Les qautre cents coup (1959)

alt. titel: De 400 slagen

För att använda mig av Göran Palms dikt om havet:
Jag sitter framför De 400 slagen.
Där är den.
Där är De 400 slagen.
Jag tittar på den.
De 400 slagen. Jaha.
Det är som på Louvren.

Det här beskriver ganska väl mina känslor inför en film som ska ha omdefinierat fimhistorien och som av Akira Kurosawa uppges vara en av de vackraste filmer han någonsin sett. Bortsett från att jag sällan känt mig lika likgiltig på Louvren.

Vi får följa den unge Antoine under några vintermånader. Hur han går från att skolka lite här och där och sno pengar ur mammas hemliga gömmor till att hamna på uppfostringsanstalt för skrivmaskinsstöld. I skolan förekommer fysiskt och psykiskt våld, både från lärare och kamrater. Läraren går omkring i lång överdragsrock och ser mer ut som en arbetare vid bandet i skolfabriken än en hängiven pedagog i undervisningsprocessen. Det är en skola där det handlar om mer tur än skicklighet ifall kollegiet lyckas banka in lite kunskap i de motsträviga gossarna.

Inte är det roligare hemmavid, snarare klaustrofobiskt trångt och knapert. Föräldrarna tror förvisso inte på stryk och säger sig förespråka fri uppfostran men vad gör det när Antoine ständigt förvandlas till ett slagträ i deras bråk (bakom lyckta men tunna dörrar). Mamman är otrogen och ser glada familjekvällar med bio och glass som att ”fjäska” för sin son så att han ska uppföra sig som folk. Pappan är ingen ond människa men står totalt handfallen inför både sin hätska fru och sin obändige son. Antoine rymmer hemifrån ett antal gånger och undrar vad det är för poäng att tala sanning eftersom ingen ändå tror på honom. Då är det ju så mycket enklare att ljuga.

Jag ser och jag förstår vad som händer med Antoine med jag förstår lik förbannat inte vad regissören och manusförfattaren Truffaut vill med filmen. Jag upplever mig inte inbjuden till att känna med Antoine och blir därför bara en observatör av hans misär. De 400 slagen är helt enkelt ett nyktert konstaterande/dokumenterande av de lika oundvikliga som tröstlösa konsekvenserna av en kärlekslös uppväxt.

Möjligen skulle man kunna hetsa upp sig lite över det faktum att det hela tiden är modern som är den illvilliga häxan i Antoines liv. Det är hon som hela tiden stänger honom ute, det är hon som snor pengar från sitt eget barn, det är hon som beordrar runt honom som en slav och det är hon som förvägrar honom sin kärlek (kanske till och med hans hela existens). I det avseendet kommer den oftast godmodige fadern (som inte är hans biologiska far) lätt undan genom att endast ett par gånger beskylla sin son för lögner. Men jag ids knappt det ens. Ett ”Jaha” får tyvärr sammanfatta denna filmhistoriska ikon.

13 reaktioner till “Les qautre cents coup (1959)”

  1. En av många filmer jag känner till men inte har sett. Efter din recension tar jag nog och skippar den.

  2. bilderord: Jag brukar inte diskutera filmer jag tycker är självklara klassiker, men denna gång känner jag mig tvungen.

    Du kan inte lura i folk att De 400 slagen är värd en och en halv stjärna! Skäms på dig!

    Truffaut ville göra en film som skildrar riktiga människor (inte massa trams som var norm i den franska filmindustrin under den tiden). Han lyckas med stående ovationer. De 400 slagen kan vara den bästa socialrealistiska filmen någonsin (tillsammans med De Sicas Cykeltjuven).

    Jag har själv haft en trasslig uppväxt och blev jävligt berörd av Antoine öde. Jag kan relatera till att man försöker hålla hoppet uppe (trots att man inte har en aning vad det är man hoppas på). I filmen illustreras detta på ett jävligt drabbande sätt genom Antoines önskan att se havet.

    Men när han väl hamnar vid det i filmens sista scen (och kameran stannar på hans ansikte) så ser man igen lycka. Den sista scenen fick fan magen att vridas om på mig.

    Jag är alltså beredd att hålla med Kurosawa 🙂

  3. En film som jag såg för en tid sedan och gillade direkt. Kan inte direkt definera vad jag tyckte var så speciellt med filmen, men kombinationen filmens stämning, ”äkthet”, historia och skådespelare gjorde att jag nästan klassar det som ett mästerverk.

    En film som tar tid på sig att berätta sin historia och när den väl började veckla ut sin historia var jag fast.

    Har du förresten sett Cykeltjuven eller Umberto D., och i så fall, vad tyckte du om dem?

  4. Först tänkte jag. Åh vad skönt! Då slipper jag tänka på att jag måste se den.

    Sen såg jag kommentarerna.

    Nu måste jag ju se den. Harsch!

  5. Nu blev jag rejält tveksam om jag ens ska våga lägga ut vad jag tyckte om Till sista andetaget 🙂

    @trashisking: Kul med rejält mothugg. Filmupplevelser kan ju inte bli annat än subjektiva och du skriver själv att du blir väldigt berörd av den, vilket jag inte blir. Därav betyget. Längden på och innehållet i din kommentar fick mig att ana att du låg närmare Kurosawa än mig 😀

    @D R-L: Men för mig fanns ju bara den där misärstämningen and it didn’t do it for me…

    @Nit89ram: Kul att inte alla vill ha lika mycket sockersöt sagostämning som jag 😉 Nej, men som jag skriver, jag kunde verkligen inte relatera till Antoine och då blir ju hela filmen lite svår. Cykeltjuven såg jag för fler år sedan än jag vill räkna, men vill minnas att jag tyckte om den.

    @Pladd. Ja, gör det! Jag måste ju få veta om det bara är jag som har uppenbara problem med socialrealistiska mästerverk…

  6. Ok, ibland får känslorna styra betyget helt. Det är ju ändå den egna upplevelsen som är viktigast, inte vad alla andra viktigpettrar(som jag själv) hävdar. Stå på dig du. 🙂

  7. Kul grepp med dikten i början. Det passar in lite grann på mig också när jag såg filmen. Nu gav jag den ändå godkänt men hajpen är svår att förstå. För sin tid var den förmodligen speciell som trashisking är inne på. När jag såg den så var den ett ”Jaha”.

  8. @Jojjenito: Ja, den tillhör nog som du säger den typen av filmer som man kanske uppskattar mest med ett antal filmvetarpoäng i ryggen.

  9. Där ser man. En hel etta.
    Måste skratta lite nu. Hahahamohhahaaa. Fast vet inte åt vad. Jag har nog bara en känsla av att det här var en film du skulle förstå mycket djupare och bättre än jag 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: