

Inte är det roligare hemmavid, snarare klaustrofobiskt trångt och knapert. Föräldrarna tror förvisso inte på stryk och säger sig förespråka fri uppfostran men vad gör det när Antoine ständigt förvandlas till ett slagträ i deras bråk (bakom lyckta men tunna dörrar). Mamman är otrogen och ser glada familjekvällar med bio och glass som att ”fjäska” för sin son så att han ska uppföra sig som folk. Pappan är ingen ond människa men står totalt handfallen inför både sin hätska fru och sin obändige son. Antoine rymmer hemifrån ett antal gånger och undrar vad det är för poäng att tala sanning eftersom ingen ändå tror på honom. Då är det ju så mycket enklare att ljuga.

Jag ser och jag förstår vad som händer med Antoine med jag förstår lik förbannat inte vad regissören och manusförfattaren Truffaut vill med filmen. Jag upplever mig inte inbjuden till att känna med Antoine och blir därför bara en observatör av hans misär. De 400 slagen är helt enkelt ett nyktert konstaterande/dokumenterande av de lika oundvikliga som tröstlösa konsekvenserna av en kärlekslös uppväxt.

Möjligen skulle man kunna hetsa upp sig lite över det faktum att det hela tiden är modern som är den illvilliga häxan i Antoines liv. Det är hon som hela tiden stänger honom ute, det är hon som snor pengar från sitt eget barn, det är hon som beordrar runt honom som en slav och det är hon som förvägrar honom sin kärlek (kanske till och med hans hela existens). I det avseendet kommer den oftast godmodige fadern (som inte är hans biologiska far) lätt undan genom att endast ett par gånger beskylla sin son för lögner. Men jag ids knappt det ens. Ett ”Jaha” får tyvärr sammanfatta denna filmhistoriska ikon.

Annonser