Grey Gardens är en dramatisering av den verkliga historien om Big och Little Edie (mor och dotter som båda hette Edith Bouvier Beale) och deras år tillsammans i huset Grey Gardens i East Hampton. Vi får primärt möta kvinnorna genom den dokumentär som spelades in med dem mot mitten av 70-talet. Under 30-talet var livet i Grey Gardens lättsamt och sorglöst med fester där Big Edie fick chans att utöva sin passion: sång. Makarna Beale hade ett sannolikt typiskt arrangemang för den tiden: Phelan i New York med sin ”sekreterare” och Edie i East Hampton med sin ”ackompanjatör” medan Little Edie var fågelfri och på väg mot en, enligt henne själv, lysande karriär inom showbusiness.

När moderns situation blir mer deperat (skilsmässa från maken och lämnad av ackompanjatören) flyttar Little Edie flyttar mer eller mindre ofrivilligt (hennes relation med en gift man ansågs inte alls passande) till Grey Gardens och kommer sedan inte därifrån förrän drygt fyrtio år senare. De bägge kvinnorna är av den kalibern att de kallas excentriska så länge pengarna räcker, för att därefter övergå till att bli titulerade knäppa. I början av 70-talet lever de i total misär med otänkbara mängder skräp som ansamlats under årens lopp och ett okänt antal tama och vilda katter. Det går så långt att kommunen hotar med vräkning om huset och tomten inte rensas upp.

Grey Gardens är en sorts remake av den dokumentärfilm som gjordes om kvinnorna av bröderna Albert och David Maysles 1975. Regissören Michael Sucsy låter bröderna besöka Grey Gardens och spela in sin dokumentär, samtidigt som han gör avstickare bakåt i tiden för att måla en djupare bild av de båda Edies.

Big Edie spelas av Jessica Lange, Little Edie av Drew Barrymore och filmens fokus är egentligen triangeldramat mellan mor, dotter och Grey Gardens, det mesta speglat genom dokumentärfilmarens kamera. Relationen kvinnorna emellan är både ömsint och plågsam, de är bägge beroende av varandra och när den ena släpper efter är det den andra som halar in.

Framförallt Little Edie hävdar med en missbrukares övertygelse att hon minsann kan lämna Grey Gardens när som helst, men de få gånger hon försöker kommer hon obönhörligen tillbaka. I intervjuerna framför kameran bubblar det också då och då upp en stor vrede mot fångenskapen i huset. Husets successiva vanvård symboliserar mycket väl relationens förfall men precis som det hela tiden finns en obändig kärna av kärlek till Grey Gardens (det enda stället där hon kan vara sig själv enligt Big Edie) är det också helt klart det som i slutänden även driver Big och Little Edie.

Den minst sagt speciella mor-dotterrelationen är fövisso vackert och inkännande agerad av Lange och Barrymore men för min del funkar det definitivt inte med det rent tekniska åldrandet av dem för att de ska kunna spela samma karaktärer med fytio års mellanrum. De både pratar och rör sig alldeles för piggt och säkert för att kunna matcha sina utseenden (precis som smala personer i fatsuits rör sig alldeles för lätt). Dessutom är det svårt att inte bli irriterad på en person som Little Edie, hur bisarrt det än nu är att irritera sig på en filmkaraktär (även om förlagan faktiskt är riktig). Hon kom aldrig längre än löfte om en audition hos en känd producent men går genom resten av sitt liv övertygad om att om hon bara fått chansen skulle hon ha varit en stor stjärna. Därmed inte sagt att en sådan inställning inte har sina humoristiska poänger; scenen när både Big och Little Edie med bröderna Maysles vill försäkra sig om att de inte skulle vara förhindrade att ta andra filmroller innan de går med på att ställa upp i dokumentären är rätt obetalbar.