Nell och Steven (hon lärare, han läkare) har precis flyttat in i en ny lägenhet. Eller ny och ny… Hela huset är mest en byggarbetsplats, väggar och dörrar tycks vara av tunnaste sortens plywood (man hör grannarna både bråka och ”bli sams”) och lägenheten i sig ser så sjaskig ut att de måste ha tagit den osedd eller också varit desperata av graden maffiaskuld för att ens ha övervägt inflyttning. Steven bor i princip på sitt nya jobb på akutmottagningen medan Nell upptäcker i sin ensamhet att hon nog inte trivs i den här lägenheten. Dessutom är det skrik och gap hos alla grannar och den enda hon kommer någorlunda överens med, Julia, försvinner helt plötsligt. Och vad betyder egentligen alla mystiska symboler som finns runt omkring och i huset?

I skräckkretsar ingav namnet Tobe Hooper under en period en viss respekt, med filmer som The Texas Chainsaw Massacre och Poltergeist. Men eftersom karln inte lyckats få ur sig något vettigt sedan 1982 och just Poltergeist, skulle man kanske inte ha hoppats för mycket på Toolbox Murders, en remake av den klassiska 70-talsslashern.

Och här kan vi tala om remake. Inte mycket finns kvar av originalet, förutom en välutrustad verktygslåda och en mördare som är något mer händig med spikpistolen. Istället har manusförfattarna närläst Rosemary’s Baby för bakgrundshistorien om ett hus fyllt av 20-talsdekadens och svart magi. Hooper lyckas i och för sig frammana, om inte skräck, så i alla fall en viss spänning när Nell springer runt i det förfallna huset och försöker klura ut meningen med mystiska symboler och försvunna rum. Men när hon kommer en bit på vägen och då helt oförklarligt går över från att vara påhittigt målmedveten till att bli fullkomligt vettskrämd utan att ännu ha någon vettig anledning till det börjar filmens riktiga djupdykning.

Toolbox Murders startar upp en historia som inte ens är i närheten av något avslut när eftertexterna börjar rulla (allvarligt, man får noll upplösning och förklaring på de miljarders planteringar som gjorts). Genus-o-metern blev inte glad; Nell försätter sig själv i skiten och måste sedan givetvis ha manlig hjälp för att ta sig därifrån (å andra sidan slipper vi sensuella badscener men det kanske bara är min testosteronbrist som talar?). Själva slashermomenten är inte särskilt hemska men däremot, i ett enda obegripligt fall, långdragna och komplicerade

Inte för att originalet på något sätt är en fantastisk film men denna remake kan mycket väl ha varit den mest magnifika marmortrappa till det absolut minsta och sunkigaste utedass jag någon bevittnat. Av en elefantportion bönor och surkål blev det inte ens en ynka liten fis.

Annonser