Idag får ni gå till en annan blogg för att läsa recensioner. Eminenta Fiffi har samlat tre åsikter om den speciella och vackra (och långtitlade) Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Klicka på länken nedan för att läsa och kommentera.

”Tre om en: Eternal Sunshine of the Spotless Mind” på bloggen Fiffis Filmtajm.

***

Det kan börja bli dags att lägga in hela texten här istället:
Det finns många minnen i skallen man önskar inte skulle finnas där – förnedrande stunder, besvärande situationer och taskiga ord. När man har fått hjärtat krossat är det helt naturligt att känna att det vore bättre om hela relationsbiten vore utraderad från ens medvetande, de bra bitarna är inte till någon tröst utan gör bara mer ont än de dåliga. Så tänk om det funnes en sådan möjlighet? Vad skulle man föredra att inte minnas alls?

För Joel Barish är svaret uppenbart: Clementine. Inledningsvis dragna till varandra på grund av sina olika personligheter kommer både Joel och Clementine till slut till den punkt där alla de där olikheterna bara blir argument för varför de inte längre gillar varandra. Hon tycker han är dödligt trist, hämmad och kvävande. Han tycker hon är prålig, lite väl glad i alkohol, påflugen och, ärligt talat, lite obildad. Varje konversation blir bara ytterligare en möjlighet att såra varandra där man vet att det kommer att smärta som mest.

Så då kommer ju Lacuna Inc som en räddande ängel, företaget som raderar folks jobbiga minnen med ungefär lika mycket påverkan på hjärnan som en rejäl bläcka. Men även om tekniken är förfinad till att med pikometerprecision likvidera minnen finns också den mänskliga faktorn att räkna med.

Det måste sägas med en gång: ovanstående beskrivning är inte ens i närheten av att göra Eternal Sunshine… rättvisa. Berättad så här rakt upp och ned låter det som om filmen är en enkel historia om hjärtesorg och glömska. Hjärtesorgen och glömskan finns där, inga tvivel om den saken, men det raka berättandet kan man se sig i månen efter. Istället erbjuder den ett fantastiskt fascinerade utforskande av hur man rent fysiskt kan manifestera minnen eller avsaknaden av dem.

Eternal Sunshine… är karakteriserad som en romantisk film men här känner jag i ärlighetens namn inte så mycket för den. Jim Carrey är sympatisk som Joel (om än något känslomässigt hämmad) och Kate Winslets Clementine är särartad på ett rätt tilltalande sätt som nästan bara hon fixar. Trots det tycker jag inte att jag får någon egentlig kontakt, varken med dem som personer eller deras förhållande. Det är inte kärlekshistorien som får mig att bli glad, det är istället surrealismen och visionerna i berättandet.

Narrativet är nämligen uppbrutet på flera plan och det här en sådan där film som man egentligen behöver se om minst en gång om man vill hänga med på alla små nickningar och antydningar som man missade kapitalt första gången. Hur icke-linjärt det än är, hänger ändå berättelsen om Joels (och Clementines) minnen ihop och det går faktiskt att se en röd tråd som långsamt börjar lysa klarare och klarare. Jag kommer på mig själv med att ibland sitta och bara hisna över hur påhittigt de olika historierna väver ut och in i varandra, kröker sig runt sin egen axel, biter sig själv i svansen och allt utan att krocka. Trots att filmen i mångt och mycket fokuserar på Joels ångest (över ganska många saker faktiskt) är den underbart fantasifull.

Framförallt blir jag helt betagen i de olika sätt varmed Charlie Kaufman (manus) och Michel Gondry (regi) lyckas göra minnen och deras sönderfall så fysiska, med en del nästintill magiska övergångar. När Joel närmar sig Clementine på jobbet och hon inte verkar känna igen honom panorerar kameran snabbt ut, belysningen släcks successivt, Joel kommer ut genom en dörr och sitter helt plötsligt i trappen hos sina kompisar för lite tröst i sin misär (ok, det låter platt när man beskriver det, men det är det inte, tro mig). Joel blinkar till, Clementine (eller minnet av henne?) är plötsligt försvunnen och med henne alla omslag – böckerna i de omgivande bokhyllorna är helt blanka.

Överallt finns också olika mer eller mindre tydliga språkliga hänvisningar till minnen och glömska. Lacuna kommer från det latinska ordet för hål eller grop och betyder gap eller tystnad inom en mängd olika områden (musikaliskt, lingvistiskt, juridiskt). Titeln, ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”, kommer från Alexander Popes episka 1700-talsdikt Eloisa to Abelard, inspirerad av en historiens mest välkända kärlekshistorier. I det fläckfria minnets eviga ljus har man gett upp all längtan.

Ta detta överflöd av infall, lägg fram det mot bakgrund av Jon Brions lite eftertänksamma och vemodiga score och du har en sagolik film som kombinerar det absolut bästa av Gondrys surrealism och Kaufmans invecklade utveckling.

Annonser